Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ewa-Gun Westford

Ewa-Gun Westford till mördarna: How dare you?

De senaste årens grova våldsbrott har skakat Sverige.Foto: JANNE ÅKESSON / SWEPIX

”How dare you?”

Det måste vara den mest kloka och intelligenta frågan som ställts till makthavare på bra länge.

Jag kör mycket bil och trivs med det begränsade fysiska utrymmet medan landskapet passerar och milen flyter på. Jag processar tankar för dagen och sorterar upp i hjärnan för att om möjligt få någorlunda koll på tingen i tillvaron. På radion brukar jag ha P1, jag är ju i den åldern nu. 

Det var den dagen som Greta Thunberg skulle tala i FN. Jag lyssnade lite förstrött. Den tunna flickrösten började lite trevande men redan efter ett par ord hörde jag att Greta stod på stadiga fötter och att rösten bar. Herre min je, tänkte jag, ungen står min själ i FN just nu, precis i denna minut, det är stort. 

How dare you? kom det plötsligt rakt in i solar plexus från Greta. Håren reste sig i nacken och jag vinglade till med bilen. Det måste vara den mest kloka och intelligenta frågan som ställts till makthavare på bra länge och borde ställas till många i världen, nationellt och lokalt. Så enkel och så självklar. Jag skrattade högt i bilen.

Några exempel. De senaste årens grova våldsbrott har skakat Sverige. Vi har fått vänja oss vid att det eldas bilar, sprängs, knivhuggs och skjuts hejvilt i snart alla våra större städer. Utomlands uppmärksammas tillståndet i vårt land som det land i Europa med flest och mest skjutningar och sprängningar. Till och med president Trump vrålade ut att i Sweden – där går det vilt till. Visserligen var syftet oklart och han verkade inte riktigt ha helt klart för sig men ändå. Våra grannländer använder oss som avskräckande exempel och så vidare, och så vidare.

Sverige är på tapeten för de eländiga grova våldsbrottens och de gängkriminellas skull. Det som hände i Malmö den 26 augusti påverkar oss fortfarande djupt och angår oss alla. En ren avrättning av en mor som bär på sitt lilla barn inför öppen ridå i Sverige ställer allting på sin spets. Till mördarna: How dare you?

Våra folkvalda i huvudstaden och annorstädes rusade ut och nästan tävlade om vem som värst kunde fördöma detta illdåd. Mördarna kallades både det ena och det andra med all rätt. Jag tror att någon av våra ministrar till och med använde ordet odjur. Också det med all rätt. Men det är ju en sak vad man säger och en sak vad man faktiskt gör. Våra högsta folkvalda fann det nödvändigt att kalla samman de politiska partierna för att en för alla, alla för en, visa att landet står enat i denna fråga. Sverige skulle gemensamt och i samförstånd bjuda våldet motstånd. Samtalen ansågs så viktiga att annat skulle stå åt sidan. Svenska folket var med på noterna och väntade med spänning. Först for man ner en vända i sandlådan. Sveriges då tredje största parti uteslöts. Hur var det nu igen? Hur viktig var nu frågan? Fokus flyttades från det som var viktigt. How dare you?

Samtidigt förberedde sig tre partiledare och ett par föredettingspolitiker på en härlig weekend när landets meste festfixare bjudit till flera dagars festligheter för att fira sin 60-årsdag. Lite rabalder ställde det till i media och så flyttades fokus igen. Partiledarna hade var och en sin krystade förklaring till att de prioriterade festen före de viktiga samtalen. Men signalvärdet glömde de helt bort och fördummade därigenom både väljarkåren och sig själva. För att tala polisspråk: De sket i det blå skåpet. På polisspråk innebär detta att man gjort bort sig å det grövsta. How dare you?

Media fokuserade på att paparazza med jätteobjektiv för att få bilder från tre partiledares festande i Tel Aviv – det tog kraft från den enskilt viktigaste och största frågan i vårt land just nu. De politiska samtalen avbröts abrupt redan på lördagen och det vanliga politiska käbblet tog vid. Media borde fokuserat på deltagarna på mötet och nagelfarit de politiska insatserna i frågan istället för att jaga Ulf Kristersson i shorts och kavaj med solkyssta kinder och vindrufsigt hår. How dare you?

Rikspolischefen borde göra en Greta. Denne lugne och kompetente man som vi alla inom polisen följer och respekterar. Han trummar ut polisens kommunikativa budskap om att vi och elva andra myndigheter och lokala aktörer samarbetar och samverkar i kampen mot den organiserade och gängkriminella grova brottsligheten. Dagligen och stundligen. En rikspolischefs- Greta. Den vuxne i rummet. En som bredbent ställer sig framför våra högsta folkvalda, drar proppen ur pepparsprayen, smäller batongen i bordet, fingrar lite på Sig Sauern, spänner ögonen i dem och vrålar ut att vi kan inte vänta. Sluta käbbla. Gör något. How dare you?

Jag klämmer väl till med PostNord när jag ändå håller på. Har i några veckor väntat på medicinsk leverans och otåligheten har trängt sig på. Nu har det löst sig och detta tack vare tålamod, privatspaning och vänlig personal på utlämningsstället. Trasiga paket och konstiga avier hipp som happ. Jag sammanfattar det med att PostNord har mycket att bevisa. Som om inte detta var nog aviserade man portohöjning med två kronor från och med årsskiftet och ingen protesterar. How dare you?

Det pratas i Ystad om att våra skattepengar sinar. De folkvalda gör det lätt för sig och skyller på sina politiska föregångare. Vad som helst för makten. Precis som vanligt alltså och ingen är förvånad. Man trummar ut till oss medborgare att nu är det fara å färde. Det ska sparas och det aviseras att de gamla i Ystads kommun inte längre ska få varm mat. Ett antal kalla eller frysta portioner som man ska värma i mikrovågsugn får duga. Argumenten är krystade med inslag av total känslokyla och brist på insikt om mänskliga behov. Barn och gamla är våra mest utsatta. Barn är beroende av vuxenvärlden för att ges möjlighet till positiv utveckling för att bli goda vuxna medborgare och våra gamla ska behandlas med respekt, välvilja och ges goda förutsättningar till en värdig ålderdom. Vill jag bli gammal i Ystad? How dare you?

Vi behöver lite till mans Greta till oss en aning. Jag hoppas naturligtvis att Greta ska fullfölja sin skolgång och jag uppmanar inte som lagens företrädare till civil olydnad men ändå. Lite mer Greta önskar jag oss och erinrar mig böckerna om Lisbeth Salander. Jag tyckte ibland att pågarna vid Ystadspolisen blev lite för mycket av just pågar. Kurt Wallander var alltid ute på uppdrag när jag behövde honom som mest – men en gång var jag så frustrerad att jag skrek rakt ut: Jag är min själ kompis med Lisbeth Salander! Till vilken nytta kan man ju undra.