Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Federico Moreno

Den otroliga (och okända) berättelsen om en engelsman efter en sorglig MFF-match

Foto: SHUTTERSTOCK
Foto: BJÖRN LINDGREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det här kan vara dagen jag återger den sanna men otroliga berättelsen om när en engelsman, efter en sorglig MFF-match betraktad utan en droppe alkohol, förkunnade att Malmö måste vara den bästa staden i världen.

Men det är inte säkert.

Vi lyfter den här farkosten som vissa kallar krönika och ser vart vi hamnar.

I somras beställde jag ett larm till min cykel.

Det ska tjuta rakt in i tjuvarnas öron så att tinnitus för resten av livet påminner dem om det brott de försökte utsätta mig för genom att skilja mig från min velociped.

Eller något åt det hållet. Det ska åtminstone låta så mycket att brottslingarna skyndar iväg istället för att klippa sönder låset.

Det här är ett stort steg i min utveckling.

 

När jag flyttade till Malmö låste jag nämligen aldrig mina cyklar. Vilket jag fick skäll för av Malmöveteraner:

”Var tror du att du är, unge man? Här käkar tjuvarna cyklar till frukost”.

När jag flyttade hit brydde jag mig inte särskilt om det materialistiska. Jag hade visserligen inte särskilt mycket men de ting jag hade gick alltid att ersätta, tänkte jag.

Det hände inte bara då och då, att jag ställde cykeln utan lås. Det var en vardaglig procedur.

 

På Stortorget utanför mitt jobb, i Värnhem när jag skulle ta en öl med en vän, på Baltzarsgatan utanför Café Cosmopolitan.

Cyklarna var inga skrothögar precis. Ändå var det som att cykeltjuvarna inte såg vad de hade framför sig, som om min hoj flög (nåja..) under radarn bara för att den var olåst.

När jag senare började låsa mina tvåhjuliga vänner blev det precis tvärtom.

Nu var det som om hojen skrek ”kom och ta mig”.

Jag hann knappt köpa en ny innan även den försvann in i det speciella gravitationsfält som vi kan kalla Malmös svarta cykelhål.

Det här har bara fortsatt.

Till slut har jag alltså sett mig tvingad att köpa ett larm. Ändå rätt extremt. Och som om det inte vore nog har jag importerat en gps-dosa med vilken jag kan spåra velocipeden, eller ”Vindens härskare” som jag kallar den.

Man får ju inte vara dum, jag bor ändå i Malmö.

 

Men i samma stund som jag tänker de orden minns jag en speciell händelse som återigen får mig att tvivla:

Efter MFF:s oavgjorda match hemma mot Vardar i Champions League-kvalet gick de flesta ut från stadion i hjärtskärande tystnad.

Alla utom en till synes frälst engelsman som ropade ut sin kärlek till Malmö. Ja han förkunnade till och med att Malmö måste vara den bästa staden i världen.

Det visade sig att engelsmannen hade haft med sig flera flaskor öl, som vakterna hindrat honom från att ta in i stadion.

Istället fick han, säkert inte utan sorg i själen, lämna sin favoritdryck utanför där vem som helst snart säkert skulle plocka upp den.

 

Över två timmar senare fann han alltså till sin stora förvåning att den goda ölen stod kvar.

Helt orörd.

Fantastiskt. I gangster-Malmö.

Jag blev uppriktigt glad att se det hela.

Där stod jag kvar och såg honom glida iväg med lyckan som ingen stal.

Nybörjartur, tänkte jag. Hade han låst in ölen så hade någon tagit den.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!