Jakob Kjelldén
Det är en gammal arbetskamrat som delar med sig av sin höstlängtan på Facebook.
Jag har så svårt att förstå. Sitter och stirrar på datorskärmen och undrar vad tusan det är ni höstälskare längtar efter?
Jag googlar just ordet ”höstälskare” och får upp en mängd annonser om filtar och varma pyjamasar. Hittar också en artikel med rubriken ”Fyra skäl att älska vintern”. Otroligt förutsägbar läsning. Man ska ”dyka in i den största ylletröjan” och så ska man njuta av ”färgprakt och lövhögar”. Man ska tydligen dricka te också. Gärna i tekoppar stora som badbaljor.
Vill ni veta hur jag känner inför hösten?
Ren och skär ångest.
På andra sidan semestern väntar mörker, regn, blåst och kyla. Dagarna är korta och de enda människorna man ser skyndar sig snabbt förbi och tittar ner i marken för att undkomma allt det där jag precis nämnde.
Ser ni inte vad jag ser?
Att det är helt underbart med långa ljumma sommarkvällar. De ljuvliga morgondoppen i Öresund. Skrattande barn som springer genom vattenspridare.
Det kan väl inte bara vara jag som förförs av smaken av jordgubbar, färskpotatis och hemmagjord flädersaft?
Hur kan man längta bort från allt det där?
”Nu räcker det. Ge mig höst”.
Inlägget drabbar mig så hårt för jag vet vilken tuff tid som väntar. Jag känner mig så vilsen under hösten och vintern. Jag är på fel plats i världen. Passar inte in.
Jag önskar jag var mer som er höstälskare.
Tänk att få känna glädje när mörka moln drar in och kalla vindar träffar en i nacken. Tänk att få ett leende på läpparna när man ser att restaurangerna plockar in sina uteserveringar. Tänk att känna lättnad när man kommer ut från jobbet vid 17 och det är kolsvart ute.
Vad härligt det vore. Den där mörka, kalla och blöta perioden är ju mycket längre än den flyktiga sommaren.
Men hur lyckas man med det? Kan man gå en kurs?
Jag sitter utomhus och skriver detta. Jag är barfota. Några meter bort ligger min hund och rullar sig på gräsmattan. Hon njuter för fullt.
Om två månader kommer hon inte vilja gå ut genom dörren.
Inte jag heller.