Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Federico Moreno

Janne Andersson kunde inte ha börjat på ett ofräschare sätt

Janne Andersson har tagit över landslaget efter Erik Hamrén. Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN

Med Zlatan ute ur landslaget uppmanar Sveriges nye förbundskapten spelarna att lära sig nationalsången.

Han kunde inte ha börjat sitt uppdrag på ett ofräschare sätt.

Det klingar falskt på alla sätt.

Vi är många fotbollsälskare som ser fram emot landslagets nystart.

Att Janne Andersson, en tränare som vet hur man lyckas med mindre resurser, ska få folket att tro på svenska landslaget igen. Att identifiera sig med det. Att drömma igen.

Efter sju långa år av flumsnack från Erik Hamrén kändes Janne Andersson som en konkret och tydlig ersättare. Bort från new age-snack och försäljarsvenska, in med någon som är villig att sätta på sig blåstället och jobba.

Därför förvandlades hans sommarprat i P1 plötsligt till rena falsksången i mina öron, när han började prata om nationalsången.

”I mitt landslag är det viktigt att sjunga”, sa han.

Det är som om en körledare hade sagt att sångarna måste kunna spela fotboll.

Märkligt.

Jag har inget emot nationalsånger. Visst kan det vara vackert när spelare sjunger för full hals. Men det känns också ofta förlegat.

För många symboliserar sången frihetskamp och uppoffring, framför allt i länder som varit koloniserade eller i olika krigskonflikter. Där har nationalsången en annan betydelse än i Sverige. Men hur vi än vrider och vänder på det är sången ett nationalistiskt ställningstagande.

Det är naturligtvis fritt fram att sjunga den med lust och inlevelse. Ingen har någonsin klagat på spelare som sjunger högt och vackert eller falskt. Men att i 2016 års Sverige kräva att spelare sjunger blir bisarrt. Inte minst med tanke på vilka politiska grupper som kritiserat svenska spelare som inte sjungit de senaste åren.

Zlatan Ibrahimovic sjöng aldrig nationalsången. Det gjorde honom inte till en sämre spelare. Han tog Sverige vidare till kvartsfinal på EM 2004 och var landslagets räddare i flera kval. Utan att sjunga ”Du gamla, du fria”.

Han hade kunnat välja att spela för andra landslag. Ta sin magi, talang, uppoffring någon annanstans. Skänkt ett annat land stoltheten av att ha en idrottare som nästan alla människor i världen känner till.

Men han valde Sverige. Utan att sjunga nationalsången.

Innan Zlatan revolutionerade Sverige och svensk fotboll hade talanger med utländsk bakgrund svårt att slå sig in i junior- och herrlandslagen.

Det fanns en cementerad och föråldrad bild inom fotbollsförbunden av hur en svensk spelare skulle se ut, uppföra sig, prata.

Att nu, när Zlatan tagit ett steg åt sidan, inleda landslagets nya era med att prata om nationalsången känns därför som flera steg bakåt i stället för framåt.

Jag vill gilla Janne Andersson.

Risken är dock att en del spelare som gärna ger hela sin själ för det svenska landslaget, men inte vill sjunga nationalsången för att de också identifierar sig med andra nationer, inte vill spela för Sverige.

 

Läs fler krönikor av Federico Moreno här!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!