Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ewa-Gun Westford

För min del rågades måttet redan 2014

Den som leder Rimfrost är Stefan Hector.Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
”Äntligen dags för nationell samling och handling. Ett beslut om polisiär särskild händelse innebär att stora krafter sätts i rörelse både när det gäller de hårda och mjuka frågorna.”Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

Jag är lite misstänksam mot att måttet rågades för politiker och övriga samhället när en femtonårig pojke sköts till döds i Malmö härförleden. 

För min del rågades måttet för länge sedan, typ den 30 november 2014 när nyinvigda Rättscentrum i Malmö utsattes för ett sprängattentat. 

Ingenting är heligt för somliga. 

November avslutades med blå himmel och en strålande sol över oss alla i sydligaste Sverige, som annars har fått vänja sig vid Rimfrost. Jag syftar förstås på ”Operation Rimfrost”, vår nationella särskilda händelse. Den grova våldsbrottsligheten i vår del av världen blev till slut för mycket. 

Äntligen dags för nationell samling och handling. Ett beslut om polisiär särskild händelse innebär att stora krafter sätts i rörelse både när det gäller de hårda och mjuka frågorna. När det väl är taget kan vi öppna Den Stora Verktygslådan. Och den leker man inte med. De verktyg vi nu svingar med och som ni kanske märkt av är bland annat fler poliser i yttre tjänst, kvalificerade utredningsresurser, förstärkt underrättelseverksamhet, och en mer av flygverksamheten och nationella bombskyddet. Det ska både märkas, höras och synas att vi har fler och mer resurser på plats. Den brottslighet som vi ser i Malmö har visserligen förgreningar både hitan och ditan och Rimfrosten kommer säkerligen att märkas på andra platser än Malmö och det är bara att tugga i sig. 

Nu skjuter vi fram positionerna. Nya Polismyndigheten Sverige sjösattes den 1 januari 2015 och blev inom firman mest en källa till irritation, frustration och en kollektiv längtan tillbaka till det som varit. Vi var inte ens ur startgroparna när hösten kom med de stora flyktingströmmarna. Det blev den nya polismyndighetens första nationella särskilda händelse. Vi trevade oss fram föga hjälpta av att politiken också svajade betänkligt. Nästa två uppmärksammade nationella särskilda händelser var terrordådet på Drottninggatan 2017 och skogsbränderna uppåt landet 2018.

Nu har vi alltså en viss vana att hantera nationella särskilda händelser. Vi har hunnit utbilda oss i stabsarbete, fältarbete och i samverkan men också genom skarpt arbete kunnat fila på både de hårda och de mjuka frågorna.

Den som leder Rimfrost är Stefan Hector. Var och en polisregion har dessutom sin egen Rimfrostkommendering så att strukturen hålls samman i hela Sverige. Det smartaste draget som Stefan Hector gjorde internt, var att samla alla regionala kommenderingschefer i Malmö för en dag i stormens öga. Den dagen såg han till att komma tidigt på morgonen, sätta sig i den stora cafeterian på Rättscentrum, hälsa på kollegor och fika och så att säga andas in lite av Malmö.

Smart. Bra. Förståndigt. Han hade rest långt, skulle stå på pulten hela dan och hade säkerligen behövt en stund för sig själv. Men förstår vikten av fika och visa vem han är. Hade jag vetat att han skulle sitta där på morgonkulan med en halvtorr fralla skulle jag gladeligen serverat honom mina nybakade scones, min egenhändigt gjorda favoritmarmelad på Aperol Spritz, skånskt kaffe och lite Ranelidmust på det. Kärlek kan man inte få nog av. Nu vet vi i alla fall vem som håller i taktpinnen.

Jag hoppas innerligt att vi inte tagit oss vatten över huvudet i allt som vi har lovat i Operation Rimfrost. Vi får naturligtvis lägga annat åt sidan men tror på vårt långsiktiga arbete och de insatser vi genomför mot den kriminella miljön just nu. Vi har lovat att spräng och skjut ska minska, de kriminella nätverken ska krympa, vi ska ta fler vapen och mer sprängämnen från gatorna. Den Stora Verktygslådan innehåller också klassiskt polisarbete som spaning, gripanden och hederliga husrannsakningar där vi anser att det behövs. Sen har vi det förebyggande arbetet som exempelvis hindra införsel vid våra gränser. Just nu finns det fler kängor och fler polisfordon runt omkring oss. Jag ser det på våra framkörningstider till och från olika uppdrag. Fler patruller ger en snabbare genomströmning och ökade möjligheter att komma fram i tid och agera därefter.

Jag ser fler frihetsberövade även i andra ärenden än de som relateras till Rimfrost. Den statistik som också är viktig att nämna säger att både skjutningar och sprängningar har minskat i antal över tid, exempelvis sex dödsskjutningar hittills i år mot tolv under hela 2018. Det är ändå en svår pedagogisk fråga för oss eftersom årets skjutningar och det som hänt den senaste tiden har varit av den art att ingen har kunnat värja sig. Vi kan vifta med hur mycket statistik vi vill - det hjälper ändå föga - ni förfasas och är rädda.

Tittar vi på vår senaste trygghetsundersökning i Malmö så säger den ändå att färre malmöbor utsätts för brott, det är den lägsta siffran sedan mätningarna startade för 20 år sedan. I stadens ytterkanter räds man ungdomsgäng som drar omkring och ställer till oreda eller mopedgäng som skrämmer med att busköra. Det är småungarna som nu vuxit till sig och ska revoltera och testa gränser så som ungdomar alltid har gjort. Här gäller det att sätta gränser och detta är i första hand ett föräldraansvar. Det som också oroar mig mycket är den helt öppna narkotikahanteringen nästan överallt.

Trygghetsmätningar eller inte - jag tror att allra räddast just nu är våra politiker. Det är nu vi ser resultaten av politiska beslut som fattades för längesedan. Det är nu de stora politiska och ideologiska besluten verkligen märks. Det som jag är allra mest rädd för är att vi har så många människor ute i samhället med psykisk ohälsa. Det kan vi inte skydda oss ifrån. Plötsligt och oförberett kan de slå till mot en medmänniska, det har vi sett många exempel på den senast tiden. Detta är också resultat av politiska beslut.

Jag är lite misstänksam mot att måttet rågades för politiker och övriga samhället när en femtonårig pojke sköts till döds i Malmö härförleden. För min del rågades måttet för länge sedan, typ den 30 november 2014 när nyinvigda Rättscentrum i Malmö utsattes för ett sprängattentat och julafton strax efter klockan 18.00 sprängdes Victoria Parks lokaler på Rosengård. Ingenting är heligt för somliga. Stora materiella skador och otryggheten låg som en våtvarm filt över oss. Det gick åt många skattekronor för att återställa byggnaderna.

Mina barn med familjer var samlade för glädje och gamman på julafton när det small och jag blev ”inringd för att jobba”. Resten av min julaftonskväll tillbringades i sovrummet med ett ständigt flöde av mediesamtal. Klart man ställer upp när man arbetar i samhällets tjänst. Finalen på min julafton runt midnatt 2014 blev att min familj fick se sin mor, svärmor och mormor framför TV-kamerorna iförd polisuniform svarandes på alla frågor från journalister. Det vill säga uniform på överkroppen. Underdelen av uniformen rationaliserade jag raskt bort med ett av mina motton i livet: Nöd bryter lag. Jag hade nämligen på mig mina julfleecemysbyxor med röda älgar, stjärnor och renar på vit botten.

Och tofflor.

Den grova brottsligheten har bara fortsatt och fortsatt och måttet har rågats gång på gång både hos mej och svenska folket. När denna krönika skrivs är det morgonen efter två dödsskjutningar i Norrköping, ett sprängdåd utanför Helsingborg och en skottlossning i Kristianstad. Men jag ser ändå kraften i ”Rimfrost”. Jag ser kollegorna, jag ser polisfordonen, jag ser en beslutsamhet och en professionalism som gör mej taggad, även om jag får avbryta även årets julaftonsfirande.

Kära läsare, tillsammans med Rimfrost har även jag vaktuppdraget och kommer att finnas för er, så som vi alltid finns 365 dagar om året, varje timme, varje minut och varje sekund. God Jul!