Dido Stadler

Jag minns när min blonda bästis kallade mig ”tvilling”

”Visst, demokratin står sig och Sveriges äckligaste limpa ligger kvar i skolmatsalarna. Kungen och Silvia fortsätter vinka från balustraderna.”
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

När jag googlar Sveriges nationaldag dyker Alice Bah Kuhnke upp i full folkdräkt. 

Hon håller tal om att hon älskar Sverige och menar verkligen det. Det är Skogaholmslimpa, mångfald, Småland och Eders majestäter. Jag sitter tyst och rodnar. Herregud så pinsamt.

För vad finns kvar av allt det Alice älskade så väldigt mycket? 

Visst, demokratin står sig och Sveriges äckligaste limpa ligger kvar i skolmatsalarna. Kungen och Silvia fortsätter vinka från balustraderna och Skåne har ännu inte annekterat smålänningarna och lärt dem säga ”R”. Sverige är mer mångkulturellt än någonsin. 

Men kanske inte länge till. Kanske att jag inte är lika glad som Alice över att vara svensk. Kanske definitivt inte. Jag skäms över min otacksamhet när jag säger det, men den skammen är också del av problemet. Jag har ju rätt. 

Tre år efter Alices tal föddes jag och har sedan dess försvarat min svenskhet som ett döende djur. Vild och arg och defensiv av min egen svaghet. Sill är vidrigt och Kalles oätbart men jag har proklamerat min kärlek om och om igen för jag har ju bara velat få vara. Jag har velat få vara svensk så jag har försökt göra svenskhet. 

Jag har fortfarande spytt galla över Skånetrafiken och rasat mot alla dialekter utom min egen men det har varit okej för det är svenskt att klaga på Sverige. För sen mitt i allt gnäll skattar vi oss ändå lyckliga varje dag att vi bor i Sverige, tänk så bra vi har det som är svenskar!

Jag glöder i min svenskhet när jag står i min studentmössa. Jag är en främling inför den när opinionsmätningarna rullar in. 

När jag läser dem kan jag helt enkelt inte vara stolt, eller kärleksfull, eller hoppfull. Glöm tacksam helt och hållet.  

Alice står i YouTube-rutan med all sin kärlek och allt sitt hopp och all sin tillit till Sverige. Min blick går bara till hennes ögonbryn. Det tidiga tvåtusentalets smala modell som i dag är en dödligt avslöjande fossil inom popkulturens paleontologi. Detta var tjugoett år sedan. 

”När jag googlar Sveriges nationaldag dyker Alice Bah Kuhnke upp i full folkdräkt. Hon håller tal om att hon älskar Sverige och menar verkligen det.”
Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES

Jag avundas Alice att hon kunde varna om högervindar som sveper över Europa och skinheads i grova kängor. Jag avundas henne detta för realiteten i dag är att vi redan sitter i full storm och kängorna är utbytta mot loafers. Värst av allt, vi bytte deras skor åt dem.

Sverige har svikit Sverige. Vi fortsätter göra det varje dag. Lika mycket på nationaldagen som på vilken dag som helst. 

För i morgon är det faktiskt nationaldagen och vad kommer egentligen att hända? Malmö beach kommer fortfarande att vara proppfullt av jordgubbsrosa brännor och skjutningarna kommer att fortsätta. Ebba Busch kommer att fortsätta dra in mina jämnåriga tjejkompisar i en cerise konservatism som vill dra in på våra rättigheter. SD kommer att fortsätta kravla in i våra familjer och maktpositioner. Stefan Löfven kommer att fortsätta släpa sitt parti mot dess okarismatiska död. 

Jag kommer sitta och stirra på den lilla flaggan i min grannes blomlåda och minnas när jag var liten 2009 och min blonda sandlådebästis och jag kallade varandra tvilling. 

Nu delar hon Louise Erixon och allt står i lågor. 

Veckans bästa

91 procent av svenskarna är redo att ta vaccinet när de erbjuds det. I motsats till allt man trott lever vi alltså inte i en total dystopi. Vi ska nog klara detta, och det tack vare lite vanligt folkvett. Skön känsla, eller hur? Nästan lika skönt som att få säga, hjärtligt och innerligt: sug på den #kavlaupp. 

Veckans sämsta

Personligen tröttnade jag redan för några säsonger sedan på ”The Handmaid’s Tale”. Elisabeth Moss stirrar fortsatt fiskliknande in i kameran och tortyrporren rullar på. Ändå kan jag inte sluta kolla. Nu ska vi få en femte säsong av flåsande och våldtäkt. Stön, suck och vrålskrik. Klick på tv-kontrollen.

Dido Stadler

Dido Stadler, född 2003, bor i Malmö och tar studenten nästa vecka. Hon har tidigare skrivit en gästkrönika för Kvällsposten.

Dido lovar att krönikera om ”allt hon inte kan låta bli att gapa om”. Hon gillar regn, bryggbad, Jeanette Winterson och stenfrukt – men förstår sig inte på fotboll, över huvud taget. Trots att hon är malmöit.