Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ewa-Gun Westford

Det har hänt mycket för kvinnor inom polisen under mina år

Polisen Ewa-Gun Westford är sedan 2018 krönikör i Kvällsposten. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Ewa-Gun Westford i sin roll som polis. Foto: GUGGE ZELANDER
Ewa-Gun Westford skriver en gång i månaden i Kvällsposten. Foto: TOMAS LEPRINCE
Till vardags arbetar Ewa-Gun Westford som presstalesperson inom polisen. Foto: EMIL LANGVAD/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det var en aprildag 1974 som jag för första gången borde ha anat att det inte skulle bli så lätt för en Borrbytös att komma in i polisvärlden. 

Jag fick nämligen inte upp den tunga dörren till polishuset Davidshallstorg. Den satt som berget och det hjälpte inte ens att ta spjärn med ena benet. 

Iklädd polisuniform med byxkjol, men tack och lov utan koppel och pickadolla. Så ivrig som jag var hade jag kanske dragit Walthern och skjutit mig in. Det kom en stadig mansperson som med en föraktfull min visade den rätta knycken. Det är nämligen allt som krävs ibland. Den rätta knycken. 

Entréhallen var inte direkt välkomnande den heller med all sin murrighet och brungråbeige ABAB-vakter. Men efter många år i detta hus vet jag att vi riktiga Malmöpoliser har våra hjärtan där, i arresten, på 103:an eller i gamla Centralvakten.

I min kull var vi 12 riktiga poliser (läs pågar) och så Borrbytösen som rumpan på katten, 21 år ung. Vi radades upp inför mötet med polismästare Finnberg och fick i sammanhanget veta att denne man icke fick tilltalas. Min hjärna kan inte registrera "inte" så det tog bara någon minut innan jag tyckte mig ha en fyndig fråga. Och ställde den. 

Mäster tittade förvånat, glappade lite med läpparna och den cigarr som han alltid puffade på föll ur munnen och ner på golvet.

Tystnaden var öronbedövande innan han log vänligt och mumlade något som jag i dag har glömt. Mötet med mina befäl var inte lika roliga och jag tvingades inse att jag inte var lika mycket värd av den enkla anledningen att jag var kvinna. 

Om detta har jag skrivit och talat många gånger. 

 

Första anhalten vid Malmöpolisen blev stöldroteln hos tant Signe som hade lärt sig spelets regler genom att aldrig nånsin utmana patriarkatet. Hennes viktigaste lektion var att jag aldrig skulle vara ensam med någon av de äldre manliga kriminalinspektörerna. Hon visste nämligen att dessa herrar i så fall kunde inledas i frestelse och bli alltför närgångna. Det andra var att jag inte fick sätta mig på inspektör S plats i fikarummet. 

Det skulle så fall innebära ett brottarkast rakt ut i korridoren. Jag frågade vänligt en äldre kollega om var jag kunde sätta mig och blev givetvis anvisad till herr S plats. 

Ett morrande hördes när kollegan S äntrade kafferummet och såg att hans stol var upptagen. Han blåste ut mig genom dörren med följande mening: ”Inte nog med att du är ett fruntimmer, du sitter och tar upp ett arbetstillfälle för en man och du sitter ta mig fan på min stol också. Ut, försvinn”. 

Jag grät. Det trista är att ingen ställde sig på min sida. I min iver att bli accepterad sökte jag olika vägar att komma in i min nya värld. Mycket modigt ställde jag frågan till polisorkestern om jag kunde få lära mig att bli tamburmajor? Spela blåsinstrument kunde jag inte men min svaghet för marschmusik kunde väl vara något att bygga på? 

Tamburmajoren som var en stilig gråhårig man, hade aldrig hört något så tokigt och jag visades vänligt men bestämt på porten.

 

En dag hördes märkvärdiga ljud från sporthallen och jag skyndade dit. Jag fylldes av lycka av det jag såg. Några herrar i vitt fäktade med sabel och värja. Den ädlaste av sporter! 

Scaramouche? Nä, inte riktigt. Men i ena änden på rummet stod en liten man och talade italienska. 

”Pågar, vad gör ni” gastade jag.

Kompakt tystnad från mina manliga poliskollegor. Jag tänkte som vanligt: ”Va fan e de med dom”.(Så tänker jag ofta än idag, hehe). 

Italienare vet hur kvinnor ska tas och vem kunde motstå: En garde! Sagt och gjort, denne förtjusande men stränge fäktmästare blev min lärare i fäktning fram till sin död något år senare.

Att stå med floretten, masken över ansiktet och hälsa på maestron med klingan gav mig rosor på kinden. Pågarna fick säga vad de ville! Den lille italienaren var heller inte vem som helst. Sicilianaren Francesco Gargano, OS-guld i lagsabel, Antwerpen 1920. Han rankades som en av världens främsta fäktmästare. 

 

Ett av de bistraste vakthavande befälen i Malmöpolisens historia kallades ”Svärjaren” eftersom han svor i varannan stavelse. Mungiporna pekade alltid neråt. Iklädd sin äkta Borsalinohatt och cykelklämmor, cyklade han genom porten från Verkstadsgatan inför varje pass och möttes av vaktens muntra hälsningsfras. Svaret blev alltid detsamma: ”Äh, håll truten”. 

Hans svarta inre berodde på en livssorg, som var honom så svår att hans enda sätt att hantera den på var ständig ilska. Till detta arga fogade han John Silver utan filter samt billig whisky. Och opera. B-Å visste att jag lyssnade på klassisk musik och en dag beordrade han mej att följa med till Stadsteatern för att se opera.

Tillsammans grät vi oss genom ”La Traviata”, jag blev operafantast och vi blev vänner för livet. 

Om en sak blev vi aldrig överens. Han avskydde att kvinnor fick vara poliser. Jag vet inte hur många hetsiga gräl vi hade om detta. Vi skrek och gol på varandra och ingen av oss vek ner sig. Han var ärlig, hymlade aldrig, betedde sig inte illa mot oss kvinnor på något sätt, och satte inga knivar i ryggen på oss. 

Min sorg blev oändlig när han föll ihop under ett träningspass och dog ifrån oss. Just när han hade mött kärleken hos en vidunderlig och fryntlig dansk pige.

Nu för tiden möter vi nya arbetskamrater på ett betydligt vänligare sätt, tack och lov och vi kvinnor är i dag självklara. Det är inte organisationens förtjänst, det är vår. 

Vi som kämpade och aldrig gav upp.

 

LÄS MER: Stor intervju med Kvällspostens nya krönikör, Ewa-Gun Westford 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!