Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Björn Ranelid

"Stunden som har påverkat varje stund i hela mitt liv"

Björn Ranelid.
Foto: Privat
Genrebild. Björn Ranelid föll i en tvättstugetrappa när han var fem år gammal.
Foto: / TT NYHETSBYRÅN

Sågklingan i mitt huvud har pågått varje sekund på dygnet i sextiofyra år.

När jag var fem år föll jag baklänges från ett räcke i en tvättstugetrappa och spräckte min skalle. I ett ögonblick förvandlades min värld. Allting som jag säger, skriver och gör är präglat av den stunden i mitt liv.

Jag låg medvetslös efter fallet längst ner i trappan i fem, tio eller tjugo minuter. Ingen vet. När jag vaknade vinglade jag in till min mamma som arbetade i en köttaffär på hörnet av Smedjegatan 7 och Södra Förstadsgatan 90 i Malmö. Jag hörde en hög ton i huvudet, när jag vaknade till sans.

Jag var yr i huvudet och mådde illa och jag kunde inte gå rakt och stadigt. Mamma satte mig på pakethållaren och cyklade cirka två hundra meter till Malmö Allmänna Sjukhus.


Jag minns än i dag att en läkare ville att jag skulle ta av min tröja, men jag var rädd och vägrade att vara medgörlig. Sedan röntgades mitt huvud och jag låg på en bår i en sal medan mamma väntade på läkarens besked efter undersökningen.

Läkaren sade till mamma att röntgenbilderna av mitt huvud inte tydde på någon allvarlig skada. Jag lämnade sjukhuset med min mamma och hon cyklade åter till köttaffären. Där låg jag sedan och vilade i personalens omklädningsrum och matsal.

Jag led fortfarande av yrsel och jag kräktes vid ett par tillfällen senare på kvällen. Nästa dag skulle mamma tvätta i huset där vi bodde. Det var en lördag. Jag låg på en brits och såg och hörde mangelmaskinen med den stora stocken som rullade fram och tillbaka under den tunga marmorskivan.

Jag hörde centrifugen och jag mådde illa. Så förflöt eftermiddagen och kvällen. Följande dag kom en sjuksköterska och knackade på vår dörr till lägenheten, trots att det var en vilodag från arbetet. Vår familj hade ingen telefon 1954.


Sjuksköterskan sade till min mamma att mina röntgenbilder hade förväxlats med en annan patients på sjukhuset. Hon skulle ordna så att jag fick åka ambulans. Det var mycket konstigt med tanke på att det förflutit nästan två dygn sedan jag föll i trappan.

Mina föräldrar följde mig till sjukhuset. En läkare förklarade för dem att jag skulle vila och stanna kvar på sjukhuset. I drygt två veckor låg jag där och jag undersöktes på olika sätt. Mitt huvud röntgades ännu en gång och skadan syntes på bilderna. Det fanns en spricka i mitt skallben.

Jag berättade för mamma och pappa om den höga och skarpa tonen i mitt huvud. De delgav läkaren vad jag hade sagt, men han kunde inte förklara vad ljudet kom av.


"han kunde inte förklara vad ljudet kom av."

Efter nästan tre veckor fick jag lämna sjukhuset, men mina föräldrar anmodades att hålla mig under uppsikt och se till så att jag vilade, om jag åter mådde illa.

Jag led inte längre av yrsel och jag kräktes inte. När jag lekte och tänkte på annat så glömde jag bort den ihållande tonen långa stunder och till och med en förmiddag eller kväll.


Mamma följde mig till ett återbesök på sjukhuset och hon berättade för läkaren om ljudet i mitt huvud, men han kunde inte förklara vad det kom sig av. Jag sade att det lät som när styckarna i mammas affär sågade i kött.

Tiden förflöt och jag började i skolan. Jag var duktig och flitig och lärde mig att skriva, läsa och räkna och jag gjorde mina läxor. Sågklingan i mitt huvud blev ett med mig som människa. Jag lekte och spelade fotboll och jag hade flera kamrater i klassen och i huset där jag bodde på Sallerupsvägen 32 F i Malmö med mina föräldrar och två syskon.

Jag blev vuxen och jag gifte mig första gången och fick barn. Jag spelade i Malmö Fotbollförening och senare i Helsingborg. Jag studerade på Lunds universitet och utbildade mig till adjunkt i svenska och filosofi. Ljudet i min skalle fanns hos mig dag och natt, varje sekund på dygnet.

När jag var trettiofem år blev jag rådd av en läkare att prova en så kallad tinnitusmasker som skulle jämka på tonen i mitt huvud. I knappt tre år hade jag en sådan maskin och den hjälpte mig emellanåt, men när jag lade av densamma ljöd tonen lika högt som vanligt.


Maskinen blev trasig och jag ville inte ersätta den med en ny. Jag bestämde mig för att låta min själ och hjärna ta hand om oljudet och öva mig i att uthärda plågan.

Jag har aldrig medicinerat mot skadan och inte besökt en psykolog eller psykiatriker. Av många skäl röker jag inte och jag har tränat löpning och fysisk styrka fyra, fem eller sex dagar i veckan från mina tidiga tonår fram till idag. Jag dricker vin måttligt och sällan starksprit.

Den höga och otäcka tonen har blivit en väsentlig del av mitt liv som inte enbart varit av ondo. Jag har som i matematiken försökt att invertera ett värde och gjort två tredjedelar till tre andradelar. En människas själ kan dock inte reduceras och förklaras av matematik eller någon naturvetenskap.

Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, men den är snabbare än ljuset och överlägsen alla maskiner på jorden, när jag skrattar, ler, leker, älskar, längtar och njuter av livet.


Jag skapar alla ord direkt i min hjärna och själ när jag framträder i radio, television eller på olika scener inför publik. Jag vill vara som en jazzmusiker, trollkonstnär och fotbollsspelare medan jag leker med bokstäverna och meningarna. Det är en konst som ingen dator klarar av.

En maskin saknar förmåga att bli förälskad och den vet ingenting om kärlek, sorg och glädje. Den kan inte skilja mellan gott och ont, rätt och fel och den kan inte banna eller förlåta en människa.

Världens mest avancerade dator kommer aldrig att bli gravid och föda ett barn. Den artificiella intelligensen är en bluff som sprids epidemiskt och dess förespråkare och apostlar döljer och förtiger sanningar som inte passar deras syften. Ett dött ting saknar alla former av känsloliv, nu och för evigt.


"Ett dött ting saknar alla former av känsloliv, nu och för evigt."

Maskiner har inga hjärtan och inga ögon eller hjärnor med blodkärl och nervceller. De kan inte nysa, drömma, gifta sig, spela teater eller sjunga. Ingen nobelpristagare i kemi eller medicin kan skapa en nagel eller ett hårstrå hos en människa.

Jag vill med denna artikel försöka uppmuntra människor som lider av olika åkommor och smärtor att välja det okonstlade livet som inte väger och inte kostar någonting i pengar, men som likväl är viktigare och mer betydelsefullt än allting annat. Jag ser skönheten i naturen och jag älskar min hustru, mina barn och barnbarn och gläds över att ha många vänner.

Sågklingan i mitt huvud har varit med när jag skrivit trettiofyra böcker, fler än åtta hundra artiklar, essäer och krönikor och den har ljudit när jag framträtt inför publik vid mer än 3500 tillfällen.


Kanske är det så att den höga tonen givit mig kraft och möjligen även ett visst mått av egenart i språket när jag talar och skriver. Jag är förvissad om att tonfursten i mitt huvud är en stor del av förklaringen till att jag alltid talar fritt från min själ och hjärna utan manuskript.

Så kan en allvarlig skada förvandlas och bli en viss tillgång i en människas liv.