Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ewa-Gun Westford

”Jag ringde min vän och berättade: Jag är berusad!”

Ewa-Gun Westford, en av Sydsveriges kändaste poliser, skriver sina krönikor i Kvällsposten var fjärde söndag. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Klassisk musik – balsam för själen, tycker Ewa-Gun. Foto: SVEN LINDWALL

Vad vore livet utan musik? 

Fattigt, futtigt och förfärande tomt. 

Musiken spelar stor och avgörande roll för mitt välbefinnande. Jag brukar stolt berätta att mitt musikintresse spänner över nästan alla typer av musik. Det finns musik för alla tillfällen. 

Mest lyssnar jag på klassisk musik, det har jag en klok musiklärare att tacka för. Bo Ewald från Simrishamn. Han såg lätt förfärad ut när han frågade klassen om vilken musik vi lyssnade på och jag brölade ut över klassen att hemma lyssnar de på Calle Jularbo men jag spelar Herb AlbertsTijuana Taxi” på loftet. Efter lektionen erbjöd Bo mig en LP med klassisk musik – ”Eine Kleine Nachtmusik” av Mozart

Jag var fast. 

Där och då tog jag de första trevande stegen i den klassiska musiken.

 

Det tog några år att hitta det som skulle bli min musik. Det blev Beethoven och jag som famnade varann till slut. Inte bara hans musik, hela hans person och livsöde fängslar min oerhört. Min gode musikvän, "stockholmaren", gör då och då tappra försök att skilja på mej och Ludvig med både Brahms och Mahler. Underbar musik, men det är till Beethovens famn jag alltid återvänder. 

Jag är trogen Malmö Symfoniorkester sedan många år. Man kan kalla mej en sann groupie.

Det är hos MSO blodtrycket rättar till sig, axlarna sänks och jag glömmer allt annat. Det vill säga tills för några veckor sedan. Ingen har väl undgått tumultet på Malmö Live mitt under Mahler? Slagsmål i konsertsalen! 

Nyheten spreds långt utanför Sveriges gränser. Jag var inte där som tur var. Det finns en uppförandekod hos MSO, som vi, den trogna publiken är väl förtrogen med. Man tränger sig inte, sitter prydligt på sin stol, prasslar inte, applåderar ICKE mellan satserna och man hostar ICKE under pianissimo – man får hålla sig till forte fortissimo. 

Vi vana konsertbesökare vet hur man dödar sin medpublik med en enda vass blick om någon sticker ut ur ramen. Min konsertväninna kan förvandlas till en reptil på en halv sekund om något inte stämmer. Hennes skräck är för övrigt att min mobiltelefon ska börja ringa. Hon har nästan, men bara nästan, uttalat dödshot mot mig om detta skulle ske. 

 

Hos MSO lägger jag yrkesrollen åt sidan. Är det slut med det nu när MSO sett sig tvungna att införa slagsmålsförbud i konsertsalen?

Blir det nu högriskkonserter i stället för högriskmatcher i fotboll för polisens del? Polisen har bra koll på bollen numera även om det fortfarande är förbluffande många poliser på en fotbollskommendering. Jag ser det framför mig. En kommenderingschef får uppdraget och kallar ihop sin stab. Ett uppdrag som säger att konserter numera är att betrakta som en särskild händelse, med underrättelser om att det kan bli oroligheter i konsertsalen på Malmö Live.

Polisen ska säkra att arrangemanget som helhet. Kommenderingschefen fattar sitt beslut i stort, som går ut på att konsertkvällen ska genomföras på ett sådant sätt att ingen kommer till skada samt att polisens arbete ska uppfattas som säkert och trygghetsskapande. Scenen med de värdefulla musikinstrumenten ska dessutom vara intakt när publiken lämnat arenan, förlåt, konsertsalen. 

Nu startar polisens förberedande planeringsmöten med allt vad det innebär.

Konsertdagen så.

Redan på eftermiddagen är polisen på plats. Personal och fordon med hästar i fonden och dialogpoliser med nysmort munläder blir temperaturmätare inför aftonen.

Helikopter rekvirerad. Ute på Toftanäs polisstation är staben nu redo att fatta beslut i de situationer som kan tänkas uppstå. Inne på Malmö Live sköter publikvärdarna genomgång av damernas handväskor och tittar misstänksamt på herrarnas fickor. Påse som kan prassla är i detta sammanhang att jämföra med bengaler och knallskott. 

Det får man inte ta med in.

Maestro och de tre solisterna eskorteras till pult och scen av stadiga konstaplar. 

Avspark.

Förlåt, upptakt. 

Maestro höjer dirigentstaven. Det är igång. Poliserna andas ut, det blir matpaus, med den viktiga förplägnadspåsen (med kexchoklad, banan, macka och vatten om ni vill veta). De i konsertsalen utposterade poliserna håller dock ett vakande öga på publiken. Jag lutar mig tillbaka. Konserten jag har väntat på i över fyrtio år sveper nu in mej i fullkomlig lycka. Beethovens trippelkonsert för piano, violin och cello i C-dur, opus 56. Min önskekonsert och det ska ta mej tusan vara tyst i lokalen. 

Om det så ska ske med hjälp av polis!

 

Naturligtvis är detta fria fantasier från min sida. Jag lät bara tankarna flyga fritt en stund och jag är möjligen också polismiljöskadad. Jag bara skojar. Men, kära läsare, torsdagen efter det så omskrivna slagsmålet i salen var jag där och det var knäpptyst bland publiken. 

Inte en suck, inte ett prassel, inte ens den minska lilla harkling hördes. Det var så underbart och befriande på något sätt. Kanske förde slagsmålsincidenten det goda med sig att vi alla fick en påminnelse om att uppföra oss och att dressera sin reptilhjärna, ty den är farlig.

En annan konsertupplevelse: Såklart en Beethovensymfoni, där dirigenten manade och drev MSO så till den milda grad att jag var alldeles uppkörd när musiken tystnade. Ville rusa upp ur fåtöljen, utöva parkour över stolsryggarna, kasta mig framför orkestern och yla ut min eufori. 

Så gör man ju inte förstås. Man applåderar lite lugnt och fint. Jag lämnade konsertsalen på vingliga ben, kände mig lätt berusad och tog mig hem till Ystad. 

Och ringde stockholmaren:

– Jag är berusad.

– Ringer du till mig för att berätta detta i denna sena timma? svarade stockholmaren på sin signifikanta östermalmsdialekt.

–  Jag är berusad av musik, det är bara du som förstår, babblade jag.

– Jamen, dååååå förstår jag. Nu häller vi upp en liten jäääääääkel på var sitt håll, så det blir lite reda, sen taaalar vi en stund om din käre Ludvig.

Det gjorde vi.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!