Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Federico Moreno

Vem bryr sig om Anders Järryd nuförtiden?

Foto: ANDERS YLANDER / ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN
Foto: / © BILDBYRÅN
Danska Carolina Wozniacki är idag den bästa nordiska tennisspelaren. Hon toppar WTA-rankingen. Foto: MEHDI TAAMALLAH / STELLA PICTURES ABACAUSA

En dag gjorde jag något som jag aldrig gjort förut.

Jag hyrde en dröm.

När jag var liten var betongförorten full av tennisbanor.

Gamla bilparkeringar förvandlades till Wimbledons Centre Court.

Asfaltsunderlag, om vi ska vara petiga, men vi som bodde där kunde se bortom ytan.

I Björn Borgs, Mats Wilanders och min generations hjältar Stefan Edberg och Anders Järryds Sverige flyttade den vita sporten rakt in på folkhemmets bakgård.

Vi lirade med brittisk accent

I slutet av maj höll vi räkningen på franska, när Roland Garros avgjordes.

I juli, under Wimbledon, lirade vi med brittisk accent.

På den tiden var det alltid kö till tennisbanorna.

”Hur lång tid har ni kvar att spela”, frågade småglin som knappt kunde hålla upp racket.

Sådana köer ser man bara vid gymmens maskiner i dag, där vuxna människor står och hetsar fram mer harmoniska kroppar.

Sportdryck: rom och cola

En av de mest spektakulära tennismatcher som någonsin ägt rum spelades i min ort 1995.

Farsan och jag mötte vår colombianske granne och hans talangfulle son i en laddad dubbel.

Grannen hade en stenhård backhand och hans sportdryck bestod av rom och cola.

Till slut stod farsan och jag som segrare.

Ingen kunde vara gladare än jag. Få saker är nämligen så vackra som att vinna något ihop med sin far.

Stefan Edberg var kung i förorten när Sverige sopade banan med resten av tennisvärlden. Foto: IMAGO SPORTFOTODIENST / IMAGO SPORTFOTODIENST

Ja, en gång var tennis en förortssport. I Sverige.

Men med tiden blev besöken på tennisbanorna allt färre.

Farsan gick bort och snart flyttade jag till en annan värld.

Sporten är dessutom inte alls lika populär här som den var förr.

När jag nu besöker orten ser jag att de flesta banor inte finns kvar.

Tennisen tycks ha separerats från folkhemmets bakgård.

Hyrde en bana i Malmö

Men nyligen hyrde jag en bana på en tennisklubb här i Malmö.

En timme i veckan är den min.

Jag drömmer om att gå in på planen och lämna allt brus utanför. Pannkaksdebatter, burkabråk, tiggeriförbud.

Jag drömmer om att vässa min serve, att hitta tillbaka till det där fotarbetet som delvis gjorde att farsan och jag vann mot rom och cola-grannen.

Vittnar om en tid som aldrig återkommer

Men det har visat sig att jag sällan har tid att spela på planen.

Jobb, småbarn och återigen jobb kommer emellan.

Jag klagar inte, det är bara ett faktum och det hör till vår tid.

Jag kan se framför mig hur banan står där. Tom. Öde.

Ett landskap som vittnar om en tid som var och som aldrig blir igen.

Svensson likvärdig tennisens överklass

För vem bryr sig egentligen om tennis i dag?

Vem bryr sig om Anders Järryd?

Vem bryr sig om att folkhemmets bakgård en gång i tiden tog över den vita sporten, som i större delen av världen alltid varit överklassens skyddade hobby.

Vem bryr sig om tennisbanorna som fick vilken Svensson eller Mohammed som helst att känna sig likvärdig de champagnedrickande tenniskonnässörerna i Wimbledon?

En kulturskylt till minne av matchen

Ja, jag verkar bry mig.

Det är väl därför jag hyr den där banan, trots allt.

Som en påminnelse. Eller en dröm.

Om något som format mig och det här landet.

När jag hittar formen igen lovar jag att åka hem till orten.

Där ska jag sätta upp en slags kulturskylt mellan kiosken och parkeringsplatsen framför höghusen:

”Här blev farsan och jag odödliga sommaren 1995”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!