Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jakob Kjelldén

Den danska vägen lämnar ängsliga Sverige bakom

Radiobilarna hörde till favoriterna på Tivoli. Men köandet var alltid skräckfyllt.
Foto: Frank Gaertner / Colourbox
Danmarks statsminister Mette Frederiksen har flera gånger sagt att den danska regeringen hellre gör för mycket än för lite, och hellre agerar för tidigt än för sent
Foto: OLIVIER HOSLET / AP TT NYHETSBYRÅN

När jag stod i kön till radiobilarna var de alltid där. De tuffa danska killarna i långt hår och jeansjackor.

De trängde sig i kön, pratade orimligt högt och hånflinade när de förstod att man var svensk.

30 år senare skriver jag om den danska kampen mot coronaviruset och inser att de där killarna i jeansjackor kanske inte var så farliga ändå. 

Resorna till Tivoli i Köpenhamn var en återkommande födelsedagspresent. I mitten av maj packade hela familjen in sig i bilen och vi tog färjan över sundet.

Inne på Tivoli öppnade sig en magisk värld. Det doftade sockervadd och öl, karusellerna skramlade och överallt lös lampor i världens alla färger.

Favoriten bland attraktionerna var ”Rutschebanen”, den skrangliga berg- och dalbanan som körde sin första åktur redan 1914.

Men inte långt efter kom radiobilarna.

Ni vet hur de funkar. Man hoppar ner i ett litet eldrivet fordon, sen kör man planlöst omkring på en rektangulär yta och enda målet är att köra in i de andra bilarna så mycket man bara kan, gärna när de andra förarna är helt oförberedda (hej whiplash!).

Det var skitkul.

Men det var också väldigt läskigt.

Framförallt när jag och min storebror stod i kön. Då dök de upp. De tuffa danska killarna.

De var säkert i samma ålder som oss, men de verkade komma från en helt annan värld.

De var fräkniga och rödlätta. Alla hade långt hår som stod åt alla håll. Deras jeansjackor var slitna och täckta med tygmärken.

Danskan de pratade var omöjlig att förstå men det rådde inget tvivel om att de inte sa några snälla saker. Den som gormade högst vann respekt hos de andra och resten av kön.

Jag och min bror höll oss tysta. Om vi avslöjades som svenskar betraktades vi med förakt av jeansjackorna. Kanske åkte vi på en extra knuff.

Nu har det gått ett tag sedan jag stod i den där kön på Tivoli. Men Danmark och danskarna är väldigt närvarande i min vardag.

Under det senaste året har jag säkert skrivit 100 artiklar om den danska kampen mot coronaviruset, och det går att likna vid en berg- och dalbanetur (betydligt svängigare än den snälla Rutschebanen).

När Danmarks fick sitt första konstaterade coronafall stampade hela landet plattan i botten och drog ifrån Sverige när det gällde åtgärder för att begränsa spridningen av viruset.

Vi chockades när gränserna stängdes. Vi förundrades när krogarna tvingades att slå igen. Vi trodde inte våra ögon när parkernas promenadstigar enkelriktades.

Efter det har vi i Sverige följt efter med små försiktiga steg. Gränserna har vi stängt (lite lagom), vi tar på oss munskydd i kollektivtrafiken (men bara när det är rusningstid) och snart finns det inga krogar som har råd att ha öppet längre.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. I Danmark har 2387 personer med Covid-19 avlidit, det är 41,1 per 100 000 invånare. Motsvarande siffra för Sverige är 128,5 per 100 000 invånare.

Statsminister Mette Frederiksen har flera gånger sagt att den danska regeringen hellre gör för mycket än för lite, och hellre agerar för tidigt än för sent. Den linjen har de hållit stenhårt på under pandemin.

Men ibland har det kanske gått lite väl fort.

I början av november kom ett larm från danska minkfarmare om att deras djur var coronasmittade. Men det var inte nog med det. Viruset de bar på hade muterat och kunde överföras till människor. Flera danskar rapporterades vara smittade med den muterade varianten. 

Oj oj vilken panik som spreds bland landets politiker. Många oroade sig för att Danmark skulle bli det ”nya Wuhan”.

Här i Sverige tittade vi fascinerat på. Läsarna slukade varje artikel vi på Kvällsposten skrev om minkarna och min mejlbox fylldes med skadeglädje.

Skulle duktiga Danmark sladda av vägen?

Beslutet kom snabbt. Alla landets minkar skulle avlivas. 14 miljoner djur slaktades. Problemet löst.

Senare visade det sig att regeringen inte hade rätt att ta ett sånt beslut. Minkarna själva protesterade från sina massgravar genom att svälla och tränga upp ur marken igen.

En livsmedelsminister fick offras. Men sedan skakade regeringen av sig dammet och gick vidare i kampen mot viruset med samma höga tonläge som tidigare. Nya restriktioner! Hårdare tag!

Det är nu jag börjar fundera på de där killarna i jeansjackor på Tivoli. De kanske inte var så farliga ändå? 

De valde bara en väg som verkar vara väldigt dansk. 

Gör hellre för mycket än för lite.

Agera hellre för tidigt än för sent.

Knuffa dig fram och lämna de ängsliga svenskarna längst bak i kön.


Tre saker..

...jag kommer göra direkt när jag får resa till Köpenhamn igen:


1. Bo på hotell

Tåget hem till Malmö tar en halvtimme men det kan vara så värt att stanna över natten i ”Byen”. Babette Guldsmeden på Bredgade är min favorit. När man har vaknat är en promenad till fantastiska Torvehallerne lagom lång. Efter det rullar du till Öresundståget.


2. Lyssna på jazz

Köpenhamn bjuder på klassiska jazzklubbar som Montmartre och La Fontaine. Men min favorit är lilla Jazz Cup på Gothersgade. Det är en skivbutik som då och då förvandlas till en konsertlokal. Gardinerna dras för, stadspulsen och verkligheten lämnas utanför.


3. Åka radiobil

Självklart ska jag till Tivoli när pandemin är tillräckligt generös mot mig. Där ska jag lukta, lyssna och med glädje ställa mig i kön till radiobilarna och titta efter killarna i jeansjacka.

TV: Visste du detta om den danska statministern

Fyra saker som är bra att veta om Mette Frederiksen.