Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Federico Moreno

Skjutvåldet borde granskas ännu mer – ur fler perspektiv

Expressen berättar om tio offer för skjutningar de senaste åren.
Robin Sinisalo sköts ihjäl bara dagar efter sin 15-årsdag.Foto: LISA MATTISSON

När Robin Sinisalo sköts ihjäl, bara dagar efter att ha fyllt 15 år, hände något med mig.

Jag hade svårt att förstå hur ett mord på en så ung människa inte skakade om samhället mer.

Hela nationen borde bli paralyserad, tänkte jag. Stanna upp, för att därefter gå ut på gator och torg och manifestera.

Men där och då hade medier knappt gjort mer än det grundarbete som görs dagarna efter vilket mord som helst.

Business as usual.

Vad är det som gör att mord på väldigt unga personer som bor i miljonprogram eller socialt utsatta områden inte får oss att reagera kraftigare, undrade jag.

Har skjutningar blivit ett slags normaltillstånd?

Sommaren efter mordet skrev jag till Robins mor, Carro Sinisalo. Mamman, som senare skulle bli något av en ledare för mödrar till unga offer för skjutvåldet, höll med.

Vi möttes och hon bestämde sig för att ställa upp på ett större reportage. Därefter möttes vi flera gånger tillsammans med fotograf Meli Peterson Ellafi. 

Sedan dess har jag besökt fler anhöriga till andra unga människor som skjutits ihjäl genom åren.

Min uppgift är att berätta om personerna bakom statistiken.

Mellan 2015 och november 2019 har skjutvåldet kostat 176 liv i Sverige. Senast igår kväll sköts en man till döds i Malmö.

Min uppgift är att berätta om personerna bakom statistiken. Att inte låta slutet definiera ett helt människoliv.

Men till slut hamnar jag i en konflikt med mig själv och mitt yrke. När går rapporteringen om våldsoffer över till ett utnyttjande? En fascination, ett vältrande i död, olycka och missär.

Historierna avlöser varandra. Ena dagen handlar det om en familjs sorg. Veckan efter om en annan.

I debatten frågar sig många vart landet är på väg.

Diskussionen landar i att män med invandrarbakgrund är överrepresenterade i skjutningar.

Då är det viktigt att påminnas om att de yttersta offren också är människor med invandrarbakgrund. Det är de som betalar priset för denna kris som drabbar en hel generation. Men det är också de som hörs minst.

De som gör detta till en fråga om mångkulturens baksidor är sällan offer för skjutvåldet.

Samma gäller de som slätar över våldet, romantiserar kriminaliteten och dess följder.

Gravarna kan ingen blunda för.

I dag inser jag att skjutvåldet snarare borde granskas ännu mer – ur fler perspektiv. Skjutningarna säger nämligen något viktigt om oss och tiden vi lever i.

Därför publicerar vi nu bilder på gravar och historier om människorna som skjutits ihjäl de senaste åren.

Del två publiceras i morgon lördag och handlar om två bröder som sköts ihjäl i Malmö 2015 respektive 2016 och om en liten del av en kyrkogård på Rosengård, där över tio unga mördade ligger begravda.

Gravarna kan ingen blunda för, ingen diskutera bort.

LÄS MER: Gravarna berättar om det som inte fick bli

Fler texter av Federico Moreno:

LÄS MER: Varför dog 15-årige Robin Sinisalo?