Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Björn Ranelid

Kärlekens sol är starkare än Cancerns skugga

”Han föreslog att akten skulle ske på Haväng invid stranden en dag i juni i år. En vackrare plats kunde jag inte tänka mig.”Foto: PEO MÖLLER / KVP/EXPRESEN

Löven faller från trädet som människans år, men vissa blad vägrar att släppa greppet om grenen och överlever kylan och mörkret. Människan har sina årsringar i sitt skal medan träden skyler dem under barken och likväl är de syskon bland allt som lever och växer på Jorden.

Jag fick ett brev från en man som berättade om sin hustru och deras äktenskap och att de varit gifta i trettio år. De har två barn och ett barnbarn.

Kvinnan har drabbats av cancer som hon levt med i nio år och hon har behandlats med cellgifter vid femtioett tillfällen och därtill med kortison som fått hennes fötter, hals och ansikte att svullna.

Läkaren säger att han inte känner till någon annan patient i Sverige som genomgått så många cellgiftsbehandlingar. Egentligen borde inte hennes kropp klara av att ta emot en sådan serie av tunga angrepp på kroppens immunförsvar och celler.

I brevet undrade mannen om jag kunde tänka mig att förnya parets äktenskapslöften. Jag blev berörd av hans ord och berättelsen om hustruns kamp mot sjukdomen.

Trots att jag får många förfrågningar om jag kan åtaga mig att viga par och att jag måste avböja flera av dessa önskningar så tvekade jag inte det minsta att bejaka hans fråga.

Han föreslog att akten skulle ske på Haväng invid stranden en dag i juni i år. En vackrare plats kunde jag inte tänka mig. Margareta hade ingenting att invända. Jag hade redan invigt ett litet museum i en gammal fiskebod som ligger tjugofem meter från havet och där ville jag förnya parets äktenskapslöften.

Dagen inföll. Jag hade handlat en kardemummalängd och fyra flaskor med äppelmust och fyllt en stor termos med kaffe. Vi skulle bli sammanlagt elva personer. Mannens och hustruns föräldrar, deras två barn och ett barnbarn skulle vara med denna dag.

Det var vackert väder. Vi möttes på den stora parkeringen vid Haväng. Jag bar två korgar med termos, flaskor och längden med kaffebröd. Vi hälsade på varandra och började vandra mot havet och stranden.

Mannen höll hustrun i handen. De gick som ett förälskat par. Hon hade sagt till mig att hon hade ont i sina svullna fötter, men det skulle inte hindra henne från att komma till den lilla fiskeboden som jag berättat om och föreslagit som platsen för löftena.

Parets två söner höll vår takt. Föräldrarna till kvinnan och mannen var fina i sina sommarkläder dagen till ära. Vi språkade med varandra medan vi gick.

Ingen sade ett enda ord om den stora bokstaven C som följde oss som en tyst skugga.

Den stora bokstaven C har rett ett bo i nästan alla familjer och släkter. Ingen annan inkräktare i människans kropp har den makten och betydelsen. När och var som helst på Jorden sätter den sina klor i gammal som ung och till och med små barn som knappt har börjat leva.

”Cellgifter och strålning är läkarnas motmedel, men kräftan vandrar sin egen väg.”Foto: Martina Holmberg / TT / Martina Holmberg/TT

Ibland kommer den från sidan eller bakifrån och kanske ansikte mot ansikte. Det händer till och med att den tålmodigt sätter sig på spädbarnets bröstkorg och inväntar sin stund att slå till.

Cellgifter och strålning är läkarnas motmedel, men kräftan vandrar sin egen väg i människans kropp och den kan låtsas vara död eller bara slumra en tid innan den åter vaknar och fortsätter att hota livet hos den drabbade.

Vi sade inte ord om den stora och farliga bokstaven, men skuggan följde oss ända fram till det lilla museet som var inrett i den gamla fiskeboden på Haväng. Det är paradiset på Jorden och när människan läser och vänder blad i den vackra och fullkomligt unika skapelseberättelsen så måste hon bläddra försiktigt med en nål i handen.

Vi kom fram till boden och den hukade en aning i sanden som om den börjat gräva sin egen grav, men denna högtidsdag skulle vi inte hjälpa till med spadtag. Nu var stunden inne för de nya äktenskapslöftena för kvinnan och mannen.

Havet andades lugnt. Parets barnbarn skuttade på den mjuka sanden och livet var ännu högre och varmare än himlen. Inga orosmoln hade lov att visa sig just då. Far- och morföräldrar log och vi skrattade åt snälla ord.

Kvinnan höll mannen i handen i singularis, ty de kunde inte skiljas åt sedan trettio år tillbaka. C vek undan när den varma och överväldigande bokstaven K gjorde en diger famn av sig och bildade ring som slöt sig kring sällskapet. Elva människor andades i Kärleken och lika många hjärtan slog takten.

Jag sade löftesorden och släppte inte kvinnan och mannen med min blick. Varje stavelse växte och förenade sig med havet, himlen, träden, fåglarna och minsta kryp på marken och i den vita sanden. Allting blev ett och ingenting var dött eller hotfullt i, ty den stora bokstaven C hade förstått att vi inte ville veta av den i stunden.

Jag gav som gåva trettio eller femtio meningar om Kärleken och den stora bokstaven K glödde och värmde oss i solen. Kvinnan log och mannen såg henne och sedan kysste de varandra och förseglade sina nya löften i äktenskapet.

”Mannen skar av kardemummalängden och jag hällde kaffe i riktiga porslinskoppar i den stora dagen.”Foto: FOTO: STAFFAN ERLANDSON

Vi skrattade och njöt därefter. Mannen skar av kardemummalängden och jag hällde kaffe i riktiga porslinskoppar i den stora dagen. Vi smakade av äppelmusten och den kunde inte vara godare.

Barnbarnet sprang mellan våra ben. Sönerna var glada och likaså mor- och farföräldrarna. Margareta log och vi var lyckliga allesammans. Det goda livet höll oss kvar i sin stora famn en lång stund där på stranden.

Det lät som om även måsarna som seglade över havet skrattade och var glada. Vi stannade i nästan två timmar där innan vi började vandra mot parkeringsplatsen.

Jag tänker på den dagen när jag ser och hör vårt minsta barnbarn Rosa. Pappan är min yngste son. Jag vigde honom och hans käresta på bokmässan i Göteborg år 2017.

Den sjunde och åttonde juni i år vigde jag tjugotvå par på Slussen i Stockholm och dagen dessförinnan sade jag de välsignade orden till två andra par i direktsändning i TV4. Det är ett hedersuppdrag för mig.

Mamma, pappa och lilla Rosa som har levt i tio månader bor hos Margareta och mig i Stockholm under fyra månader i väntan på en ny lägenhet i Bredäng. Vi har gott om kvadratmeter hos oss och kärleken behöver inga måttband.

Varje morgon möts vi av Rosas skratt och joller. Hon drar samman alla solstrålar till en katt som skuttar över allt i lägenheten. Evigheten får plats i hennes ögon. Det är inte möjligt för mig att vara ledsen när Rosa tar min hand.

Jag skrattar så att jag nästan drabbas av ett astmaanfall och slår mig för knäna medan hon förundrat tittar på farfar: Vad är det som händer? Kärleken.

Sommardagen på Haväng flyttar sig med ljusets hastighet till oss denna dag. Den stora bokstaven C hotar fortfarande i kvinnans kropp, men hon är ofattbart stark och tapper.

Sådan är kärleken. Den har världens största händer och den väger och räds ingenting. Den är en lekplats för barn och den klättrar på stegar av skratt. Jag bugar och tackar paret för att jag fick äran att förnya äktenskapslöftena.

Ladda ner Kvällspostens app!