Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Federico Moreno

Efter Kalla fakta: Sluta visa tolerans för kvinnoförtryck

Många feminister och antirasister tycks blanda ihop tolerans för olika kulturer med acceptans för intolerans och kvinnoförtryck.

”Mitt Malmö är inte samma som ditt. Mitt Malmö ligger inte i Sverige”, sa hon.

Amira var i tjugoårsåldern, född i Malmö av nordafrikanska, konservativa föräldrar och bodde nu på Rosengård.

Jag träffade henne utanför en fritidsgård en solig vårdag när jag jobbade med ett reportage som senare fick namnet ”Förföljda, förtryckta - kvinnor”. Det handlade om skåningar som blev slagna, hotade eller trakasserade av en gemensam orsak: att de var kvinnor.

Under arbetet träffade jag även gymnasietjejerna i Systerskapskören på Heleneholms gymnasium, som skapat en frizon mot grabbigheten på skolan. Vilket killarna inte tolererade.

 

"Ni är maktgalna kvinnor"

”Ni är maktgalna kvinnor som inte vet sin plats i samhället” och ”jag ska leta upp er och knulla er i ansiktet era jävla slynor”, skrev manliga elever på körens Facebook-sida.

Det blev så tydligt hur kvinnor, oavsett bakgrund, kontrolleras och trakasseras av män.

Men det fanns också en viktig skillnad.

För de som kom från hederskulturer var situationen så mycket svårare. För dem fanns inga andningshål. Det var, som Amira själv sa, som att vi bodde i samma stad men ändå inte.

Medan tjejerna i den feministiska kören hade stöttande föräldrar, syskon och vänner som hjälpte dem att tackla förtrycket från utomstående - så var Amiras föräldrar, syskon och vänner en del av förtrycket.

Under arbetet med reportaget sa några av mina kontakter att jag skulle vara försiktig och balansera upp det hela för att inte gagna främlingsfientliga partier.

 

Några år senare berättade jag återigen om förföljda kvinnor i Kit-reportaget ”Kvinnors rätt väger lätt mot brinnande bilar”. Den gången följde vi bland andra feministen Zeliha Dagli i Järva som såg hur konservativa, religiösa krafter i miljonprogrammet fick allt mer makt på bekostnad av kvinnors frihet.

Även den gången fick jag höra att jag skulle vara försiktig i hur jag skildrade kvinnornas situation för att inte ge rasister vatten på sin kvarn.

Min erfarenhet är tyvärr att kampen mot rasism ofta går före kvinnors frihet. Många feminister och antirasister tycks blanda ihop tolerans för olika kulturer med acceptans för intolerans och kvinnoförtryck.

Det är lika skenheligt som när konservativa högerpopulister som vanligtvis talar nedlåtande om kvinnor blir kvinnorättskämpar så fort det gagnar deras politik.

Alltså när de kan intala andra att alla invandrarmän är kvinnoförtryckare och att svensken bär på jämställda värderingsgener, samtidigt som de själva mer än gärna kallar kvinnor som inte delar deras rasistiska värderingar för olika könsord. Som när Erik Almqvist sprang runt på Stockholms gator och skrek ”babbelover” och kallade en ung kvinna ”lilla hora”.

Många tror nu att förorterna förvandlats till rena Raqqa.

Så ser inte verkligheten ut.

 

På en och samma gata kan det finnas kvinnor som är självständiga och frigjorda, samtidigt som andra kvinnor lever kontrollerade och trakasserade av både män och kvinnor i sin omgivning.

Det gäller att våga se nyanserna om man vill förändra på riktigt. Om man på riktigt vill sluta visa tolerans för kvinnoförtryck.

Om Amira ska kunna leva i ett Malmö som ligger lika mycket i Sverige som Malmö gör för mig.