Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ewa-Gun Westford

Man får inte vara polis längre än till 67 – vadå?

Ewa-Gun Westford intervjuades i samband med att hon blev krönikör på Kvällsposten.
”Om mindre än ett år drar polisen ut proppen för mig om jag inte själv har vett att dra ut den.” Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

Tiden går fort. 

I min ålder går den inte bara fort, den går fort, fortare, fortast. 

Jag har tvingats inse att hur jag än strider för att hålla fast dagar, timmar och sekunder så hjälper det föga.

Just nu tillämpar jag en strategi som handlar om att dela upp mina dagar i olika sjok. Lite förenklat handlar det om plikter och måsten men också att lyssna på musik en stund varje dag samt att göra något bra bara för mig själv och lille Allan varendaste dag. Kanske ett sätt att i alla fall försöka ta till vara den tid jag har.

Att jag reflekterar över tidens tands och livets gång just nu, beror på flera saker. Först och främst min ålder, men också att jag faktiskt måste inse att om mindre än ett år drar polisen ut proppen för mig om jag inte själv har vett att dra ut den. 

”Jag kan riktigt se det framför mig – hur jag fråntas polislegitimationen, passerkortet, min portabla arbetsplats och min älskade mobiltelefon.” Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Då ska jag ur uniformen vare sig jag vill det eller inte och bli ”bara” människa. Än så länge är jag ju inte bara polis – jag är människa också. Jag kan riktigt se det framför mig – hur jag fråntas polislegitimationen, passerkortet, min portabla arbetsplats och min älskade mobiltelefon. Jag kan också se mig själv ligga skrikande och sprattlande som ett bortskämt barn, bestulen på tröstenapp och snuttefilt. 

Min kollega Henrik, som har hand om passerkoder och säkerhetssamordning, kommer förmodligen att skickas ut för att lösa uppgiften. Alla andra har ju faktiskt gått frivilligt, kunde hon inte för en gångs skull inordna sig i systemet, blir frågan för dagen på Malmös rättscentrum och i Ystad. Henrik är en klok person och kommer varsamt att hjälpa mig upp på fötter och prata mig till rätta. Det kommer inte att hjälpa att jag kvider: ”Jag var faktiskt med och tog första spadtaget till hela Rättscentrum”. Det kommer att vara över.

Från en minut till en annan liksom. Man får helt enkelt inte vara polis längre än till 67-strecket. Vadå? Doktor får man ju vara hela livet! Polis kommer jag nog att vara för eviga tider. Blir jag då polis emerita? Det var den ursprungliga beteckningen för pensionerade soldater i den romerska hären och kan ju stämma bra in på mig.

”Det kommer inte att hjälpa att jag kvider: ”Jag var faktiskt med och tog första spadtaget till hela Rättscentrum”. Det kommer att vara över.” Foto: FOTOGRAF JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

På tal om uniform så är vi inom polisen vad jag kallar förkortningsfascister och har förkortningar till precis allting. Den senaste förkortningen som jag ramlade över heter MBU. Omöjlig för mig att lista ut men jag sökte och fann: ”Människan Bakom Uniformen” och som blir just MBU. 

Nyfiken som jag är läste jag om projektet som faktiskt heter så. Det har pågått under några år i en polisregion norröver och har fungerat bra. MBU initierades i Göteborg efter oroligheter och skadegörelse av ungdomar som också visade upp en kritisk och hatisk inställning till blåljuspersonal. 

”Uniformen är vårt ramverk och när den är på ska både du och jag veta vad som gäller och var gränserna går.” Foto: TOMAS LEPRINCE

Nu har MBU spridits till olika ställen i polissverige och har som syfte att komma närmare strulputtar och bråkstakar genom att helt enkelt visa upp att inuti varje polisuniform finns en människa. MBU syftar till att vända på ungdomar, förmodligen unga pågar, genom olika gemensamma aktiviteter med blåljusmänniskor, innan det är försent. Jag som levt i min polisuniform så många år vet ju att den väcker känslor. Men tänk att det ska behövas särskilda projekt för att visa att vi poliser är människor med samma tankar, behov, känslor och önskningar som hos alla andra. 

Så är det. Under varje båtmössa finns en som är precis som du. När vi tar på uniformen tar vi på oss vaktuppdraget över dig, kära medborgare. Är du i riktig kris eller i omedelbar fara så kan du ge dig på att vi kommer till dig med buller och bång. Uniformen är vårt ramverk och när den är på ska både du och jag veta vad som gäller och var gränserna går. Det är dock vi som har våldsmonopolet i civilsamhället, det har inte du. Uniformering är i de flesta fall bra. Jag ser det också på mina två svengelska barnbarn, två små fnittriga engelska rosor, vars fnitter blir något mer kontrollerat när skoluniformerna kommer på.

”Det var på en middag för många år sedan, som min bordskavaljer förundrades över mitt yrkesval.” Foto: PERNILLA SJÖHOLM / EXPRESSEN PERNILLA SJÖHOLM

Förbi är tack och lov tiden när man rekryterade poliser i Sverige enligt devisen: ”En svensk polisman ska vara stor, stark och hiskelig att skåda”. Jodå, detta är hämtat ur en rekryteringsannons för polisyrket anno 1900.

Det var på en middag för många år sedan, som min bordskavaljer förundrades över mitt yrkesval. Han uppehöll sig länge och väl vid ämnet pistol och batong, alltför länge om ni frågar mig. Till slut harklade han sig och ställde frågan: ”Får jag känna på dom?” Instinktivt slog jag upp händerna som ett skydd över barmen och morrade: ”Nä, det får du verkligen inte.” Min bordsherre blev förskräckt och sade generat: ”Nej, nej, inte brösten, dina muskler”.

Ridå.

Vid ett tillfälle höll jag föredrag för en grupp äldre damer och fick många frågor om polisyrket. Det framgick att de flesta av damerna tyckte att vi var onödigt tillknäppta och dessutom såg vi för det mesta onödigt arga ut. Hm, tänkte jag, och föreslog att nästa gång någon av damerna såg en polisbil, skulle de kasta en slängkyss efter polisbilen. Ty kärlek kan vi aldrig få för mycket av. 

Någon vecka därefter blev jag uppringd av en bestämd äldre dam som med pondus i rösten berättade att hon minsann hade tagit mig på orden och ville berätta att hon gjort just detta, kastat slängkyssar efter en polispatrull. Hennes röst sade mig att det hela inte hade slutat väl. Jag hann precis tänka tanken, när hela tonen i telefonen förändrades och hon kvittrade honungslent: ”Och tänk att de stannade polisbilen och gjorde sig besväret att stiga ur och ge mig en kram, vilka människor ni är under uniformen, det hade jag ingen aning om, jag var glad hela dagen och snygga var dom också”. 

Jag kunde andas ut. För det är ju just det vi är – tänkande, kännande människor precis som alla ni andra.

Vi är inte bara poliser – vi är människor också.