Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Katrin Säfström

Det får inte vara för sent för Malmö

”Det finns bra turk, och jävla turk”

Så sa han, turkiske Ömer, medan vi stekte korv i gatuköket i en Stockholmsförort, en sommar på 70-talet.

Jag tänker på honom när jag läser journalisten Lars Åbergs nya bok om Malmö, Framtidsstaden, en hårdriktad känga till svensk integrationspolitik i allmänhet och till de styrande i Malmö i synnerhet. Man får ingen annan känsla än att det är kört, för Malmö och för hela Sverige faktiskt, eftersom det som sker i Malmö enligt Åberg alltid sprider sig till övriga landet.

Efter det våldsamma mordet på 16-årige Ahmed Obeid är det alltför lätt att stämma in i Lars Åbergs resonemang, om man inte tänker efter. 

Jag tänker på Ömer där i korvkiosken, för det han sa var viktigt. Att de allra flesta människor vill göra det som är rätt, men att det finns de som inte bryr sig - oavsett var man kommer ifrån. 

 

Och jag minns andra jag träffat under ett långt yrkesliv i segregerade städer, i Eskilstuna, i Örebro, i Södertälje. Jag tänker på kvinnorna i matlaget, ett sådant projekt som Lars Åberg raljerar över i sin bok, där vi möttes över alla gränser. Förmodligen hade vi aldrig pratat med varandra om våra vardagsliv annars, och inte upptäckt hur lika vi var i vår önskan om en bra framtid för våra ungar, eller förenats i skratt kring män och fördomar om varandra. Vi som hade kontakt efteråt hördes om de vindlande gångarna i det svenska, sociala kodsystemet. Vågar man prata med folk på bussen, hur skriver man till en myndighet och måste man alltid ta av sig skorna när man kommer hem till en svensk? 

Och jag tänker på mannen som fick en projektanställning på tidningen där jag jobbade. När han fått betalt för sin första krönika, ägnade han nästa till att skriva om stoltheten över att ha betalat skatt för första gången.

Den här typen av berättelser finns inte med i Åbergs bok. Däremot finns många andra historier, om kvinnor som slänger sig hysteriskt på golvet när de inte får vård samtidigt som deras män hotar personalen, om skrupellösa personer som gör stora pengar på att ta emot ensamkommande flyktingbarn hemma eller hyr ut lägenheter de får bostadsbidrag för. 

Vi får klart för oss att de invandrare som kommit hittills och nyligen är en belastning. Att välfärdssamhället inte mäktar med och att staden står vid randen av en katastrof. Och detta på grund av ”en moraliserande godhet som sällan fordrar någon individuell ansträngning”. Underförstått, vi har naivt hjälpt folk så att de allihop blivit passiva och destruktiva.

 

Lars Åberg vet onekligen mycket om det han beskriver. Han har bott i Malmö i sex decennier, känner varje gathörn och har följt stadens utveckling. Men även om han verkar medge att han är en ”samhällsförändrare” som omvandlats till ”samhällsbevarare” så kan jag inte låta bli att fascineras över hans beskrivning av barndomen när smågrabbarna spelade fotboll mellan hyreshusen och varvsarbetarna cyklade till Kockums. Likt många i hans och min generation blir det folkhem man som ung revolterade emot ett nostalgiskt trygghetstäcke att svepa in sig i, nu när det blåser kallt. Som om tiden borde stått still.

Finns det då inga problem i Malmö? Jo, redan innan mordet på 16-årige Ahmed skrev jag att något konkret måste hända efter att också detta år inletts med skjutningar och mord. Det segregerade Malmös parallellsamhällen är en verklighet, liksom det grova våldet. Men beskrivningar som klumpar ihop människor som ohederliga och omöjliga är inte bara orättvisa utan faktiskt osanna.

Åberg beskyller Malmö för att ha satsat på skyltfönsterprojekt när industrierna lades ner och ersattes med spektakulära stadsdelar som Västra hamnen och dyra anläggningar som Turning Torso och Clarion Malmö Live. Som om Malmö tror sig vara större än vad man är, och att marknadsföringsbilden är viktigare än verkligheten. Han har poänger i det, men för många av oss är just det kaxiga en av lockelserna med Malmö.

Det tragiska är att Åberg inte ger några svar på hur vi kan se en framtid i "Framtidsstaden".

I stället tecknar han med svärta att det egentligen är för sent för allting - för välfärden, för Malmö, och därmed för Sverige. Det känns unket, bittert och långt ifrån den kraft som våldströtta Malmöbor visat den gångna veckan.

 

Fortfarande surflöst på tågen

Hur det kan komma sig att det ända sedan 2012 varit hopplöst att försöka surfa på internet ombord på Öresundstågen? Skånetrafikens chef, Magnus Andersson, säger till Sydsvenskan att han inte ens kan lova när man kommer i gång med uppgradering så att passagerarna kan koppla upp sig. Helt horribelt på tåg som framför allt transporterar folk som jobbpendlar. 

Glömde kvinna två gånger

Hemvården i Landskrona glömde en äldre kvinna i sin rullstol hela natten. Några dagar senare glömde man byta skydd så att hon låg nerkissad i sin säng, det rapporterade flera Skånemedier i veckan. Nu ska man jobba med värdegrundsarbete, en demenskonsult och en verksamhetsutvecklare meddelar kommunen. Hur vore det med ansvarstagande chefer och sunt förnuft?

Barnen som slipper hålla sig

Hur många gånger har man inte hört om äckliga skoltoaletter som gör att ungarna begripligt nog håller sig tills de kommer hem. På Sofiebergsskolan i Halmstad kör man "Operation toalett" fram till sportlovet, rapporterar P4 Halland. Bättre städning förstås, men också kurs för barnen om hur man gör med toalock, papperskorgar och handtvätt. Ska det behövas kan man ju undra, men spännande att se om det blir bättre.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!