Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Federico Moreno

”Det var Frankrike som vann VM – inte Afrika”

19-årige Kylian Mbappe med VM-bucklan. Foto: ALEXEY FILIPPOV / SPUTNIK/IBL SPUTNIK
Federico Moreno, Kvällsposten. Foto: FEDERICO MORENO, BYLINEBILD

Antirasister borde värna om Europas mångfald.

Att kalla franska landslaget ”Afrika” är inte rätt väg.

Att Sverige ställde upp i VM med ett lag som påminde om ett gäng klonade Kalles Kaviar-pojkar väckte viss kritik. De flesta svenskar inser att Sverige inte ser ut så.

Ett homogent landslag påminner om exkludering, om att alla inte har samma möjligheter. Även om jag inte ifrågasätter uttagningen kan jag förstå att många antirasister reagerade.

Många kämpar dagligen för att mångfalden ska accepteras som något naturligt svenskt. För att medborgare som har mörkt hår och utländska efternamn ska bemötas som svenskar - inte invandrare, juggar, afrikaner.

För att personer som växt upp i det här samhället inte ska behöva svära trohet och kärlek till landet, såsom Jimmy Durmaz gjorde efter Tysklandsmatchen och som Jason ”Timbuktu” Diakité i Riksdagen år 2013.

 

Märkligt då att många antirasister bara dagar efter VM-finalen uttryckte att Frankrike inte vunnit turneringen. Spelarna var minsann afrikaner. 

Budskapet är att Frankrike inte ska ta åt sig äran. Man rabblar upp länder där spelarnas föräldrar föddes.

Jag kan delvis förstå det.

Generellt beskrivs ju personer med utländsk bakgrund som afrikaner, muslimer eller invandrare när de gjort något dåligt. Därför frestas många nu att påpeka att det var just dessa, som så ofta baktalas, som vann världens i särklass största och mest åtråvärda idrottsturnering.  

Men att kalla franska spelare ”afrikaner” i antirasismens namn är inte särskilt antirasistiskt.

Det är snarare att falla in i rasismens fälla.

 

”Afrika” vann förstås inte fotbolls-VM. Spelarna fick inte sina kunskaper via generna. Det var inte ”Afrika” som gav landslagsspelarna deras fotbollsutbildning.

Varför uppmärksammar inte då fler att två av de bästa lagen i fotbolls-VM är symboler för den europeiska mångfalden? Frankrike och Belgien ställde ju båda upp med landslag som representerade det allra bästa med Europa.

Det som är allra mest värt att försvara:

Mångfalden, friheten och den öppenhet som gjort att miljoner människor som invandrat kunnat börja om sina liv här. 

Om Kroatien representerade ett homogent lag, med vissa spelare som sjunger fascistiska sånger i omklädningsrummet och som firade VM-silvret med nationalistiska och krigshetsande symboler, då symboliserade Frankrike den exakta motsatsen.

 

Visst är Frankrikes historia som kolonialmakt en orsak till att landet har många spelare med ursprung i landets före detta kolonier.

Visst är det uppseendeväckande att tre av fyra semifinallag är före detta kolonialmakter som invaderat andra länder, förslavat deras invånare och stulit deras rikedomar.

Visst är det ödets ironi att muslimska fotbollsspelare med invandrarbakgrund erövrar världen åt Frankrike, ett land där idrotten är en av få platser där muslimska invånare inkluderas och inte diskrimineras.

Visst kan det vara fånigt att överhuvudtaget ge fotbollsmatcher den här symboliken.

Vad hade hänt om Kroatien, ett land som uppenbarligen inte gjort upp med sin historia, hade vunnit?

Hade det betytt att det homogena, fascistiska hade vunnit? 

Nej. 

Men nog är det värt att fira mångfaldens framgångar.

För det var åtminstone inte det rasistiska Frankrike som låg bakom VM-guldet.

Inte det stängda Europa.