Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Dido Stadler

Så kommer kränktheten att skapa mer tolerans

Foto: VILHELM STOKSTAD/TT / TT NYHETSBYRÅN

Att vara ständigt småkränkt är något av en svensk specialitet, och min personliga paradgren. 

Jag älskar det och tycker att det är genuint roligt. 

Något som inte är så roligt är att det fått mig att låta som en annan smyghomofob. 

Luddet i torktumlaren, bussar som åker för tidigt och tuggummi under säten är de vanligaste offren för svenskens tjurighet. Vi är ett land av Prussiluskor och vi är prussiluskt stolta över det. För att på ett propert svenskt sätt visa vår besvikelse och rödflammighet suckar vi genom näsan, åker hem och hoppar på närmaste familjemedlem för att dela med oss av skymfen som är att någon satt på fel plats på bussen. 

På senaste har jag haft ett nytt hatobjekt nr 1. Malmö stads pridebänkar. 

Missförstå mig rätt, jag är bisexuell, så att Pride firas i Malmö är långt ifrån ett problem. Mitt problem med bänkarna har alltid varit hur fantastiskt meningslöst för HBTQ-personer.

Jag har undrat ett tag nu om någon verkligen tror att en regnbågsflagga på stan gör något för oss. När heterotjejer tvånglar mig på fester för ”vadå, du gillar ju tjejer!” har jag historiskt inte märkt att bänken på Malmö C hejdat dem. Det hade varit en fantastisk värld om föräldrar som slänger ut sina barn för att de är HBTQ+ såg något regnbågsmönstrat och transformerades till en anständig människa. Det hade varit en fantasivärld. 

Bänkar har inte den makten, men jag insett att jag inte kan klandra dem för det. Inget i hela världen har den makten. 

”Sedan kommer jag ihåg Sölvesborg.”
Foto: JENS CHRISTIAN

För jag klagar på de fula bänkarna och suckar när jag sett Lund klä in trafikskyltsstolpar med regnbågsflaggan, och sen kommer jag ihåg hur bortskämd jag är. Sen kommer jag ihåg Sölvesborg. Sölvesborg med SD i kommunstyrelsen. Pride-flaggan som inte längre hissas utan istället bränns. Jimmie Åkesson som är tvåa på listan av kändisar som flest vill ta en öl med 2021. 

Jag ser Budapest Pride på nyheterna. Om Ungerns nya lag går igenom förlorar HBTQ-personer rätten att ens synas. Inga samkönade par eller transpersoner på TV före kl 22. Orbán kallar det en lag för att skydda barn. Skydda barn från oss.

Är det såhär det känns att glömma? Jag har gosat i min sociala bubbla där hälften av oss är HBTQ+ och andra hälften är stöttande. Vi skämtar om vår sexualitet och glömmer att andra tar den på blodigt, farligt allvar. 

Till sist inser jag detta: bänkarna är fula och täckta av måsskit och stolparna kommer tapetseras med klistermärken från NMR och AFA omvartannat. Någons hund kommer kissa på dem och människor kommer fortsätta vara vidriga. Folk kommer fortsätta trakassera en och ignorera en. Våra rättigheter kommer sväva i luften, kanske för evigt.

Men svenskar är experter på att hitta irritationsmoment, och precis som jag hittar flaggan överallt i Malmö och Lund kommer homofoberna hitta den. De kommer tvingas se oss. När de väntar på bussen, när de rastar hunden, när de går över torget, överallt och hela tiden kommer de tvingas se oss. 

Vi är inte osynliga. Vi är här. 

Bäst

OS! Damerna! Heja! Jag har inte sett en ruta av matcherna och visste ärligt talat inte att fotboll spelades i OS, men en sak vet jag och det vet jag med hjärtat. Jag älskar att vinna och hatar att springa - så extremt praktiskt att någon annan kunde vinna åt mig och Sverige! Jag applåderar från soffan. 

Sämst

Jag har fått mitt vaccin och vem i hela världen kan jag lita på nu? Det är nämligen officiellt: jag är inte magnetisk. Världen har ljugit för mig! Jag som såg fram emot att fjärrstyras av Storebror via mikrochip. Ni borde skämmas Moderna. Falsk marknadsföring är allt jag säger. Lögn och förbannad dikt!

Dido Stadler

Dido Stadler, född 2003, bor i Malmö. Hon har tidigare skrivit en gästkrönika för Kvällsposten.

Dido lovar att krönikera om ”allt hon inte kan låta bli att gapa om”. 

Hon gillar regn, bryggbad, Jeanette Winterson och stenfrukt – men förstår sig inte på fotboll, överhuvudtaget. Trots att hon är malmöit.