Jakob Kjelldén

Varför gör det så ont att skiljas från en plats?

Solnedgången över den skånska slätten.
Foto: Privat

Sommaren är en tid för kära återseenden. Men också en tid för smärtsamma farväl. 

I år har jag genomgått en separation – från ett hus. 

Varför gör det så ont?

Det var tyst i bilen. Det enda som hördes var knastret från när däcken rullade fram på den lilla grusvägen.

Ett par tårar rann ner för kinden när vi sakta körde i väg. 

En sista titt i backspegeln. Där syntes huset med sitt röda tak. Altanen med den magiska utsikten. Den gamla logen där svalorna dansar.

Sen svängde vägen och allt var borta. 

Den tjugonde sommaren i Bollerup blev den sista. 

Det var min pappa och min storebror som köpte gården på Österlen i februari 2002. Säljaren hette Gösta. Han var från Norrland och hade planterat granar på tomten. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med och köpa en del men det blev ingenting med det. Jag hade inte körkort och det fanns en massa annat att tänka på i mitt liv. Kompisar. Journalistutbildning. Sånt.

Ett otillgängligt hus på landet lät inte jättespännande.  

Nu är det någon annan som får njuta av huset.
Foto: Privat
Så många fotbollsmatcher har spelats med min hund Dixie (med en basketboll).
Foto: Privat

Men sedan dess har Bollerup fungerat som ett andningshål. Där har vi njutit av lugnet och vyerna lika mycket under grådassiga helger i november som under stekheta sommardagar.

Pappa har sågat ner de flesta av Göstas granar. Han har kalkat fasad, målat tak, byggt altan, renoverat svinstallet och mycket mer. Men nu orkar han inte längre. 

Jag förstår honom. 

Men det gör ont. 

Det är några veckor sedan vi skildes åt, jag och Bollerup. Flera vänner har frågat hur det känns. 

Jag har ofta svarat lite hurtfriskt:

– När en dörr stängs öppnas en annan, sa jag till någon. 

– Det var nog ändå dags på något sätt, sa jag till en annan. 

Men sanningen är helt annorlunda. Jag tänker på Bollerup varje dag. Saknaden är enorm. 

Häromdagen upptäckte jag att min sambo räddat några av de snapsvisehäften vi underhållit oss själva med under alla midsomrar i Bollerup. Då blev det lite fuktigt i ögonen igen. 

Vad händer? 

Är det sorg jag känner? 

Jag googlar. Hittar följande rader på Psykologiguiden: 

”Sorg är kärlekens pris och den sorg som smärtar visar att vi förlorat någon som är betydelsefull för oss.”

Skäms lite för att jag vill byta ut ordet ”någon” mot ”något”. Ett hus och en plats är ju ett ting, inte en person. Min saknad är naturligtvis inte jämförbar med en förlust av en människa. Inte alls. Men orden träffar mig. Kan jag verkligen applicera det här på mina känslor? 

Vi har njutit av lugnet och vyerna lika mycket under grådassiga helger i november som under stekheta sommardagar.
Foto: Privat
Det hemliga stenbrottet.

Googlar en stund till. Halkar in på en begravningsbyrå som har publicerat 182 olika minnesverser. Läser varenda en. Vissa är platta, men andra är oändligt vackra. Fastnar framför allt för en: 

Ty du, blott du var livet, när det var som vackrast och bäst. Och mycket blev Dig givet, men alltid gav Du mest.

Jag vet inte var det kommer ifrån. Men det är Bollerup för mig. 

Det är de galna festerna med fuldans tills solen gått upp. Det är de stilla frukostarna med färskpotatis och kaviar på knäckebröd. Det är fotbollsmatcherna med min lilla hund. Det är kossorna som nyfiket tittar in över stängslet. Det är det hemliga stenbrottet en cykeltur bort. 

Det är när livet var som vackrast och bäst. 

Som skrivbordsbakgrund på datorn har jag en bild på utsikten från altanen. Solen går ner och himlen brinner. Det skulle lika gärna kunna vara Serengeti eller någon annan mer exotisk plats än den skånska slätten.

Nu när jag skrivit de här raderna känner jag en värme när jag ser bilden, det gör faktiskt inte lika ont. 

Jag har bestämt mig för att acceptera att det är sorg jag känner. Läser mig till att mina tankar och känslor ”ur ett psykologiskt perspektiv är positivt och ett tecken på att min sorgeprocess rör sig framåt”.

Jag ska nog kunna gå vidare från det här.

Tack för allt fina Bolle!