Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Björn Ranelid

Sixten stammade svårt och han fick alla klockor att stanna

Författaren Björn Ranelids krönikor publiceras varannan fredag i Kvällsposten. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Björn Ranelid skriver i dag om sin vän från småskolan. Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

När jag började den första årskursen på Rörsjöskolan i Malmö så fanns det en pojke i min klass som stammade så svårt att han uppfann en ny tideräkning för fröken och kamraterna som väntade ut hans ord. 

Det var som om han stoppade den stora och lilla visaren på klockan och han lät ljuden och bokstäverna hoppa bock över varandra eller stillna och ta sats i ett språng i längdhoppsgropen på skolgården.

Den stammande pojken hette Sixten och han finns inte längre i livet, men han uppstår från döden när du läser mina ord nu. Så lyder ett mirakel i språket och litteraturen.

När Sixtens mun inte lydde honom så blev han en spelevinker och pajas i klassrummet och på skolgården. Det skulle dröja många år innan jag blev varse att hans familj var trasig och olycklig. Pappan söp och mamma slet och led för att få ihop pengar till livets nödtorft.

För nio år sedan ringde Margareta till mig när jag körde min bil på sträckan mellan Kivik och Stockholm. Hon varskodde mig och sade att hon fått ett telefonsamtal från en man som hade uppgivit sitt namn och ärende och undrat om han kunde få tala med mig. 

Han sade att han varit min klasskamrat på Rörsjöskolan i flera år.

 

Margareta hade direkt känt igen mannens namn, eftersom jag många gånger nämnt pojken från min klass på Rörsjöskolan. Jag hade inför mina barn och barnbarn försökt att återge hur rolig han var. Jag talade alltid om honom med värme, fastän han ofta hade ställt till besvär för sig själv och andra när han spelat upp sina pajaskonster inför kamraterna på rasterna i skolan.

Margareta sade till mannen att hon skulle återkomma till honom inom en stund. Jag behövde ingen betänketid innan jag gav mitt tillstånd att låta honom ringa till mig. Jag hade vid den tidpunkten inte ett hemligt telefonnummer och det har jag inte heller i dag.

Jag lyfte min mobiltelefon och presenterade mig med mitt namn. Redan efter fem sekunder kunde jag identifiera rösten som jag hörde, trots att jag inte träffat Sixten sedan vi lämnade årskurs nio på Rörsjöskolan i Malmö.

Inte en enda gång hade jag mött honom i ett annat sammanhang än skoltiden, men fyrtiofem år hade inte utplånat eller förändrat Sixtens speciella tonfall och framför allt så började han stamma direkt efter han sagt sitt namn. Klockan och tiden i min bil stannade och jag väntade lugnt på nästa ord och det följande och han dröjde inför ett skutt och hopp bland ljuden och bokstäverna i det svenska språket.

 

Sixten sade att han följt mina förehavanden i mitt offentliga liv som författare och berättade att han hade läst ett par av mina böcker. Min självbiografi ”Till alla människor på jorden och i himlen” från 1997 hade skänkt honom mycket glädje och uppväckt gamla minnen hos honom.

Han sade att han hade känt igen flera av personerna i romanen och han tyckte att jag hade behandlat dem med respekt och värme. I fem eller sex av alla meningarna i boken hade han funnit sig själv och han ville passa på att tacka för att jag skrivit så vackert om honom, trots att jag fingerat hans namn precis som jag gör här.

Det var jag nog inte värd. Jag var egentligen en buse och en slarver och jag hade dåliga betyg, sade han. 

Han stakade sig på varje ord och ingenting i hans stamning tycktes ha förändrats och långt mindre övergått till ett flytande flöde av ord, men när vi hade talats vid i femton tjugo minuter var det som om klockans visare åter började röra sig. Stavelse efter stavelse följde varandra på en blank och nyspolad is på skolgården en gång i tiden.

Sixten berättade om sitt liv och jag frågade och lyssnade. Han hoppade galant över den ena plinten och bocken efter den andra i gymnastiksalen på Rörsjöskolan i Malmö, fastän det förflutit nästan femtio år sedan dess.

Han berättade att han inte haft några syskon och att pappan hade supit sig till döds medan mamman kämpat för att få ihop pengar till hyra, mat och andra förnödenheter till Sixten och henne.

Han sade utan att stamma det minsta: Jag älskade min mamma och även hon är borta. Snart skall jag själv dö. Det är därför jag ringer dig efter alla dessa år. Jag vill tacka dig för att du aldrig retade mig när jag stammade.

Jag var tyst och klockan och tiden stannade ännu en gång. Världen omkring mig höll andan. Jag satt där i bilen och mitt yrke var att skriva och tala och att använda språket, men jag visste inte vad jag skulle säga och svara honom.

Jag tvekade och sedan frågade jag: Är du så sjuk?

Jag har spridd cancer, sade han.

Det gör mig ledsen. Finns det inget hopp?

Nej, svarade han. 

 

Alla mina klasskamrater lever i mina minnen. Ibland tar jag fram dem och betraktar dem som levande ljus med fladdrande, ömtåliga lågor. Jag kommer aldrig att blåsa ut dem vad än som händer i mitt liv.

Du är en av de lågorna, Sixten, sade jag.

Då blev det tyst i telefonen. Jag hade stannat bilen och kört in till sidan av vägen. Jag ville inte brista i uppmärksamhet när jag satt i fordonet. Även tiden och världen omkring mig hade stillnat.

Femtio år hade krympt till fem eller tio sekunder av andakt. Sixten hade sagt att han snart skulle dö och han ville tacka mig för att jag inte retat honom i skolan.

Du skall inte tacka mig, Sixten, sade jag. Även jag gjorde övertramp ibland.

Alla barn har rätt att vara som de är och du kunde inte råda över och klandras för att du stammade. Du hade många systrar och bröder i världen, trots att du var ensamt barn i din familj.

Jag behöver bara blunda så framkallar jag oräkneliga minnen från småskolan. Jag tycker att det är ett så vackert ord i det svenska språket och jag föredrar det framför det gängse och vedertagna lågstadiet.

Nästan alla vuxna människor i världen har en skola inom sig. Där sitter eleverna i sina bänkar och skriver, läser och räknar, men det finns barn som växer upp utan att lära sig alfabetet och bokstäverna. 

 

Sixten lärde sig att läsa och skriva, men när han skulle ljuda orden och läsa högt i klassen så låste sig hans tunga och strupe. Det var som en slags kramp i svalget. De andra i klassen tog det för givet att orden skulle komma ur munnarna som en ledig dans av bokstäver och ljud.

Flickan eller pojken som läste obesvärat redan i den första klassen har dock inte fått någon plats i denna text. Så skapas litteratur, ty där kan en stammare få den högsta rangen och en given hedersplats. I varje fall, om jag får råda, tänka och skriva orden.

Jag vet att åtminstone sex av mina klasskamrater från den första årskursen har gått bort. Läs de två sista orden i den meningen, ty de visar hur rädda vi är för att säga och skriva vad som är fallet. 

Vart har de gått?

De har utan att använda sina fötter gått till denna krönika.