Katrin Säfström
Ni kommer väl ihåg Kjell Stenssons legendariska tv-inslag om nylonstrumpan som skulle träs över tv-apparaten för att få färg-tv, det aprilskämt som gått till historien? Om inte annat är vi många som sett inslaget i repris många gånger.
Hur kunde tittarna gå på det där kan man kanske undra, men tv-åldern var ny och trovärdigheten stor hos just Stensson med sin trygga Landskronadialekt och hans tekniskt kunniga kolleger. Året var 1962 och genomslaget i den enda tv-kanalen enormt - då när alla faktiskt pratade om samma sak vid fika- och middagsborden.
Aprilskämt har varit ett fenomen i flera hundra år och stadiga inslag i många medier genom åren. Förra året skedde dock ett trendbrott när diskussionen om fake news hade startat, efter teorierna om vad som egentligen påverkat det amerikanska valet och när man hittade falska nyheter i sociala medier.
Flera mediehus valde att avstå skojandet och menade att man måste hålla en trovärdig linje i all rapportering, andra tyckte annorlunda och menade att läsarna och tittarna själva begriper vad som är fakta och skämt.
Man kan tycka att det är hopplöst ängsligt att inte våga skoja med sin publik. Samtidigt är just förtroendet mediernas dyra kapital.
Förtroende, eller snarare brutet sådant, har det handlat mycket om under de senaste veckornas avslöjanden och debatt om de stora monopolistiska nätföretagen Google, Youtube och Facebook. Kritiken har varit hård mot alltifrån spridandet av propaganda och hat, till påståenden om att det samlats in uppgifter från miljoner användare i samband med Trumps kampanj och när Storbritannien röstade sig ut ur EU. Och en färsk undersökning från Demoskop, som gjorts på uppdrag av Expressen, visar att varannan svensk faktiskt är orolig för att nätjättarna kan avgöra det svenska riksdagsvalet. Att falska nyheter och propaganda ska spridas.
Kvällsposten har avstått från aprilskämt i flera år men tittar man bakåt i tidningsläggen hittar man förstås ett och annat. Som för 40 år sedan när vi rapporterade från ”Bengalen” om att Fantomen skulle skiljas från Diana. En uppdiktad historia som knappast lär ha orsakat storm eller förvirring men som förstås gav ett och annat leende.
Annat kan man tänka sig med Arbetarbladet i Gävles skämt från 2016, om att Tierps kommun (efter kritik man fått för en internationell skolmatsvecka med somalisk lammgryta) nu skulle köra klassisk svensk skolmatsvecka med tre teman: Mårten Gås-vecka, missväxtvecka och midvinterblotsvecka med bland annat barkbröd och lavgröt på menyn.
Ja ni kan tänka er resten, protesterna alltså. Och förstås tidningens sätt att med glimten i ögat få människor att fundera över sina fördomar och det faktum att det är svårt att säga vad som är ”ursvenskt” och att pasta, pizza och tacos blivit en del av våra matvanor även om de har rötter någon annanstans.
Helsingborgs dagblads underbara aprilskämt från samma år, om att särskilda viktvaktare nu skulle väga in de överviktiga skånska tågresenärerna för att kunna placera dem i rätt vagn – så att inte tåget skulle skaka så mycket – ligger ju också helt rätt i en tid när midjemåtten blivit allt större och när hysterin om övervikt sprids i både sociala medier och tävlingsprogram i tv. Också den blir en tankeställare och en lek med fördomen om skåningen som trindare än alla andra.
Att skämta utan att trampa fel eller på någon är onekligen svårt. Eller så kör man linjen att det går att skoja om allt men då gäller det att ha en ton av skicklig satir. I tider när det krävs rejäl källkritik av var och en som tar del av ett oändligt digitalt och blixtsnabbt nyhetsflöde är det en ännu vanskligare historia.