Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ewa-Gun Westford

”Min far hörde min stockholmska dialekt – och röt upprört ifrån”

Ewa-Gun Westford ska skriva krönikor i Kvällsposten framöver. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Ewa-Gun Westford, ny krönikör i Kvällsposten. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Gåsamiddag – en av Ewa-Gun Westfords favoriter. Foto: LASSE SVENSSON
Skåne – bäst mat, finast omgivning och bäst dialekt. I alla fall enligt Ewa-Gun Westford. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Jag är skåning. 

Skåning ända in i själen. 

Född i hjärtat av Österlen – finns det förresten något geografiskt område i Sveriges avlånga land med ett starkare varumärke än just vårt vackra Österlen? 

I Borrby stod min vagga, ett samhälle som inte var märkvärdigare än någon annan by. Men när jag i dag besöker min barndoms hemvist känner jag fortfarande en varm trygghet och ser för min inre syn det levande samhälle som det en gång var med fungerande järnväg, butiker och företag och många människor i rörelse. 

Jag ser mitt barndomshem på Måns Nils torg och spricker alltid upp i ett leende. Fars frisersalong låg i ena änden på huset. Den är nu vardagsrum för de nya husägarna och den gamla frisörstolen lär numera finnas i Växjö. 

 

Kondomautomaten, som självaste Nils Adamsson prackade på min far, monterades upp på vårt hus en eftermiddag och chockade min mor så svårt att hon låg till sängs i flera dagar och talade inte med far på länge.

Den skånska maten. Fresta mig med franska menyer, spanska tapas, italienska delikatesser, de mest konstfärdigt komponerade maträtter – men inget slår den skånska maden

Inte mycket slår heller det skånska matiga uttrycket ”en kan eda myed sin en e mätt”. 

Höjdpunkten på det skånska matåret är för mig det som nu närmar sig – Gåsamiddan

Det märkvärdigaste jag varit med om i den vägen var följande gåsmiddag: Det hela startade med fyra smörgåsar, öl och snaps, därefter kom svartsoppan med det ljuvliga kråset och sherryn. Själva crescendot var förstås gåsen med allt vad den tillhör och bourgognevinet – eller så kunde man fortsätta med öl och snaps. Sist kom den skånska äbblakagan gjord med rivet grovbröd som grund förstås och den härliga vaniljsåsen. 

Behöver jag säga att det vid kaffet och avecen var imma på alla fönsterrutor och att svetten rann på samtliga vid matbordet? 

Jag är alltså uppfödd på skånsk diet. 

 

Ewa-Gun Westford med sin kära hund hemma i Ystad. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

 

Jag blir numera lyrisk av spegesill, men var det inte som barn. Varannan måndag stod spegesill på menyn och varannan dag det som är det bästa jag fortfarande kan få, nämligen grisatassar i gelé med kokta panntofflor och inlagda rödbetor. 

När skolbespisningen infördes stod jag alltid först i kön när det vankades leverbiff. Men så var det också jag som fick röra i grisablodet vid den årliga grisslakten hos farmor och farfar. 

Farmors blodkorv var himmelsk, för att inte tala om grisöronen, knorren och tassarna, som hon kokte länge och väl med kryddor och därefter lade i saltlake. Det var strid på kniven i familjen om detta goda och nåde den som nallade utan lov. Och till mig kan du komma om du vill ha en hederlig hönsasoppa.

Jag kan köra långt för att få tag i en kogehöna vill jag bara säga. 

 

”Jag kan köra långt för att få tag i en kogehöna vill jag bara säga”

 

Det skånska språket. Jag håller fast vid min skånska dialekt till varje pris. Åtminstone melodin och skorrande R. Såklart försöker jag tala den vårdade skånskan när jag är i allmänhetens tjänst. 

Men inget är ljuvare än att släppa efter i käkarna och låta österlenskan flöda fritt. Jag var barnflicka i Stockholm under en period i väntan på att få börja polisutbildningen. Det var besvärligt med språket, så klart, och inte blev det bättre av att jag försökte. 

När min far ringde till mej försökte jag svara jag på klingande stockholmska. Då röt far i luren: ”Haffor vrior du flabb, tösabid?” 

Den skånska Akademien. Jodå, självklart har vi en egen sådan. I dessa tider har möjligen själva ordet akademi en något negativ klang med tanke på det debacle som Den Hemska – förlåt – Den Svenska, Akademien ställt till med. 

Detta lämnar jag därhän i dag. Den Skånska Akademien grundades 1981 av välkända personer inom forskar- och kulturvärlden. Sten Broman var med – det räcker för mig för att bli positivt inställd. Annars kan jag inte skryta med att jag har vetat så mycket om denna akademi. 

”Kultur och Humor” är dess motto och detta tas på största allvar försäkrar de 21 ledamöterna, som alla verkar inom vetenskap, kultur och näringsliv och dessutom både boende och verksamma i Skåneland. 

 

Ewa-Gun Westford är polis sen många år. Foto: EMIL LANGVAD/TT / TT NYHETSBYRÅN

 

Den Skånska Akademien har gjort flera försök att lokalisera Skånes mittpunkt och kommit fram till att den finns i Höörs kommun. Ett konstverk markerar på platsen den skånska mittelen. Skånska Akademien delar varje år ut priset ”Skånes Medelpunkt” till en person som på ett bra sätt framgångsrikt verkar för allt skånskt.

Plötsligt händer det. Det var till mig director Martin Martinsson ringde och berättade att jag föräras detta pris 2018 och att det skulle ske vid en högtidlig ceremoni i nämnda Höör. 

Men skulle jag? 

Borrbytösen med Jante och Luther på axlarna? Så hårt fostrad genom mina 45 år i polisorganisationen, där inga träd får växa till himmelen. Jag trodde förstås att det var någon som skämtade aprilo, men det var faktiskt på riktigt. Jag behängdes alltså med Mittelenkulan, hängandes i ett rött och gult ordensband. För tung att bära dagligdags men då och då tänker jag allt själv hänga den om halsen för att markera för mej och min omgivning att var jag än befinner mig under mitt mittelenår – jo då, minsann, just där och då är den punkten mittelen i Skåne. 

Således kommer mittelen av Skåne att vara lite här och lite där framöver. Men där jag är – där är den. 

Just då, i alla fall!