Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ewa-Gun Westford

Polisen Dan utsattes för attentat – men han vek aldrig ner sig

Foto: THOMAS PERSSON

Att för ett ögonblick sluta sina ögon kan vara underbart. 

Att frivilligt stänga ute en ibland påfrestande omvärld och låta sig inneslutas med sig själv kan också lugna. 

Det är en helt annan sak att aldrig mer kunna se.

Året var 1999, den 30 juni med sommaren ännu i sitt vackraste flor. Ett kriminellt motorcykelgäng på två bokstäver var ofta på tapeten – mer då än nu – åtminstone i det offentliga rummet. 

I den ljumma och vackra juninatten kallades en polispatrull till ett rutinärende. Någon ringde med information om att det stod en mystisk bil på en gata i Malmös hamnområde. En adress. Kolla en bil. Anrop till en av våra radiobilar och saken var klar och skulle snart avrapporteras i polisradion. 

Haj och ivaj bara och alls inga konstigheter. I radiobilen jobbade två rutinerade poliser, med vana i den händelsestyrda verksamheten. De två polismännen gick på rutin, parkerade sitt polisfordon och gick fram till den bil som skulle kontrolleras. Att känna på en bildörr var som den naturligaste sak i världen. Då alltså. Har jag gjort många gånger när det begav sig. Där slutade alla likheter med ett rutinuppdrag.

”Dan skadades så svårt att sjukhusen i Malmö och Örebro blev hans andra hem i lång tid framöver.” Foto: EXPRESSEN / TT NYHETSBYRÅN

Dan Lindgren närmade sig fordonet med sin yngre kollega någon meter bakom. Just i den sekund som Dan tar i dörrhandtaget på fordonet hinner han notera att innerbelysningen tänds. Det kom att bli det sista han såg i sitt fortsatta liv. Smällen var så kraftig att biltaket slets av och for all världens väg. Både Dan och hans kollega kastades bakåt och vår Dan dömdes i den sekunden till ett liv i mörker. Han har senare berättat att hans dödsångest var så stor att han vägrade att lägga sig ner.

Det visade sig omgående att det som hände var ett riktat attentat mot polisen

Glassplitter och metalldelar träffade de båda polismännen. Dan skadades så svårt att sjukhusen i Malmö och Örebro blev hans andra hem i lång tid framöver. Kollegan blev lindrigare fysiskt skadad men har sedan den dagen levt med vetskapen av att det kunde varit han. När chock och fysiska skador har lagt sig kommer de svåra tankarna och frågorna: ”Varför Dan, varför inte jag?” Så föreställer jag mig att han tänkte. Svårt att bära? Ja, det tror jag.

Kollegan blev för övrigt far för första gången endast dagar efter attentatet – med det känslosvall det innebär att bli förälder. Jag minns att vi pratade om detta. Ett nytt litet barn sattes till världen, hans barn, samtidigt som hans kollega kämpade med de svåra sviterna av sprängningen på en annan avdelning på samma sjukhus.

Det visade sig omgående att det som hände var ett riktat attentat mot polisen. Illasinnade och fega individer hade arrangerat en sprängladdning på ett så försåtligt sätt att den polisman som först öppnade dörren skulle sprängas i luften. Och så skedde. Någon av dessa ondskans företrädare ringde anonymt till polisen och berättade om den mystiska bilen. Vi skickade patrull.

”Malmöpolisen vändes upp och ner av det förfärliga som skett. Naturligt var att min arbetsplats var i kaos och förfäran samtidigt som vi skulle fungera och sköta om Malmö.” Foto: FOTOGRAF JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Malmöpolisen vändes upp och ner av det förfärliga som skett. Naturligt var att min arbetsplats var i kaos och förfäran samtidigt som vi skulle fungera och sköta om Malmö. Livets hjul stannade upp för oss en stund medan allt annat snurrade vidare därute. Polisen vilar aldrig, vi löser av varandra och har vaktuppdraget 24–07. När arbetskamrater far oförskyllt illa, blir skadade eller rentav dödade i tjänsten händer det något med oss. Jag minns att jag blev rasande inombords och ville på något sätt vara delaktig i att stödja Dan och hans familj. Dan, hundföraren och en riktig polispolis i alla ordets bemärkelser, sprungen ur en polisfamilj med en bror som också valde polisbanan. Fadern Göte, var en legendar vid Sjöbopolisen.

”Min roll i det efterföljande arbetet var då som nu att vara intern och extern polispapegoja. Vi hade ett internt tv-magasin som gick ut till all personal en gång i veckan. Jag for ut med kamera och mikrofon och mer eller mindre stormade in på sjukhuset och fick prata med den ansvarige doktorn.” Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Min roll i det efterföljande arbetet var då som nu att vara intern och extern polispapegoja. Vi hade ett internt tv-magasin som gick ut till all personal en gång i veckan. Jag for ut med kamera och mikrofon och mer eller mindre stormade in på sjukhuset och fick prata med den ansvarige doktorn. Jag ville att vi, hans arbetskamrater, skulle vara delaktiga som kamratstödjare. Doktorn berättade utan omsvep att man redan på natten opererat bort ena ögat och skulle nu försöka rädda synen på det andra ögat. Det stod så småningom klart att Dans syn på det kvarvarande ögat inte gick att rädda. I Dans kropp fanns också glassplitter som levde sitt alldeles egna liv i kroppen och kom ut lite varstans genom huden lång tid efteråt.

Tänk tanken att aldrig mer kunna se. Blunda ännu en stund. Skärp dina sinnen

Jag minns en gång när jag var ledsagare till Dan inför en intervju för TV4. Vi satt med vår middag när Dan plötsligt hivade upp en bomullstuss och en flaska. 

– Nu ska du få operera, EG, det är en glasbit som vill ut vid hakan, du får liksom rota runt lite innan den släpper, men sen är det bara att plocka den. Det blöder lite och då ska du göra rent. Ok?

Jag förfärades.

Han fortsatte sedan lugnt med sin pytt i panna. Som han åt med sked.

Dan kom tillbaka som polis efter lång sjukskrivning och kamp. Med de begränsningar som det innebär att vara blind. Prova själv. Du behöver bara blunda. Tänk tanken att aldrig mer kunna se. Blunda ännu en stund. Skärp dina sinnen.

Efter den svåra händelsen följde år av behandlingar som bestod av ögonoperationer och sjukgymnastik förutom helt nya livsbetingelser med inlärning av blindskrift, hantera den vita käppen i stället för batongen och inte minst väntan på en ledarhund – alla tre en konstart var och en för sig.

Ingen dömdes för dådet. Förundersökningen prövades i både tingsrätt och hovrätt men samtliga friades dock. Den bevisning som fanns räckte inte till för fällande domar. Ärendet är däremot vad man kallar polisiärt uppklarat vilket innebär att vi vet vem, vad och varför men lyckades ändå inte ända fram. Ni som gjorde det är kvar där ute. Vi vet.

I dagarna går denne kämpe i pension efter ett långt och mycket annorlunda polisliv. Den yttersta konsekvensen är att mista livet i sin yrkesutövning som polis. Det som drabbade Dan var någonting annat. Men han stod upp. Han vek inte ner sig. Det är att vara ett föredöme för oss andra inom polisen. Jag hoppas att varenda kotte på Rättscentrum står upp och bildar den tunna blå linjens mänskliga kedja för vår arbetskamrat när hans sista arbetsdag är till ända.

Du behöver bara blunda.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!