Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Federico Moreno

Först när övre medelklassen drabbas av brott händer något

Kvällspostens reporter och krönikör, Federico Moreno. Foto: ALEX LJUNGDAHL

 

De senaste veckorna har insändare som lyft ämnet ”otryggheten i Malmö” blivit rejält uppmärksammade i sociala medier. 

En gästkrönika i SvD:s ledarsida handlar om ett inbrott på Gamla Väster och om polisens uppgivenhet. En polis rekommenderar skribenten att flytta från staden, vilket upprört en del men applåderas av andra.

Beskrivningen av Malmö som en förlorad stad är rena snuttefilten i stora delar av Sverige och inte minst i Norge och Danmark där texten översattes och publicerades i lokala medier.

Den andra texten skrevs av en ung man boende i Sankt Knut som blev brutalt rånad utanför sitt hem, vilket han berättar om i Sydsvenskan.

Gemensamt för båda texter är att de är skrivna av invånare i några av stadens numera mer resursstarka områden.

Det som slår mig är inte händelserna i sig, där jag som Malmöbo och medmänniska naturligtvis solidariserar mig med de skrivande brottsoffren. Det är snarare den spridning vittnesmålen får som fascinerar mig, i en stad och ett land där liknande händelser länge plågat socialt utsatta områden.

 

När journalister skrev om knarklangningen och våldet i delar av Seved och Rosengård för flera år sedan uttryckte många profilerade invånare ur Malmös övre medelklass att rapporterna var överdrivna och att de rentav smutskastade staden.

Men när de själva nu drabbas låter det väldigt annorlunda.

Som när föräldrar med barn på förskolor vid Folkets Park rasade över knarklangningen i området och polisens frånvaro. Helt klart legitima och viktiga reaktioner men också så övertydligt:

Det är först när resursstarka Malmöbor utsätts för brott som delvis blivit normaliserade i utsatta områden, där många inte vågar anmäla de brott de utsätts för, som reaktionerna blir kraftiga hos mer välbärgade grupper.

 

Det dröjer ofta länge innan resurssvaga områdens problem hamnar på kartan. Det krävs ihärdigt engagemang av invånare som kriminella försöker tysta, och av journalister som anklagas för att stigmatisera.

När den övre medelklassen drabbas låter den sig dock höras snabbt med hjälp av sina kanaler.

Nu pratar jag inte om medborgargardet i Limhamn som beväpnade sig med golfklubbor för ett tiotal år sedan, utan snarare om de som informerar och diskuterar våldet (den typ av info som kritiseras när den handlar om miljonprogram) och sätter press på makthavare.

 

Två grupper har länge motarbetat socialt utsatta områdens kamp mot våld och kriminalitet och för ett mer demokratiskt samhälle:

De som länge nonchalerat och förminskat problem, av rädsla för att informationen ska utnyttjas av politiska grupper.

Och de som helt enkelt inte bryr sig när våldet drabbar människor långt ifrån deras egen klasstillhörighet eller stadsdel.

Men den otrygghet som drabbar socialt utsatta områden kommer förr eller senare att påverka även resten av stadens invånare.

 

Därför, om inte av solidaritet så av rent egenintresse, borde även invånare i stadens mer välbärgade hörn engagera sig i samhällets resursfördelning och hur ekonomisk segregation drabbar utsatta områden.

Helst inte bara när de själva drabbas.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!