Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ebba Berggren

Underskatta inte våra räligaste tv-klassiker

Foto: LINUS HALLSENIUS/TV4 / LINUS HALLSENIUS

När jag nämner ”Julnygammalt” för mina vänner höjer de på ögonbrynen. 

”Har ni inte sett det? Klassiker!” säger jag – som om varenda människa anno 1991 har stenkoll på något som sändes innan vår tid. 

Bosse Larsson som är förvånansvärt lik Carl Bildt så fort han får på sig en tomteluva bjuder in kändiseliten (enligt min mening, inte mina vänners) Lasse Kronér, Benny Andersson och Mikael Samuelson. Är det trygghetsnarkomanen i mig som njuter lite extra av en pigg Kronér som saxar sig genom publiken i ett studioljus som skriker 90-tal? Eller är det barndomens julkänslor som gör sig påminda, när vi ligger dästa efter en ask romerska bågar och en julöl för mycket framför TV-tablåns alla julklassiker? 

Sällan tittar vi väl på så mycket analog tv som under julen? 

Förringa inte Rickard Olssons uppesittarkväll, aldrig är denna programledare så välfriserad i kastanjetonat barr (Schwarzkopf Natural and Easy 576 Chestnut?) som i Bingolottosoffan. 

Eller Agnetas nyårskarameller. En summering av årets höjdpunkter i form av felsägningar i Nyhetsmorgon, tokiga upptåg i Bagges hemlösa hundar, känsloladdade intriger i Fuskbyggarna och kaxiga citat ur Postkodsmiljonären. När tv är som bäst helt enkelt. 

Till saken hör att inget av dessa alternativ är anledning nog till varför jag känner starkt för ”Julnygammalt”. Det handlade snarare om ett rop på hjälp den gången Sverige låg lite för långt bort och min hemlängtan var lite väl svårhanterlig. Aldrig i mitt liv har jag längtat efter ett liv i förorten i Skåneland som då. Med gasolgrill, Johnnys senap och Ica Maxi som panoramautsikt. Varför ska jag se Hollywood-skylten när jag kan se Percys restaurang och bar? 

Jag bodde i staden där juldekorationerna smyger sig på redan i september och artificiell snö pumpas ut i oktober – i 30 graders värme. Ikea var det närmsta jag kom en svensk jul och sötsliskig glögg och RIKTIGA pepparkakor. 

Den amerikanska versionen av vad julgottis innebär är en uppgraderad version av vad svenskar anser är svulstigt och vulgärt. Der var julkakor stora som fälgar och tvåliters pumpa-latte med sprutgrädde i höjd med turning torso. Och det var helt omöjligt att känna någon som helst julkänsla när husen såg ut som när du promenerar runt Bellevue sjösida en sommardag. En dag när termometern snuddat vid 30-strecket och någon våldsam krake gått loss på juldekorationerna ett par månader för tidigt. 

Noll julkänsla med andra ord. När det äntligen var december var jag mer än redo att återvända hem till mitt Malmö och ett liv i sann Svensson-anda. Och det var då jag sakta betade av alla julkarameller som öppet arkiv någonsin erbjudit. Svensson Svensson, Sunes Jul, Lotta på Bråkmakargatan, Rederiet och min nyfunna favorit; Julnygammalt. Den räddade mina mest ensamma nätter. En varm känsla infann sig när Benny Anderssons fingrar löpte amok på dragspelet och män i folkdräkt och knätofs slingrade sig runt granen. Då var jag plötsligt hemma i mitt tryggaste 90-tals Malmö. Repslagaregatan 4D med dillchips, holiday-dipp och en foxterrier som stank rävgift ur munnen. 

Så kära vänner – underskatta inte våra räligaste klassiker. Vi må sucka när de dyker upp jul efter jul men de räddar oss som bäst och som mest när hemlängtan faller in. Den kan jag skriva under på. 

Ladda ner Kvällspostens app