Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Björn Ranelid

”Sågklingan i mitt huvud ger mig styrka”

Författaren Björn Ranelid skriver krönikor i Kvällsposten varannan fredag. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Björn Ranelid skriver om sviterna som många idrottare lever med efter karriären. På bild, svenske boxaren Erik Skoglund. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

När jag var fem år föll jag från ett trappräcke ner mot en tvättstuga och från den stunden började en ny tideräkning i mitt liv. 

Det blev före och efter fallet. 

Jag vet inte hur länge jag låg medvetslös i botten av trappan. Det kan ha varit fem, tio eller trettio minuter. 

Allting som jag skriver, säger och gör har en hög, skarp ton i sig och den har pågått utan avbrott i nästan sextiofem år av mitt liv, varje sekund, minut och timme, dag ut och dag in, natt efter natt. Det låter som om en sågklinga klöv en bräda i mitt huvud.

Jag har aldrig beklagat mig eller bett om ömkan från Margareta, mina barn, vänner eller bekanta, men jag har talat om plågan i många intervjuer i tidningar och program i television och radio, ty ljudet i mitt huvud kan inte skiljas från mina ord i tal och skrift och mina gärningar i livet.

Ett par sekunder i mitt liv har fått konsekvenser som aldrig tar slut eller klingar av och tystnar. Jag blir beklämd när jag tänker på att tusentals boxare i världen slår sina motståndare i huvudet. 

Publiken jublar när en av de två boxarna faller efter att ha tagit emot ett eller flera hårda slag.

Många av dessa boxare har dött i ringen eller fått livslånga men av matcherna. Parkinsons sjukdom, demens, allvarliga problem med minnesförmåga och tal är några följder av skallskadorna.

Detta är medicinskt och vetenskapligt belagt och det är inte tränarna och så kallade managers som skall uttala sig om detta, utan det är hjärnforskare och neurologer. 

Människans hjärna är världens mest subtila och fantastiska organ. 

 

 

Söndagen den andra december i år möttes boxarna Adonis Stevenson och Oleksandr Gvozdyk i en match. Den sistnämnde golvade Adonis som bars ut på bår och fördes till ett sjukhus. Därifrån meddelas att boxarens tillstånd är kritiskt.

Åtskilliga ishockeyspelare i Sverige, Kanada och Amerikas Förenta Stater har drabbats av svåra hjärnskador efter slag och smällar mot deras huvud. Flera av dem har tvingats att sluta med sporten i förtid. 

Bemärkta spelare har begått självmord efter karriärens slut. Hustrur och barn till boxare har vittnat om dessa tragedier.

Det var en sorg för många att se och höra världens främsta boxare genom tiderna, Muhammad Ali, skaka i kroppen och sluddra fram enstaka ord i mer än tjugo år efter hans sista match i ringen. Raden av gamla boxare som är märkta av skallskador är lång.

Det engelska uttrycket knock out betyder på svenska att en boxare blir nedslagen och ligger avsvimmad eller medvetslös på mattan i ringen. Detta innebär utan undantag att han eller hon drabbats av en mer eller mindre allvarlig hjärnskakning. Det finns flera exempel på dessa skador hos manliga och kvinnliga boxare i Sverige de senaste fem åren.

Förkortningen MMA betyder Mixed Martial Arts. Det skall således vara en konstform i vilken det är tillåtit att sparka, knäa eller slå en motståndare i huvudet tills denna faller. De kan knäa varandra i tinningen, pannan, magen, bröstkorgen eller på käken med full kraft. 

 

 

Den ödesdigra olyckan i mitt liv inträffade i Malmö. Min mamma var expedit i Anderssons köttaffär som låg på hörnet av Smedjegatan och Södra Förstadsgatan 90. Jag minns att jag mådde illa och att jag knappt kunde gå uppför trapporna till tvättstugan när jag vaknade efter fallet.

Jag berättade för mamma att jag måste ha fallit och slagit mig i huvudet. Hon satte mig på pakethållaren och cyklade med mig cirka tre hundra meter till Malmö Allmänna Sjukhus.

Själva röntgenproceduren har jag inget minne av, men däremot kan jag erinra mig att mamma åter cyklade med mig på pakethållaren till köttaffären där hon arbetade. Jag mådde fortfarande illa och jag var yr.

Jag låg på en brits i affärens lunchrum. Mamma har berättat för mig att jag kräktes på toaletten, men just den stunden är borta ur mitt minne. En hög, skarp ton hördes i mitt huvud. Då blev jag rädd.

Jag sade till mamma att jag hade ett konstigt ljud i mitt huvud. Jag låg kvar på britsen och jag ville inte äta. Ungefär klockan fem på eftermiddagen kom min pappa och hämtade mig.

Mina föräldrar hade bestämt att mamma skulle cykla med mig på morgonen och sedan kom pappa och hämtade mig när han hade slutat sitt arbete på tryckeriet.

Färderna på mammas och pappas cykel från Smedjegatan till Sallerupsvägen nummer 32 sex dagar i veckan i fyra år har blivit en hel värld för mig. Den sträckan torde vara cirka tre kilometer i Malmö. 

 

 

När pappa och jag hade kommit hem den dagen berättade jag att det lät konstigt i mitt huvud. Mamma hade redan sagt till honom vad som hade hänt på gården där jag föll från trappräcket ner till tvättstugan.

Jag var fortfarande yr och jag gick ostadigt. Följande dag hade mamma tid i tvättstugan i huset där vi bodde. Jag minns att jag låg på en träbrits och lyssnade till ljudet från det rinnande vattnet och centrifugen som slungade tvätten i en trumma. Den tunga, långa stenen flyttade sig fram och tillbaka medan en trästock rullade över lakan och örngott som skulle manglas. Jag mådde illa och yrselattackerna avlöste varandra.

Mamma kramade mig, men jag minns inte att jag grät. Den höga, skarpa tonen i mitt huvud hade inte klingat av. Jag berättade ännu en gång för mamma om ljudet. Hon höll om mig och tröstade.

På den tredje dagen efter olyckan kom en sjuksköterska hem till oss och meddelade vad som senare framkommit efter undersökningen av mitt huvud.

Min familj hade ingen telefon vid den tidpunkten. Röntgenbilderna hade blivit förväxlade. Det hade visat sig att jag hade en spricka i skallbenet.

Jag blev inlagd och stannade på sjukhuset i tre veckor. Mamma hade berättat för läkarna om mitt ljud i huvudet. De kunde inte förklara vad som var källan till den höga tonen. 

 

 

Jag har i alla år försökt att jämka och uthärda ljudet med en mental och själslig styrka. Därför röker jag inte och numera dricker jag inga alkoholhaltiga drycker. Jag tränar fysiskt fem eller sex dagar i veckan och försöker hitta glädje och lycka i livet som inte kan köpas för pengar.

Min hustru Margareta, mina barn, barnbarn och vänner finns alltid i mitt medvetande när jag skriver, talar och beter mig på olika sätt. Jag har skapat en speciell livsform som en följd av skadan och sågklingan i mitt huvud.

Det är en del av förklaringen till att jag aldrig har talat utifrån ett manuskript i televisionen, radion eller på scenen när jag framträder. Jag är neurologiskt dömd till att alltid vara här och nu och jag tar inte hjälp av en psykolog eller psykiatriker. 

Jag medicinerar inte för att uthärda oljudet, ty jag erövrar mitt rus i livet genom att bara vara Björn Ranelid.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!