Jakob Kjelldén
Min sambo var på väg till jobbet när hon fick ett sms. En av eleverna på högstadieskolan hon arbetade på skickade en bild på sig själv. Han var iklädd full militärmundering. Han hade målat sig i ansiktet med kamouflagefärg. I ena handen hade han något som liknade en kpist. ”Nu kommer jag”, skrev han.
Den gången stannade det vid att det togs som ett rop på hjälp och insatser sattes in.
På Malmö Latinskola gick det som bekant mycket längre än så.
18-åringen från Trelleborg som erkänt att han dödat de två lärarna i Malmö beskrivs av många som en enstöring. Enligt flera personer har han inte haft många vänner, och varit mycket för sig själv under hela skoltiden.
Det är en beskrivning som stämmer in på väldigt många unga.
Under min sambos tid inom skolan var våldet ständigt närvarande. Mängder med hot om det, och ibland blev hoten verklighet. En gång fick hon en stol kastad i huvudet.
Hur min sambo reagerade? Hon plåstrade om pannan, borstade av sig dammet och jobbade vidare.
Varannan lärare på låg- och mellanstadiet har utsatts för fysiskt våld, enligt en medlemsundersökning från Lärarförbundet som gjordes i höstas.
Medlemmarna berättade i undersökningen om slag i magen, spott i ansiktet, bett i handen och en kniv i armen, rapporterar tidningen Läraren.
Jag googlar ”säkerhet i skolan”. I stort sett alla sökresultat inleds likadant.
”Barn har rätt till en trygg och säker miljö …”
”Personalen måste se till att barnen och eleverna inte kommer till skada.”
” Elever i förskoleklass, grundskola, fritidshem och gymnasium har enligt Skollagen (2010:800) rätt till trygghet …”
Men lärarna då?
Precis som med andra yrken som bygger på socialt engagemang verkar det ingå i jobbet att verka i en miljö där man närsomhelst kan råka illa ut.
Min sambo har lämnat skolan men fortsatt arbeta med barn i olika åldrar med olika problem. Våldet finns kvar. Hon har blivit hotad med kniv. En gång spände en kille en telefonsladd runt halsen på henne. För någon månad sedan fick hon en fjärrkontroll kastad mot sig.
”Någon måste hjälpa dem.”
Så svarar min sambo när jag frågar varför hon inte byter jobb.
Visst, tänker jag. Det måste någon. Men måste det vara just du?
Jag hör liknande historier från andra håll. När jag frågar en kompis som jobbar med ungdomar om varför hon har blåmärken på armarna är svaret att ”XX på jobbet hade en dålig dag”.
En dålig dag? Om personer nära mig på jobbet har en dålig dag så kan det i värsta fall resultera att de inte ställer ner sin kaffekopp i diskmaskinen.
Svenska lärare, och andra som arbetar med barn och unga, måste skyddas. Vi kan inte acceptera att våldet är så närvarande. Även när det inte går så långt som på Malmö Latinskola.
Ekvationen är svårlöst men vi har inget val.
Skydda lärarna så skyddas eleverna.
https://embed.radioplay.io/?id=114955&country_iso=se