Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ewa-Gun Westford

Svanhannen som sköts till döds plågar mitt sinne

Ewa-Gun Westford, kolumnist i Kvällsposten. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Om man kunde tala med djuren - och det kan man ju, frågan är bara om de förstår oss. 

Det hade jag önskat. 

Nästan varje dag ramlar det över oss i flöden på sociala medier eller i andra sammanhang, dessa berättelser, där det antingen handlar om djur som har det svårt på grund av människors grymhet eller så är det solskenshistorier tack vare människor som är gränslösa i sitt förhållande till djur.

Jag lutar lite åt det senare och vänder blicken kärleksfullt till lille Allan, som jag också kallar All-In efter Peder Fredricssons häst, som kallas Allan, men heter All-In. Min Allan går också under namnet Allan Sladd och är ett vackert exemplar av jack russell-terrier nyss fyllda fyra. 

Allan är min soldat och bästis som lever kungligt i mitt lilla rike. 

Han kom till mig i en tid när jag hade det mycket svårt och har från första stund varit min tröstare och förtrogne. Inte ett pälsstrå får krökas på den käre lille hunden.

Jag färdas mycket ofta på E65 och har med spänning följt den viltpassage som i dagarna färdigställdes så att våra vilda djur – bland annat Skånes landsskapsdjur, den ståtliga kronhjorten, ska kunna passera högt ovan där och på så sätt klara livhanken på både sig själv och minska viltolyckorna som är alldeles för många.

Det finns för och emot att lägga så vansinnigt mycket skattepengar på detta projekt anser en del. Själv tjoar jag av glädje över byggnadsverket, med den romantiserade uppfattningen som jag har över somligt i tillvaron. Viltpassagen är färdigställd, de fula träplanken också men innanför dessa och endast synligt från ovan anläggs nu den växtlighet som ska tilltala djuren och inbjuda till trygg passage. En liten skånsk savann ovanför en europaväg. 

Kanske får vi så småningom se en ståtlig kronhjort med krona och allt stå och bliga ner på oss och räkna bilar! Jag låtsas dessutom att det är just mina skattepengar som har bidragit till ekodukten. Tänk om man kunde tala med djuren och förklara att detta mina vänner, är för er skull! 

Kronhjorten – Skånes landskapsdjur. Foto: ANDERS GRÖNLUND / STRIX PHOTO

I min lilla stad, Ystad, är det just nu förbjudet att köra den vanliga vägen till motionsslingorna. Också detta av hänsyn och känsla för djurlivet. Här gäller det grodor som ska passera den livligt trafikerade Militärvägen ut till vårt allra käraste rekreationsområde Sandskogen. Det rör sig om helt vanliga grodor och paddor som när våren gör sin ankomst ska söka kärleken i de två dammar som finns längs vägen och där lägga sina ägg. 

De har alltid väldigt bråttom till sina kärleksmöten och riskerade under många år sina små liv för kärlekens och fortplantningens skull. Stadens kommunekolog Andrea Nowag håller numera noggrann koll på när det börjar pirra hos grodorna och då rycker parkavdelningens personal ut med betongsuggor och informationsskyltar till grodornas fromma. 

Det är avstängt så länge det behövs helt enkelt. 

Vi som vill till motionsspåren får vackert köra en ordentlig omväg. Det gör jag så gärna. 

En dag kanske jag stannar till och jagar fatt i en groda att pussa. 

Vem vet vad som kan hända då?

Ekodukter byggs för att djuren ska kunna passera motorvägen säkert. Foto: Arkiv

Svanhannen i Malmö som sköts till döds en söndagskväll och kalven som plågades ihjäl genom svält och nöd utanför Ljungbyholm i Småland plågar däremot mitt sinne.

Jag har svårt att släppa hur vi människor tänker och är högst medveten om att händelserna inte går att jämföra. Gällande svanfamiljen rör det sig om Malmö stads oförmåga och okunnighet eller möjligen nonchalans. Jag må ha en romantiserad bild i min livsåskådning men när det gäller svanar så vet de flesta att till skillnad från oss människor är ett svanpar trogna varandra hela livet. 

Vi vet också att hannen vaktar boet och bestämmer sitt revir. Vi människor ska visa respekt och det är allmänt känt att man inte bör inkräkta och leva rövare med dessa underbart vackra djur. Svanen är symbol för kärlek och trofasthet. 

I England äger Queen Elizabeth samtliga svanar på Themsen vilket gör att svanar står under ett alldeles särskilt beskydd. Svanfamiljen på kanalen i Malmö stod under ingens beskydd en söndagskväll i april månad 2019.

I djupaste mörka smålandsskogarna smidde någon eller några personer onda planer för en stackars kalv. Man tog kalven från sin mamma, spikade ihop lastpallar till en bur i vilken man låste in kalven som därefter lämnades åt sitt öde ute i skogen utan någon som helst möjlighet att ta sig ut. Hur den mötte sina banemän kan vi bara ana. 

Djurplågeri av värsta slag. Det som skedde är väl en särskild händelse om något, eller? 

Vem eller vilka tänker ut och gör någonting sådant? 

Vad mera är den eller de i stånd till? De medmänniskor där ute som har en aning om vem eller vilka som gjort detta bör omedelbart ta sitt ansvar och meddela sig till polisen. Eller fega ur för tid och evighet. 

Förhoppningsvis kommer de skyldiga att spåras och överlämnas för lagföring.

Den skjutne svanen i Malmö engagerade hela staden. Foto: Expressen/KVP

Som polis ställdes jag en gång inför att behöva avliva just en kalv som hade tagit sig ut på riksvägen och blivit påkörd. För att förkorta ett lidande skickades en polispatrull till platsen. På vägen dit tänkte jag inget särskilt, jag hade då varit polis i nästan 30 år och varit med om det mesta. Kalvens ögon mötte mina och jag förvandlades till en liten lort. En liten polislort. 

Jag stammade till min manliga poliskollega att jag inte kunde genomföra det. Jag tror till och med att jag hasplade ur mig någonting i stil med att jag får ha det till godo om vi skulle ställas inför att behöva använda vårt tjänstevapen mot en människa. 

Denne norrländske poliskollega sa på sin trygga dialekt att jag lugnt kunde sätta mig i polisbilen så skulle han sköta om det. Han var en van jägare. Det var inte jag.

Jag hörde det dödande skottet och tårar rann nerför kinderna. Min kollega och jag satt tysta tillsammans i polisbilen, även hans kinder blev våta av tårar.

– Det va in't sam' sak som att var' ut' i naturen och jaga, sa han.

Varje gång jag möter min kollega på polisstationen i Ystad tänker jag på denna händelse. Och vilken tur att vi inte behövde använda våra vapen mot en människa, den där sommaren, när just vi två bildade polispatrull.