Ewa-Gun Westford
Vi var samlade på Backåkras innergård för berättarkväll med Henning Mankell.
Mina två små flickor var med och det tog inte många minuter för en mästarberättare att trollbinda två små yrhättor och alla oss andra med för den delen.
Berättelsen om den lille pojken Joseph var osannolik men sann. En svensk äventyrare hade på sin resa i Afrika någon gång runt 1870 träffat på en föräldralös bushmanpojke hos en man som bytt honom till sig mot ett gevär.
Den svenske äventyraren tog hand om den lille pojken och gav honom namnet Joseph. Den lille Joseph följde så småningom med till Sverige och placerades av alla ställen hos ett par i den lilla byn Lunnarp strax utanför Tomelilla. Det mesta tyder på att pojken togs om hand av välvilja, men tänk att på den tiden färdas över hav och land för att så småningom hamna i landet långt borta, med ett klimat helt fjärran från öknens hetta, där människorna hade vit hud i bjärt kontrast till hans svarta skinn och ett språk omöjligt att förstå. Och dessutom kläs i sjömanskostym. All välvilja i världen kan inte ha hjälpt ett enda dugg.
Berättelsen har aldrig lämnat mitt hjärta och jag har ofta talat om Joseph eller tänkt på honom och hans öde. Han föddes 1868 i Kalahariöknen och dog 1880 i Lunnarp. Officiellt var dödsorsaken tuberkulos men jag minns Mankells tvärsäkra åsikt om detta.
Joseph dog av sorg. Kan man verkligen dö av sorg – ja, tänk att det tror jag. Men hur skulle man kunna skriva det på en dödsattest?
Joseph fick en ensam grav med ett enkelt träkors invid ett kyrkogårdsstaket på Österlen. Jag fann graven och det är dit jag numera åker för att kanalisera all den sorg jag känner över hur barn har det ännu i vår samtid. De barn som jag kommit i kontakt med via mitt arbete och aldrig kunnat glömma. Alla har en plats i mina minnens arkiv och i hjärtat.
Jag tänker på dem ibland, en och en. Min livserfarenhet har lärt mig att ibland måste man vädra sina sorgestenar en stund för att orka vidare. Det gör jag hos Joseph.
Vilka jag tänker på? Den lilla treåriga flickan som dränktes i badkaret av sin mor eller far, vi redde aldrig riktigt ut det. Det nyfödda barnet som endast fick några timmar på jorden på grund av det som kallas hedersmord.
De två små barnen som blev dödsoffer på E65 i en fullkomligt makaber och meningslös olycka orsakad av en berusad lastbilschaufför. Det ena barnet så nytt på denna jord att det ännu inte hade fått sitt namn.
Mordet på Helén – det är 30 år sedan nu, men vem av oss kan någonsin glömma? Yara, vem av oss glömmer den lilla flickan från Karlskrona? Ihjälslagen med en brödkavel. Vi får helt enkelt inte glömma. Så är det bara.
Det som ligger närmast i tiden för min del är det som hände i Bjärred. Ett föräldrapar som faktiskt gjorde det aktiva valet att mörda sina barn. Visserligen tog de livet av sig själva också, men ändå. Allt skedde på den plats som skulle vara de två flickornas tryggaste plats på jorden.
Och som alltid när man inte tror att det kan bli värre så blir det ändå så. Ystad. De glömda barnen. De gömda barnen. I min hemkommun. Nära min hemby. Väldigt nära. Ett föräldrapar tar sig rätten att beröva sina egna barn hela deras barndom. Hur är det möjligt?
Min uppfattning är bestämd – föräldrar ska inte ha ovillkorlig rätt till sina barn. Privatlivets helgd får inte vara så stark att detta ska kunna ske. Det måste ha ringt varningsklockor mer än en gång under alla dessa år. Civilkurage? Nja, det är inte svenskarnas starkaste gren.
Det gladde mig oerhört att Ann-Marie Begler tog på sig ansvaret att utreda det som hänt de fem barnen i min hemkommun. Klart att jag skäms över att det har hänt just här men jag vet samtidigt att det kunde ha hänt precis var som helst.
Min erfarenhet av Begler inskränker sig till ett kort möte under tiden som jag jobbade på Polishögskolan. Den gången tyckte jag att hon var onödigt kort i tonen. Jag uppfattade henne som onödigt vasstungad och onödigt skarp.
Men åren har gått och hon utvecklades bland annat till en mycket omtyckt generaldirektör för Försäkringskassan, även om hon sedan fick lämna uppdraget. De intervjuer som jag har sett med Ann-Marie Begler har gett mig en mycket positiv bild.
På den tiden som det begav sig på dåvarande Rikspolisstyrelsen lär hon ha haft en hund med sig om dagarna. Hunden var enligt ryktet en Jack russell-terrier, som min Allan. Det bådar gott.
En hundvän är en vän av barn!
Känner jag Ann-Marie Begler rätt så kommer hon att gå grundligt till väga som en äkta spårhund och vända på alla stenar i jakt på sanningen för alla barns bästa.
Hennes arbete ska möjligen ge svar på vad som kunde gå så fel i Ystad, men det viktigaste är ändå hur hon kan bidra till att det aldrig någonsin ska kunna hända igen i vårt land.
Barnen är dessa våra minsta och har en ovillkorlig rätt till en trygg och säker barndom. Även hos sina föräldrar. Följande versrad ur artisten King Charles slagdänga ”The brightest lights” tillägnar jag Ann-Marie Begler och önskar henne välkommen till Skåne:
The brightest lights
Cast the darkest shadows,
And that's where I'll be found,
For what's hiding by the morning
Will be chased by daylight's hounds
Fotnot: Josephs liv har skildrats i två böcker, ”Bara till låns” av Birgitta Hellgren (1993) och Henning Mankells skönlitterära bok med titeln ”Vindens son” (2000).