Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Federico Moreno

Därför är skåningar mest lättfotade i landet

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Skåningar är Sveriges mest lättfotade invånare.

En liten blink, en lätt hyllning, och vi är redo att ge upp hela familjen. 

För en vecka sedan publicerade amerikanska modemagasinet Vogue en hyllningsartikel till resmålet Skåne.

”En guide till Sveriges charmiga och avslappnade landskap”.

Artikeln delades flitigt i sociala medier.

Delades är visserligen fel ord. Artikeln visades snarare upp som ett första tecken på vår existens.

Min egen tidning basunerade ut: ”Vogues oväntade hyllning – till Skåne”.

Vadå oväntade?

På Facebook kunde jag följa hur vän efter vän drabbades av tuppjuck för att någon jänkare skrivit att Skåne är bra.

En liten, enkel flirt från en jänkare. ”Skåne, ni är good”. Mer än så krävs inte för att vi ska bli dimmiga i blicken, packa väskan och lämna familjen, ge upp allt.

Det är som om vi aldrig fått beröm tidigare. Inte en endaste komplimang. Så när en jänkare säger att vårt landskap är charmigt tappar vi koncepterna.

"Titta, har ni sett, de säger att vi är bra"

Inte råd att vaska beröm

Jag vill inte vara nån tråkmåns och förstöra glädjen. Men visst säger våra överdrivna reaktioner något om oss och vår region.

Vi skåningar, framförallt vi som bor i Malmö, har inte råd att vaska beröm.

Vi tar inte emot komplimangen med värdighet, vi behandlar den som om den vore sista vattendroppen i öknen.

Vi står inte kvar och minglar självsäkert och kyligt när någon utomstående säger att vi är bra. Vi springer ärevarv, och inte bara ett, utan varv efter varv.

"Vi är bra! Skåne är bra, säger andra!"

Malmö: det kåta fyllot

Vi som bor i Malmö är nog värst.

Vi törstar efter vilken positiv kommentar som helst.

Om Sverige är en krog så är vi Malmöbor det där kåta fyllot som dröjer sig kvar när stället stängt och utstrålar en blandning av desperation och bitterhet.

När jag går på fotboll, med vänner som aldrig låter så skånska som på fotbollsläktaren, hör jag fortfarande folk snacka om avadådå-mentaliteten.

Malmöiten är inte lätt att imponera på, sägs det.

Vilken lögn.

Vi Malmöbor är så svältfödda på beröm och komplimanger.

Så piskade av svarta rubriker, av mobbande partier som vill vinna röster på att peka ut oss som sämst i klassen. Så trötta på skjutningar och bortskämda killar som leker maffia på våra gator och torg. På SMHI som medvetet ger oss felaktiga väderprognoser och en hel värld som inte erkänner oss för det vi i grunden är:

Bäst.

Malmöpolitiker får Kinas statstelevision att rodna

Det är därför vi blir kollektivt knäsvaga och redo att gifta oss i Las Vegas med vilken Elvis Presley-imitatör som helst så fort han skriver att vi är bra.

"Oväntat!"

Och då menar jag inte alla malmöitiska kommunpolitiker och pr-människor i mitt flöde, vars vardagliga statusuppdateringar hade fått kinesisk statstelevision att rodna.

De som Donald Trump-hugger alla medier som uppmärksammar något dåligt som borde åtgärdas i Malmö.

De som inte förstår att de flesta av oss som bor här kan se stadens problem utan att missa att vi bor i Sveriges bästa stad, annars hade vi ju inte bott kvar här.

Just därför förtjänar Malmö och Skåne mer än att förlora sig i nån amerikansk sol och vårare.

Det är inte oväntat att andra gillar oss. Det är inte värt att fira.

Det är jänkarna som ska jubla när vi skåningar berömmer dem.