Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Federico Moreno

Det hör inte hemma i ett modernt samhälle

Det finns två stora former av nationalism i Sverige.

Den fula: Den som SD grundar sig på.

Och den accepterade: Invandrares nationalism.

Den förstnämnda talar vi mycket om. Med all rätt.

Den sistnämnda är mindre omskriven. Det är den som leder till fascistiska tal som det Turkiska riksförbundets vice ordförande höll i torsdags på Sergels Torg i Stockholm.

”Raskamrater!”, ropade förbundets vice ordförande Barbaros Leylani. Sedan hetsade han om ”död åt de armeniska hundarna” och att ”låta blodet rinna”.

En grupp åhörare applåderade.

I ett internationellt perspektiv är orden ett tecken i tiden, varningsklockor om den aggressiva turkiska fascismen. Den som EU stöttar ekonomiskt för att få turkarnas hjälp att hålla flyktingar borta från Europa. Men det är också ett exempel på vad den där mer accepterade formen av etnonationalism skapar. Den som många med utländsk bakgrund kan uttrycka utan att behöva klumpas ihop med nationaldemokrater och SD.


Visst får Turkiska riksförbundet kritik för orden om ras, blod och död. Vice ordföranden har tvingats avgå. På samma sätt tog vissa avstånd från en palestinsk manifestation som skanderade antisemitiska slagord på Gustaf Adolfs torg i Malmö i oktober. Men det finns en acceptans och förståelse för invandrares nationalism, som den här typen av hets på svenska torg.

Jag vet, för jag har sett och hört det hela livet. Vänner har vuxit upp med föräldrar som inte bara skönmålar hemlandet, men som också pratar om sin folkgrupp som utvald och högre stående än andra. Latinos, juggar, turkar, syrianer, iranier, araber. Oavsett ursprung eller orsak till att de är här lever mångas nationalism vidare.

Själv växte jag upp med en farsa som inte stod ut med landsmän som satt och talade om hemlandet med tårar i ögonen. De exilsydamerikaner som levde med nästan båda fötterna kvar i hemlandet tråkade ut honom. Därmed inte sagt att han assimilerades, tog avstånd från sitt ursprung. Farsan höll alltid på Uruguays fotbollslandslag. Det var viktigt för honom att hans barn lärde sig spanska. Att vi kände till vår historia. Men att höja ett land han tvingats lämna, över ett som öppnat sina armar, det fanns inte. Det betyder inte att han kände behov att visa någon tacksamhet. Han hade bidragit till den svenska välfärden precis som mina vänners svenska föräldrar.


Idag ser jag ivriga antirasister omfamna etnonationalismen när det gäller deras eget ursprung. De uttrycker sig på sätt som de aldrig hade accepterat av svenskar.

När de talar om sitt eget lands storhet. Sitt folkslags egenheter. När de rasar på sociala medier över minsta kränkning mot deras ursprungsland, som när svenska kommentatorer inte håller på deras lag i fotbolls-VM. Eller när en romsk man i Malmö talade om förtrycket mot sitt folk, bara för att en stund senare vägra stå i samma kö som en svart människa. Tänk så lätt vi missar nationalism och rasism i vår egen spegelbild.

Den här typen av accepterad nationalism är en av flera faktorer som ligger bakom en distans mot samhället bland en del svenskar med föräldrar som invandrat till Sverige. Och i extremfall till radikalisering.

Kanske går det inte att kräva att människor som flyttat hit ska lämna fördomarna på andra sidan gränsen. Exilen och känslan av att inte tillhöra det nya samhället förstärker ibland de patriotiska känslorna. En del kommer från områden där nationalismen varit det enda verktyget i kampen mot kolonialism.

Men historiens backspegel ljuger inte. Nationalismen är början på våldsamt hat.

Varken den bruna, svenska nationalismen eller invandrares nationalistiska patriotism hör hemma i ett modernt samhälle. Annars står vi snart på ett torg där en gubbe talar om raskamrater, fosterlandet och om att låta blodet rinna.