Federico Moreno
Att vara "svartskalle" i Sverige kan göra den mest hårdhudade viträdd.
Mediebranschen har exempelvis länge varit en vit gated community.
Du som har utländsk bakgrund och vill överleva i de vita branscherna måste snabbt lära dig att simma motströms.
Att navigera i öppna kontorslandskap som är byggda för vita svenskar som producerar för vita svenskar och som är beroende av vita svenskars pengar är riskfyllt och du åker snabbt på smällar.
I såna miljöer kommer du aldrig ifrån din etniska bakgrund. Om du inte har ett svenskt efternamn eller en svensk förälder som passerskort.
Som att ständigt gå på lina
Att ha utländsk bakgrund i de vita branscherna är att ständigt gå på lina.
Du kan behöva bidra med invandrarkoll som företaget kan utnyttja men var inte för mycket invandrare för det gör omgivningen illa till mods och du kan uppfattas som problematisk.
I de helvita branscherna är det alltså lätt att vara för mycket icke-vit.
Exempelvis om man skriver en krönika som denna.
Eller om man intresserar sig för frågor som rör människor med invandrarbakgrund eller socialt utsatta områden. Då påpekas det och ses i ljuset av din bakgrund, till skillnad från när vita svenskar snöar in på smalare ämnen.
För mycket och för lite "svartskalle"
I samma branscher är det även lätt att vara för lite "svartskalle".
Om du lyfter ämnen som handlar om brist på mångfald inom företaget kontrar omgivningen med att den aldrig uppfattat att du har invandrarbakgrund, att du ju flyttat till ett fint område och att på deras barns förskola finns minsann en flicka som bär slöja.
Dagen efter frågor kolleger om de kan kalla dig Fredrik, när du heter Federico.
Att ha utländsk bakgrund på dessa vita kontor gör att du automatiskt hamnar i underläge. Folk hugger på varje misstag du gör.
På samma sätt som män ofta omger sig av män och identifierar oss med andra män tycker vita svenskar om att ha vita svenskar omkring sig.
Svensk fotboll var vitare än mediebranschen
Därför accepterades Zlatan inte i MFF, förrän alla såg vilken guldklimp han var. Vilket han själv nyligen berättat i en intervju med Sky Sports.
På den tiden, slutet på 1990-talet, var svensk fotbolls finrum ännu mer homogen än dagens mediebransch.
Talanger med invandrarbakgrund sållades bort tidigt i den dåvarande svenska modellen.
Henrik Larsson och Martin Dahlin sågs knappast som invandrargrabbar (Lex efternamn/ svensk förälder som passerskort).
Yksel Osmanovski, uppvuxen i Rosengård och den förste muslimen i svenska herrlandslaget, var troligtvis den förste allsvenske spelaren som verkligen uppfattades som "svartskalle".
Sen kom Zlatan. Hans monumentala och historiska succé ändrade mycket.
När jag själv gick svenska fotbollsförbundets kurser för tränare i mitten på 2000-talet vädjade kursledarna till oss med invandrarbakgrund att föra in vår "utländska kunskap" in i svensk fotboll.
Att överleva där svartskallar finns på nåder
På samma sätt kan vita branscher numera efterlysa personer med invandrarkunskap. Men vara sämre på att värna om dem.
I grunden är din identitet mer komplex än att den kan sammanfattas av din etniska bakgrund.
Klasstillhörighet glöms exempelvis ofta bort i mångfaldsdiskussioner. Var du växt upp och vilka människor och miljöer du intresserar dig för ger bättre mångfaldskoll än hud- och hårfärg.
Det finns alltså sällan en sammanhållen och likformig invandrarkunskap.
Förutom den om hur det är att överleva i rummen där svartskallar finns på nåder.