Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ebba Berggren

”Efter min lögn tvingades jag undvika grannen – i en vecka”

Ebba Berggren skriver krönikor varannan tisdag under sommaren. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Ta någons tvättid – inte okej, skulle det visa sig för Ebba Berggren. Foto: NIKLAS KÄMPARGÅRD / OKÄND

Att förvränga sanningen har vi väl alla gjort någon gång bakom skärmen. 

Men i verkliga livet är det betydligt svårare. Detta fick min granne lida för, och påföljderna för min del var inte bara skam. 

Jag tvingades vara undvikande, alert och på bettet i en hel vecka. 

Det var lättare sagt än gjort, speciellt med någon som bor i samma hus som mig själv.

Att komma på en klockren lögn i samma sekund som jag i panik säger den, det är jag inte tillräckligt psykopatisk för. Och svårare blir det när det gäller att vara snabbtänkt inför någon som skrämmer en. 

Exempelvis tvättpolisen och rättvise-fascisten i trapphus nummer 5. 

 

En morgon när jag insåg att min ouppackade resväska som stirrat på mig i en vecka inte skulle rulla ner till tvättstugan av sig själv, tog jag en djärv chansning. Min granne som hade bokat tvättid hade ännu inte dykt upp. Trots min vetskap om hur viktigt det är att inte ta någon annans tvättid så stod valet mellan att låta en klarröd resväska fortsätta vara en del av min interiör – eller att äntligen få väck den.

Valet var enkelt. 

Jag sprang upp till min lägenhet och började baxa ner väskan när jag plötsligt hör ett ljud. Jag var vaksam som en hök i fall grannen skulle dyka upp, men ljudet var ett falskt alarm och jag fortsatte att rulla resväskan över gården. 

När jag är två meter från tvättstugan hör jag dock ett “hallå där!”

Blodet fryser till is. Måtte inte detta vara grannen... 

Jag vänder mig om – och mycket riktigt står min granne där, med tre stora säckar, redo för att tvätta livet ur sig. 

“Var ska du hän med den där väskan?” säger han misstänksamt på grov skånska. 

I stället för att säga som det var, vilket hade varit fullt förståeligt även för en tvätt-fascist, vågade jag inte erkänna att jag var mitt uppe i att knipa hans tvättid. 

Istället fick jag ur mig att jag skulle resa utomlands. 

 

“Ska du resa i de där tofflorna?” sa han och tittade ner på mina ulltofflor. 

“Nej nej, men jag tänkte ta med dem till Spanien, skönt att ha tofflor där nere”, svarade jag.

Jag framstod som en komplett galning. Grannen fick förklarat för sig att jag skulle ut och resa,  iklädd ulltofflor, som jag skulle ha med mig till ett 35 grader varmt Spanien. Dessutom byxlös i en stor pyjamaströja. 

“Jaha, trevlig resa då!” sa han och vinkade samtidigt som jag snopet rullade i väg ut på gatan där jag stod handlingsförlamad i goda femton minuter innan jag kröp tillbaka längs tegelfasaden för att undvika min granne. 

 

Under den kommande veckan gick jag på helspänn. Jag började titta i kikhålet innan jag gick utanför dörren och hörde jag minsta lilla ljud drog jag ut på tiden. Jag förvandlades till en paranoid och socialt inkompetent människa bara på grund av en rätt så harmlös lögn. 

Jag stötte aldrig på min granne under “utomlandsveckan”. Antagligen glömde han bort min resa i samma sekund jag berättade om den. 

Jag själv däremot jobbade heltid under en vecka med att försöka undvika varenda granne till varje pris. 

Aldrig mer ska jag “resa utomlands”, jag har aldrig känt mig så dränerad som efter denna vecka i Spanien iklädd ulltofflor – eller med andra ord, isolerad och paranoid i en lägenhet på grund av en ynka tvättid.