Jakob Kjelldén
Det är dags för Skånefestivalen här i min lilla by. Jag avbryts i mitt skrivande av att en trummis gör soundcheck från scenen. På torget pyntas det med rödgula flaggor. I serveringen förbereds äggakakor i stora mängder.
Under två dagar ska Skåne och skånskheten hyllas. Skånska kalasorkestern och Malmöflickorna underhålla publiken. Festivalen avslutas med Danne Stråhed som med all säkerhet kommer att spela sin hit ”När en flicka talar skånska”.
Men vad är egentligen skånskheten? Och hur är en skåning?
Det är många som har försökt svara på den frågan.
Hugo Forsbergs lärobok ”Skåne” är från 1924. Den användes under flera decennier i Sveriges skolor och gav landets pojkar och flickor en bild av skåningen som låter så här:
”Skåningen liknar sitt land. Det vilar slättens lugn och ro över honom. Han är trygg och säker. Han förhastar sig inte i sina beslut. Han är stolt över att vara skåning. Han håller styvt på det som är skånskt, så att främlingen ibland tycker, att han är skrytsam och självgod. Skåningen har ord om sig att tycka om god mat. Han vill ha 'möen mad å go mad å mad i rättan ti å madaro'. Skåningen är gladlynt och godmodig. Han har humor”.
I veckan gjordes ett lite mer modernt försök att artbestämma skåningen. Den här gången i SVT-programmet ”Politikbyrån” som gjorde ett specialavsnitt om just Skåne.
I programmet utmålar inrikesminister Morgan Johansson (från Höganäs) skåningen som mer stryktålig och med ett speciellt kynne. Moderaternas gruppledare Tobias Billström (från Malmö) slår fast att det här med att vara skåning nästan är en livsstil. ”Mat, dryck och en trevlig kultur”, tar han också upp.
Skåningen verkar alltså inte ha utvecklats det minsta sedan Hugo Forsbergs bok gavs ut för 98 år sedan.
Mest av allt omfamnas denna skånskhet i radioreklamer. Ju bredare skånska säljaren snackar desto mer tillit är det meningen att han ska han skapa.
Jag drabbas av en svår ambivalens när det gäller sånt här.
Skämskudden kommer fram när bilförsäljaren bräker på i radion om extra schysta priser.
Samma sak när folk använder sig av skånska uttryck bara för att låta lite extra skånska.
Pantofflor, i ställer för potatis.
Hossor, i stället för strumpor.
Jag vet inte varför jag tycker så illa om det. För när jag tänker på att författaren Alex Schulman en gång skrev ”Att tala skånska är att kräkas en smula” i en krönika i Aftonbladet blir jag riktigt irriterad.
Och när någon uppåt landet klagar på att en nyhetsuppläsare i tv pratar skånska får jag tuppjuck.
Snacka inte skit om vår dialekt!
Att jag själv talar skånska blev jag nyligen varse under ett besök på en bar i Stockholm. Killen som stod bredvid hörde när jag pratade med bartendern och sprack upp i ett leende. ”Du är ju skåning!?”, ropade han så att det överröstade musiken. Sen kallade han på sitt kvinnliga sällskap och ropade igen: ”Kolla älskling, en skåning!”.
Jag frågade vart han ville komma med sin nyfunna insikt om mitt ursprung men det visste han inte. Han hade bara blivit glad, sa han. Och sen bjöd han på en shot med jägermeister.
Hade han gjort så om han mött en person från Härjedalen eller Halland? Knappast va?
Jaja, Hugo Forsberg hade väl rätt ändå. Det får bli en promenad till torget i kväll. Där ska jag köpa en äggakaka och en öl.
”Möen mad å go mad å mad i rättan ti”.