Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Björn Ranelid

Hans namn var Jean-Claude Arnault – plötsligt lade han armen om min dotter

Foto: CHARLES HAMMARSTEN / IBL

Jag hade invigt en poesihörna på restaurang Prinsen i Stockholm och jag satt vid ett bord i sällskap med Madeleine Grive och min femtonåriga dotter efter mitt framträdande, när en man objuden slog sig ner där. Då visste jag inte att hans namn var Jean-Claude Arnault.

Plötsligt lade han armen om min dotter och han viskade någonting i hennes högra öra. Jag satt mitt emot dem. På en sekund såg jag att hon blev ledsen och kanske rädd. Då frågade jag i barsk ton vem han var och vad han hade sagt till henne.

Han blev uppenbart nervös och frågade mig om jag visste vem flickan var. Då svarade jag: Det är min dotter. Jag förstod att han sagt opassande ord till henne. Jag tog farväl av Madeleine Grive och sedan lämnade jag och min dotter rummet direkt.

Sedan förflöt tre år. Det var en obehaglig händelse för min dotter, men den har stannat kvar även hos mig och långt senare skulle den få en klar och obarmhärtig förlängning som har sitt fäste i Svenska Akademien i dessa dagar.

Vad tänker min dotter när hon hör och läser Horace Engdahls ord att Jean-Claude Arnault är en av de få kloka människorna i Sverige och att han borde bilda en stilskola i sitt eget namn? Det är snille och smak i Horaces värld.

Horace Engdahl hyllning av sin gode vän Jean Claude är numera bevingade ord i akademien för ödets ironi. Horace var en av dem som skrev brev till en nämnd och förespråkade att herr Arnault borde få konstnärslön livet ut. Nu är Jean Claude riddare av Nordstjärneorden. Endast Nobelpristagaren Verner von Heidenstam av alla Sveriges författare har fått denna kungliga orden sedan år 1901. Nu delar riddaren Jean-Claude den äran med honom.

Det hände i Paris år 1995. Tolv svenska författare var inbjudna för att tala om sina böcker under vistelsen i den franska huvudstaden. Besöket varade i sju dagar. Nu stod vi på gatan och väntade på att få följa med bussen till flygplatsen för vidare färd till Stockholm.

Per Wästberg, Per Olov Enquist, Torgny Lindgren, Birgitta Trotzig, Per Christian Jersild, Göran Tunström, Theodor Kallifatides, Katarina Frostenson och ytterligare fyra andra författare var med i sällskapet som bjudits till Paris.

Jag lider av en hög och gäll ton i huvudet sedan en skallskada i min barndom och jag måste alltid koncentrera mig när jag lyssnar till andra människor i en bullrig miljö. Motorljudet från bussen blandades med rösterna omkring mig.

Jag ställde artigt en fråga till Katarina Frostenson, men hon svarade inte. Därför upprepade jag orden. Jag undrade om hennes man skulle följa med i bussen som stod parkerad i Marais-kvarteren i närheten av det svenska institutet på Rue Payenne i Paris och hennes svar blev: Är du döv din djävul?

Katarina och jag hade aldrig varit i samspråk med varandra och jag hade inte haft något otalt med henne i det förflutna. Hon högg fullkomligt oförmodat min fråga till döds med ett osynligt svärd.

Från den stunden vid bussen i Paris har jag inte växlat ett enda ord med Katarina Frostenson. Denna händelse skulle femton år senare följas av ännu ett exempel på hur en ledamot i Svenska Akademien kunde bete sig mot en medmänniska och författare utanför den heliga kretsen.

När jag medverkade i Let´s Dance i TV4 skojade jag i en intervju med en journalist och sade att ledamöterna i Svenska Akademien borde dansa så att de finge litet roligt och lärde sig att slappna av.

Den dåvarande ständige sekreteraren Peter Englund blev varse mitt uttalande och besvarade mitt skämt med följande utsaga på akademiens offentliga blogg: ”Allting som håller Björn Ranelid borta från skrivandet hälsar vi välkommet”.

Därmed menade Englund att jag inte borde skriva böcker och inte ägna mig åt författarskap. Det skrev den ständige sekreteraren om mig som vid den tidpunkten dels hade tilldelats Augustpriset och dels två priser från just Svenska Akademien bland många andra priser och utmärkelser.

I en senare mailväxling mellan Peter Englund och mig framgick det att han inte läst en enda av mina böcker. Således dömde han ut ett författarskap som han inte hade den minsta kunskap om. Det var allvarligt och ett sådant förhållningssätt borde inte förknippas med intellektuell heder och definitivt inte med snille och smak.

Englund tog sig rätten att bete sig så därför att han visste att man kunde göra så mot mig ostraffat. Så skulle han aldrig ha gjort med Birgitta Trotzig, Kristina Lugn, Torgny Lindgren eller någon bland de dubbade och sakrosankta namnen i den svenska litteraturen.

Peter Englund visade offentligt sitt förakt mot mig som människa och författare i huvudsak därför att jag representerade allt det som han själv inte var mäktig att göra och som han saknade mod, bredd och djup nog att klara av.

Det är viktigt för mig och många andra författare att avslöja vad den självutnämnda intellektuella eliten i Sverige räds och med alla medel försöker ringakta och till och med förinta.

Jag har skrivit romaner om författaren Stig Dagerman och om Selma Lagerlöf. Jag har skrivit all litterär text om Jussi Björling i praktverket ”Jussi”. I september 2018 ger Albert Bonniers ut min trettiofjärde bok. Många av mina romaner har blivit exempellöst hyllade av kritiker och läsare.

I tolv år undervisade jag i filosofi på en gymnasieskola och i fjorton år i det svenska språket och litteraturen. Jag var doktorand i litteraturvetenskap. I ett år var jag lärare i matematik på en grundskola.

När akademiledamöterna Katarina Frostenson och Peter Englund öppet visade sitt förakt gentemot mig avtäckte de samtidigt vad akademien försökte dölja, nämligen föraktet mot det som kunde liknas vid folklighet.

Jag har gjort mer än 3500 framträdanden runtom i Sverige på oräkneliga scener, men jag blev aldrig inbjuden till den underjordiska klubben Forum som drevs av Katarina Frostenson och hennes make Jean-Claude Arnault. Jag passade inte in i denna sekt och skulle jag ha fått en förfrågan skulle jag ha avböjt.

Sture Allén ansåg att en kvinnas vittnesbörd om Jean-Claudes övergrepp mot henne var utan intresse för Svenska Akademien. Sammanlagt arton kvinnor har vittnat om stilriddarens sexuella trakasserier mot dem. Ledamöter har sett och hört vad han gjort, men ingen av dem har ingripit.

Per Wästberg har kallat Katarina Frostenson en lögnerska i en intervju i den italienska tidningen La Republica. 

– Det är sant vad de säger om honom. Det är sant. Vad han gjorde mot unga tjejer, sade Kristina Lugn i nyhetsprogrammet ”Sept à huit” på den franska tv-kanalen TF1. 

Svenska Akademien har i många år gett pengar till paret Frostenson och Arnault och deras verksamhet i klubben. Det är rent juridiskt sett ett uppenbart fall av jäv.

Nu återstår blott tio ledamöter i skammens akademi. Fru Frostenson är borta och hennes make Jean-Claude har gått i landsflykt. Nordstjärneorden har aldrig tidigare haft en sådan riddare i sitt näste.

Alla ledamöter i Svenska Akademien borde avgå.

Fotnot: Jean-Claude har nekat till alla anklagelser i samband med skandalen. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!