Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ewa-Gun Westford

I badkaret låg flickan dränkt – hur orkar vi poliser?

Ewa-Gun Westford. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Passion and Compassion, sa Jan Eliasson.

En av de vanligaste frågorna jag fått under mina år som polis har varit denna: ”Hur orkar ni?”. 

Enkel fråga: Hur. Orkar. Ni. 

Eller ”Vad är det värsta som du varit med om som polis?” 

Mitt enkla svar brukar bli: ”Jag vet inte.”

I polisens myndighetsutövning ligger att vara och verka på era allra smutsigaste bakgårdar och att se och möta människans sämsta och ibland värsta sidor. Olyckor är olyckor men ska också utredas och uthärdas – det är vi som utreder eller lämnar dödsbuden. Oändliga är vittnesmålen om den där gången det ringde på dörren och utanför stod det två poliser med det värsta budskapet av alla.

Jag har jobbat inom flera verksamheter som polis innan jag blev polisens papegoja och en av länkarna till allmänheten. 

Egentligen borde mina öron ha ramlat av för längesedan av alla lögner som jag hört eller så borde jag vara blind efter allt jag sett med mina egna ögon. Men icke. Jag slutar aldrig förvåna mej över vad vi människor är kapabla till. 

De flesta av oss poliser bär i våra hjärtan händelser som vi aldrig kommer att glömma. Upplevelser och erfarenheter etsar sig fast. 

 

 

Ewa-Gun Westford och sin hund Allan. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Nära i tid bär vi med oss det fruktansvärda som hände i Bjärred för drygt ett år sedan. Ett av många orossamtal kom till oss med önskan om att vi skulle åka till en adress och kontrollera. Det som mina två unga poliskollegor fann den där eftermiddagen i villan förändrade förmodligen deras liv och livsbetingelser för evigt. Livet tvinnade en tråd mellan de två unga poliserna den där eftermiddagen.

Sådana band har jag med några kolleger, vi delar de tunga sorgestenarna med varandra. 

Som jag och kollegan S, vi var lite drygt tjugo år och körde nattpass i Malmö. Båda var vi lantisar som blivit storstadspoliser och hade väl inte så stort hum om vare sig det ena eller det andra. Men poliser var vi, livet låg framför oss och hurtigt gled vi fram i den stora svart/vita polisbilen av märket Valiant, beredda med rapportblock och stoppspadar i allmänhetens tjänst. Nattpasset låg framför oss, ännu orört. 

Besvikelsen var stor hos oss när vi skickades till en villa för ett bevakningsuppdrag. Hierarkin var sådan, de yngsta fick de till synes enklaste uppdragen. Huset som varit någons hem och fasta punkt i tillvaron hade nu förvandlats till en brottsplats som skulle bevakas av två nästan nyutexaminerade poliskonstaplar. 

”Ta in pågarna”, hördes från den luttrade kriminalteknikern och så puttade han oss framför sig upp för trapporna till andra våningen och in i ett rum med en död gravid kvinna. 

Därefter knuffade han oss vidare in i ett badrum och mitt liv förändrades på en sekund. I badkaret låg en femårig flicka, död, dränkt, med ryggen upp, en blommig morgonrock omslöt kroppen och det gyllengula håret var utspritt i vattnet. Helt oförberedda var vi och denna ögonblicksupplevelse har heller aldrig lämnat mig. Den gamle buttre kriminalteknikern sa frankt när S och jag bleknade och drog efter andan. ”Ja, det är lika bra att ni får lära er från början”, sa han, varefter han noga instruerade oss om vårt nattliga uppdrag och drog hem till sitt för några timmars vila innan han skulle återuppta den tekniska undersökningen. 

Den natten knöts ett band mellan S och mig. 

En för andra osynlig tråd, men för oss två djup vänskap och tillit.

 

 

Ewa-Gun Westford skriver krönikor i Kvällsposten en söndag i månaden. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Sedan den natten har vi två alltid vetat var vi har varandra.

Vi fanns där för varandra en annan natt när det var han som var först på plats vid en lägenhetsundersökning och fann en mor och två döda små barn i sina sängar.

Jag fanns ett telefonsamtal bort och vi pratade. Vi fanns också för varandra den gången som en polispatrull lurades till en gata i Malmö för en fordonskontroll.

När poliskollegan Dan Lindgren tog i dörrhandtaget på bilen exploderade en apterad bomb och dömde vår Dan till att leva sitt liv som blind. 

S var Dan Lindgrens närmste chef och självklart talade S och jag med varandra bara för att. Jag skulle kunna rabbla flera var för sig traumatiska händelser och upplevelser som S och jag har delat i tjänsten. Otaliga är de gånger som vi har kämpat sida vid sida vid alla de särskilda händelser där vi varit kuggar i ett hjul vi själva bildar. 

Fotbollsmatcher, grova brott, explosioner eller demonstrationer. Name it – S och jag har varit där, på olika positioner, men ofta tillsammans. 

Vi brukade se varandra i ögonen: ”Du är här, jag är här - It's gonna be all right.” 

S har numera pensionerat sig men det är till honom jag tänker ringa och be om stöd när min sista arbetsdag närmar sig. 

 

 

Ewa-Gun Westford som ung polis. Foto: PRIVAT

Den tiden är också förbi när extraordinära händelser som vi är med om i tjänsten tillåts passera obemärkt. På sjuttiotalet avlossade en kollega till mej sitt tjänstevapen med dödlig utgång som följd. Det var bara att ruska av sig och gå hem. Klart att denne kollega tog till flaskan och levde med svår ångest resten av sitt liv.

Hur orkar vi poliser? Vet inte. 

Men jag vet däremot att polisorganisationen gör sitt bästa för att hjälpa och stödja den som i sitt arbete tvingas hantera svåra situationer och händelser som får oss på knä. 

Det handlar om vardagsärenden, men också om stora och svåra händelser som över tid påverkar oss som enskilda medarbetare och samhället i stort. Det finns en krisstödsorganisation från nationell nivå och löper genom hela organisationen för att inget eller ingen ska falla genom stolarna. 

I vardagen finns det alltid någon arbetskamrat med beredskap för att omedelbart släppa och komma till just mej eller någon annan av oss som är i behov av stöd. Vi tillåts helt enkelt inte att gå hem efter ett arbetspass utan att ha erbjudits möjligheten till stödjande samtal. 

Det är bra att detta är formaliserat tycker jag. Över tid har samhället förändrats och allt är inte till det bättre. Det är ibland långt mellan människors hjärtan och alltför ofta väljer vi att titta bort eller i halsgropen på varandra i stället för att möta varandras blick.

Vid firandet av Dag Hammarsköld 100 år hade jag förmånen att småsnacka en stund med Jan Eliasson om viktiga saker i livet. När vi skildes åt klappade han mig på kinden och sa: Passion och Compassion, glöm aldrig det. 

Klokt, tänkte jag. 

Kanske är det därför som vi orkar. För att vi har just det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!