Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Björn Ranelid

Jag talar skånska – och det finns ingen riktig rikssvenska

Björn Ranelids kolumner publiceras varannan fredag i Kvällsposten. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

En kvinna i publiken bad mig tala svenska när jag framträdde i en kyrka den senaste helgen. 

Hon påstod att hon inte förstod ett enda ord av vad jag sade. 

Jag blev fullkomligt överrumplad, arg och ledsen i en och samma känsla, eftersom hon trampade på min själ och mitt hjärta på fem sekunder. 

Det var således en strikt och renodlad uppmaning från henne till mig. Hon sade inte att jag skulle tala tydligt. 

Nej, hon sade exakt: Du skall tala svenska.

Från och med den stunden gäller att jag aldrig stillatigande kommer att tolerera att någon trampar på mitt talspråk och därmed på mig som människa och person. 

Det är slut med det nu.

 

Björn Ranelid hemma på Kivik med hustrun Margareta och hunden Kalle. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

 

 

Rikssvenska eller standardsvenska existerar endast i teorin, ty det finns inte en definitiv och fullkomlig form av talad rikssvenska. Således existerar det inte en enda person i Sverige som talar rikssvenska i en exakt och objektiv mening.

Däremot talas det oräkneliga dialekter i Sverige.

Jag har inte en enda gång i mitt liv bett någon tala rikssvenska i Sverige. Jag försöker vara hövlig och att respektera min medmänniska, men vissa individer är elaka och rentav onda i olika sammanhang.

Endast i Stockholm har någon bett mig tala svenska. Min fru hörde när en person sade åt mig att jag skulle åka hem till Danmark. 

Klockan var cirka ett på natten och jag frågade efter en parkeringsplats på Hälsingegatan. Det var mitt första möte med en person i Stockholm sedan jag flyttade dit den trettonde juni år 1989. Personen sade exakt de orden när jag artigt frågade honom var jag kunde ställa min bil på den gatan. 

Han kallade mig danskjävel.

Mitt talspråk brukar kallas Ranelidska, men det finns ingen Lagercrantzska, Olssonska, Perssonska, Frostenssonska eller Engdahlska i talad form i Sverige.

Mina skrivna texter är mitt tumavtryck, min deoxiribonukleinsyra, min själ och kropp i en och samma gestalt här och nu och alltid och överallt.

Vid åtta eller nio tillfällen när jag framträtt i min hemstad Stockholm har det hänt att någon har påstått att hon eller han inte förstår vad säger. Likväl har de kommit för att lyssna på mig och i många fall betalat inträde för att få göra det. 

 

Björn Ranelid vårdar sin skånska dialekt. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

 

 

En gång framträdde jag i Nationalmuseet och talade om glaskonstnären Erik Höglund som jag skrivit en bok om. Efteråt fick jag beröm av en kvinna som sade att mitt språk kunde få döda ting att bli levande.

Tio sekunder senare kom en man som påstod att han inte förstått ett enda ord av vad jag sagt under föredraget. 

Därmed bevisade han till fullo att han var elak eller hade någon allvarlig störning i sitt språkcentrum, eftersom jag talat tydlig och klar svenska. Ingen annan hade något att anmärka på mitt framträdande.

Mitt talade och skrivna språk är känt och uppskattat i vida kretsar och därför har jag blivit ombedd att framträda flera gånger i veckan under trettiosex år i ett sträck på olika scener, i television, radio och reklamsammanhang.

Jag har bland otaliga andra ställen framträtt i Haparanda, Jukkasjärvi, Luleå, Umeå, Skellefteå, Vindeln, San Francisco, London, Paris, Nice, Bryssel, Amsterdam, New York, Köpenhamn, Åbo, Oslo och Helsingfors. 

I några av de städerna har jag talat engelska och i samtliga de andra har jag talat skånska på mitt sätt.

Jag har undervisat i sammanlagt fjorton år i det svenska språket och litteraturen, varav tolv av dem på ett gymnasium. I två år var jag anställd som lärare i svenska för invandrare. Jag var doktorand i litteraturvetenskap på Lunds universitet och jag har tagit 120 poäng i de ämnena. 

I tolv år var jag adjunkt i filosofi på ett gymnasium i Ystad. 

Under cirka 22 000 lektionstimmar har jag således undervisat tusentals elever i svenska, litteratur och filosofi och alltid har jag talat min dialekt i mer eller mindre nivellerad form.

Jag har hittills skrivit fyrtio böcker på en nivellerad svenska. Jag skriver aldrig på dialekt till skillnad från författare som Torgny Lindgren, Göran Tunström, Per Olov Enquist och Sara Lidman, vars romaner delvis är författade på någon form av norrländska eller i Tunströms fall värmländska.

Jag skriver aldrig på dialekt till skillnad från dem som jag nämnt här ovan. 

Det sade jag en gång till en journalist och han blev helt ställd, ty det hade han aldrig tänkt på. 

 

 

Jag har läst in tio av mina romaner som ljudböcker. 

Många skådespelare som är födda och har varit barn och ungdomar i norra och södra Sverige byter sina dialekter till en så kallad scensvenska när de framträder inför publik. Jag kan nämna åtminstone femtio kända namn i det avseendet och jag klandrar dem inte på något sätt och jag förstår deras val och skäl till detta.

Ernst-Hugo Järegård talade järegårdska på Kungliga Dramatiska Teatern i mer än fyrtio år. 

Jan Malmsjö är född och uppvuxen i Malmö, men han talar någon variant av så kallad rikssvenska. 

Robert Gustafsson härmar Sten Broman mästerligt, men han klarar inte av att imitera mitt talspråk.

Vid oräkneliga tillfällen har jag blivit igenkänd som person i offentliga sammanhang blott genom att människor hört min röst, utan att de sett mig. Jag gör mig aldrig till när jag talar i television till skillnad från vissa individer som är födda och uppvuxna i olika städer och byar runtom i Sverige. 

Jag behöver inte namnge dem.

 

Björn Ranelid signerar böcker i Kivik. Foto: TOMAS LEPRINCE

 

 

Fram till i dag har jag framträtt inför publik i levande möten vid cirka 3500 tillfällen och jag torde ha talat inför cirka sex miljoner människor, om jag räknar in alla stora program i de olika kanalerna i Sveriges Television och TV4.

I finalen i Melodifestivalen talade jag fram texten som jag skrivit. Med direktsändningen, reprisen och alla visningar på Youtube blir det ungefär fem miljoner människor sammanlagt som hört mig säga orden på vårdad skånska i ”Mirakel”. 

Det gjorde jag även i Blocketreklamen och i flera andra reklamuppdrag i televisionen.

Jag har rätten att vara vigselförrättare i hela Sverige och alla dessa par har bett mig att tala till dem. Då talar jag en nivellerad och vårdat svenska som alla människor utan undantag kan förstå.

Artisten och filmskådespelaren Edvard Persson sjöng i en av sina sånger så här: Uti självaste riksdan´ på skånska de slåss för de flesta har kommit från oss. Så låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå.

Statsministern Per Albin Hansson talade skånska. Tage Erlanders idiom var värmländska. Ingvar Carlsson kommer från Borås och hans tungomål är en form av västgötska. 

Göran Persson och Stefan Löfven talar inte rikssvenska. 

Jag talar skånska överallt och i alla sammanhang i Sverige och det är jag mäkta stolt över. 

I år skall jag viga många par och då skall jag tala ranelidska, vilket jag är ensam om i hela Sverige. 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!