Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Björn Ranelid

”Ingen tvingar dig till att supa, knarka eller röka”

Björn Ranelid skriver krönikor i Kvällsposten varannan fredag.

Många små barn somnar och vaknar i en brännvinsflaska och de har tunna, osynliga trådar i sina kroppar. De ligger som Wasaskeppet i glaset och deras virke är dränkt i alkohol. 

Det är en pappa eller mamma eller båda som lagt sina döttrar och söner i flaskan. 

Osynliga makter drar i trådarna och får kropparna att röra sig i sorg, smärta och lidande.

Flickorna och pojkarna lever i familjeskeppet. De flyttar sina själar mellan för, akter, babord och styrbord. De är stolta och tappra och håller sina master resta och höga när de beskådas av sina kamrater, ty de skyddar sina föräldrar till varje pris. Varje barn i en sådan familj borde få tapperhetsmedalj och alla som befinner sig utanför flaskorna borde hjälpa och stötta dem och deras familjer.

Cerebral pares, tuberkulos, multipel skleros, polio, Parkinson och influensa är sjukdomar, men det är inte alkoholism, narkomani eller rökning av tobak. Om du aldrig har smakat och druckit en enda centiliter av en alkoholhaltig dryck så kan du inte vara alkoholist.

 

"Det är en nationell tragedi, ty det berör långt flera individer än de som är drabbade i familjerna", skriver Björn Ranelid. Foto: JULIAN ROVAGNATI / THINKSTOCK

 

Inga små barn är alkoholister, narkomaner eller rökare, men många av dem tvingas att leva i familjer i vilka fadern eller modern eller bådadera är missbrukare. Det är en nationell tragedi, ty det berör långt flera individer än de som är drabbade i familjerna. 

Vid vissa tillfällen har jag sett några av mina vänner höggradigt berusade. Efteråt har jag talat med dem, utan att jag mästrat eller klandrat dem. Det handlar om att vara ärlig och visa omtanke gentemot vännerna. Jag har varit berusad av sprit möjligen vid fyra eller fem tillfällen i mitt liv, men jag har i de stunderna vetat vad jag sagt och gjort och jag har aldrig skadat någon medmänniska fysiskt eller uppfört mig illa.

Sedan jag var trettio år har jag inte varit berusad av alkohol, men jag var inte absolutist. I en tidigare krönika har jag skrivit om att sex av mina vänner har dött som en följd av att de rökt tobak i många år. Jag har aldrig provat någon form av narkotika, trots att jag studerade fem år på Lunds universitet i perioder från 1968 när många studenter rökte hasch.

Jag drabbades av influensa i början av februari i år och jag hostade var åttonde, nionde sekund när jag var vaken. Jag tvingades att sitta upp och försöka sova. 

Även Margareta blev sjuk och hon ordnade så att en läkare kom hem till oss.

På den fjortonde dagen under influensan föreslog Margareta att vi skulle dricka vardera ett glas rött vin till maten. Jag hade nästan ingen lust till att äta.

Jag tittade på glaset med vinet och sade: Nej, jag avstår.

 

LÄS MER: Björn Ranelid: Sex av mina vänner har dött till följd av rökning

 

Det har förflutit cirka åttio dagar från mitt beslut. Jag har blivit bjuden på vin, öl och champagne vid middagar efter mina framträdanden, men jag har artigt avstått och valt ett alkoholfritt vin.

Jag skriver inte detta i syfte att göra mig märkvärdig. I det förflutna har jag druckit vin, öl, konjak och whisky i måttliga mängder vid festliga tillfällen. Jag rökte cigaretter i cirka två år.

Denna krönika är inte skriven med avsikten att lägga skuld på föräldrar, vänner och bekanta som är alkoholister eller som dricker sprit och vin i måttliga mängder. Vid nyår, jultid, valborg och midsommar är det tradition att många vuxna individer i Sverige super. 

Skolavslutningar inför studentexamen förknippas ofta med alkohol.

Vid tre olika tillfällen har jag varit inbjuden till att tala på Nämndemansgården i Blentarp i Skåne. Jag blev anlitad av en nykter alkoholist som varit chefredaktör på en tidning.

Chefredaktören ville att jag skulle tala med de nyktra alkoholisterna om min syn på alkohol och mitt författarskap. Jag hade satt rubriken: Jag lever och skriver i ett rus utan att vara onykter.

När jag stod på toaletten kunde jag höra att en kvinna som inte tillhörde min publik sade ordagrant: Oh, är Ranelid en av oss. Det trodde jag minsann inte.

 

Björn Ranelid tackar nej till alkohol. Foto: NTB scanpix / TT NYHETSBYRÅN

 

Jag bjöd den kvinnan på den villfarelsen, ty jag vet vem jag är och vad jag står för. I en viss mening är och var jag en av dem, ty annars hade inte kommit dit och talat om min syn på arbete, liv och alkohol. Min avsikt var inte att mästra eller klandra dem. Det är viktigt att man är ärlig som människa och försöker hjälpa sin nästa i stället för att banna och rentav fördöma någon.

Det blir bråk i familjer, på festplatser och dansställen. Slagsmål, dråp och mord inträffar år efter år under firandet av nyår, valborg och midsommar.

Barnen blir i många fall drabbade av föräldrarnas supande. Det händer att berusade män misshandlar sina hustrur fysiskt. Hårda och grymma ord fastnar i barnens minnen.

Min pappa drack aldrig starksprit eller öl. Kanske smakade han vid något festligt tillfälle vin i goda vänners lag, men jag är helt säker på att han aldrig var berusad på annat än kärlek till barn och hustru.

Pappa talade aldrig med mig om sprit eller alkohol. Han var ett levande exempel på att en man kunde finna glädje, lust och rus av många slag, utan att ta till konstlade berusningsmedel. Detsamma gällde för min mamma.

En av mina farbröder hette Gunnar. Han var en mycket skicklig yrkesmålare och han hade varit sjöman i många år. Pappa sörjde över att Gunnar drack sprit, men han talade aldrig fördömande om honom så att jag eller mina syskon hörde det. 

 

LÄS MER: Här hittar du alla Björn Ranelids krönikor i Kvällsposten

 

När jag var sex år fick jag följa med pappa för att hälsa på Gunnar. Den händelsen har en alldeles egen plats i mitt minne. Pappa cyklade till den lilla hamnen i Limhamn i utkanten av Malmö där vi bodde. Jag satt på pakethållaren såsom jag brukade göra när han hämtade mig på eftermiddagen när jag var med mamma i köttaffären där hon arbetade.

Jag skall aldrig glömma den enkla bädden i fiskekojan där Gunnar bodde. Det synliga lakanet var smutsigt. Han bjöd på kaffe. På ett litet bord låg en avlång glasflaska. I den fanns ett skepp med master, däck, reling och segel.

Jag hade aldrig sett en sådan skapelse tidigare och jag undrade hur det var möjligt att placera skeppet i glasflaskan med en mynning som var kanske tre centimeter i diameter.

Gunnar skrattade milt när jag frågade. Pappa satt tyst medan min farbror berättade och förklarade mysteriet. Det roade honom. Jag lade märke till att han saknade tänder framtill i munnen, men jag kunde inte avgöra om han var helt nykter i den stunden.

Gunnar hade aldrig varit gift och han hade inga barn. Pappa sade att brodern var en snäll människa som farit illa i livet genom spriten, men han hade inte blivit tagen av polisen eller begått något brott och i många år skötte han sitt arbete som målare klanderfritt.

 

Björn Ranelid rökte cigarr, förr i tiden. Foto: LEIF GUSTAFSSON

 

När jag tänker på min farbror Gunnar så kommer bilden av de små barnen som somnar och vaknar i en brännvinsflaska för mig.

Han var stolt över sin skapelse med skeppet i glasflaskan. Nu har det lilla fartyget seglat till denna berättelse med hissade segel och vinden har mojnat och mina ord vilar tryggt på det vita papperet innan ni väcker dem med era ögon och själar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!