Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Björn Ranelid

”Föräldrar skall fostra sina barn”

Björn Ranelid skriver krönikor i Kvällsposten på fredagarna. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Gullviva, nattviol och johannesnycklar är fridlysta i Sverige, men inte barnen. 

De orden borde spikas på Riksdagshusets port i Stockholm och läsas högt i alla skolor i riket en dag varje vecka året om. 

De skulle förklaras heliga.

Aldrig tidigare har så många barn och ungdomar i Sverige varit så vilsna, ledsna, utsatta och olyckliga. Det handlar inte om brist på pengar och ägodelar i familjerna. Det är de unga människornas själar som lider och söker lycka och läkedom.

Skolsköterskor, kuratorer, psykologer och lärare kan vittna om detta och ingen tystnadsplikt hos dessa kan dölja tillståndet i Sverige. Barn, flickor, ynglingar och unga kvinnor skändar, kränker och stenar varandra med okvädingsord varje sekund under det vakna dygnet. Det sker ansikte mot ansikte, på sociala medier och på små och stora skärmar i de senaste kommunikationsmedlen. 

Tusentals lärare i Sverige kan vittna om att oräkneliga elever på skolorna skymfar varandra stundligen och dagligen med tillmälen som syftar till att skada och kränka mottagarna. Ord som förr ansågs vara opassande i nästan alla sammanhang är nu lika vanliga bland barnen och ungdomarna som saliven i deras munnar. 

 

Föräldrar skall tala om för sina barn att de inte tolererar det beteendet i ord och språk. Lärarna skall bannlysa detta ofog. Det skall vara lika förbjudet som att stjäla eller att fysiskt misshandla en medmänniska. Psykisk terror sätter ofta spår hos den drabbade som varar livet ut.

När jag var femton år och min överläpp hade börjat växa och anta en grotesk form blev jag retad dagligen. Vid ett tillfälle skymfade och hånade Hans-Erik mig obarmhärtigt. Han kallade mig köttflabb och missfoster. Han var två år äldre än jag och han var stor och stark för sin ålder.

Jag hade blivit van vid att hånas för läppen, men denna gång tog jag särskilt illa vid mig, eftersom flera av mina kamrater stod tysta bredvid och bevittnade händelsen. Jag gick hem och pappa måste ha märkt att jag var ledsen, ty han frågade vad som hade hänt. Det bar mig emot att skvallra och jag nämnde inte Hans-Eriks grymma glåpord mot mig.

 

"Jag har burit minnet av denna mobbning i alla år", skriver Björn Ranelid om sin barndom. Foto: SHUTTERSTOCK

 

Knappt femton minuter senare knackade det på vår dörr. Pappa öppnade och jag hörde direkt en bekant röst. Det var Hans-Erik som opåkallat hade kommit för att be mig om ursäkt. Jag trodde knappt att det var sant, men ynglingen stod där och sade att han varit dum mot mig.

Pappa förlät honom direkt. Även jag steg fram och Hans-Erik och jag tog varandra i hand. Den händelsen kommer jag aldrig att glömma. Vid den tidpunkten återstod ett år innan jag blev opererad av professorn Karl-Erik Hogeman första gången på plastikkirurgiska kliniken i Malmö.

Det skulle dröja ytterligare två operationer och många år innan jag blev varse genom en läkare på hudkliniken i Kristianstad att jag led av Melkersson-Rosentahls syndrom. Jag har burit minnet av denna mobbning i alla år.

 

Jag var barn och växte upp på Sallerupsvägen 32 F i Malmö. Området heter Ellstorp. Där bodde många barnfamiljer. Arbetare och enstaka tjänstemän av lägre grad hade sina bostadsadresser där. Det kunde vara bråk och hårda ord mellan framför allt ynglingarna där, men ingen sköt med pistol på någon annan. Ingen bar kniv och ingen sparkade i huvudet på någon som låg ner på marken.

 

Det kunde vara bråk och hårda ord mellan framför allt ynglingarna där, men ingen sköt med pistol på någon annan. Ingen bar kniv och ingen sparkade i huvudet på någon som låg ner på marken.

 

Alla i trapphusen visste vad grannarna hette. Jag kunde sitta hos en grannfamilj och dricka saft och äta en bulle när jag var fem och sex år. Det var tunna väggar mellan lägenheterna.

Några karlar söp i perioder och det hände att en av våra grannar vinglade med en cykel över gräsmattan en fredag efter arbetet när han fått sin veckolön. Vi lade det på minnet, men ingen blev vräkt av Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening som ägde och förvaltade huset där jag bodde med min familj.

 

I en enda mening kan jag sammanfatta människorna och deras liv: De höll reda på varandra och det var på gott och ont, men mest det förstnämnda, ty barnen hade inga gömställen när de uppförde sig illa mot kamraterna.

Ingen vuxen kvinna eller man som var förälder talade om att vara reaktionär, konservativ eller radikal i avseendet barnfostran. Det brast emellanåt och

flera familjer levde i knapphetens tecken med pengar och hushållskassa. I efterhand kan jag inte förstå hur mina föräldrar klarade av att försörja familjen med tre barn. I flera år hade vi blott min pappas lön som skulle räcka till mat, kläder och andra förnödenheter, men vi var rika på kärlek.

Jag och mina syskon fick lära oss att vara artiga och ärliga och vi var hela och rena enligt den tidens formel i familjen. Vi hade tider att passa på kvällarna och vi kunde inte skolka från skolan. När jag begrundar mitt förflutna kan jag konstatera att jag aldrig slagit till en annan människa med knytnävarna och jag har inte sparkat någon i huvudet eller spottat min nästa i ansiktet. 

 

Gullviva är fridlyst i Sverige, men inte barnen, skriver Björn Ranelid. Foto: LENNART HYSE / HYSE LENNART PRESSENS BILD

 

Natten till den åttonde februari i fjol sköt en femtonårig pojke flera skott som träffade en vaktmästare i huvud, rygg, axlar och ben och det inträffade vid Roskildevägen i närheten av Pildammarna i Malmö. Mannen som blev beskjuten hade aldrig träffat skytten tidigare och dådet skedde helt oprovocerat från offrets sida. Han var vaktmästare och i tjänst när ynglingen sköt.

Hur hade femtonåringen kommit över vapnet? 

Varför är en spoling i hans ålder utomhus på natten? 

Det handlade inte om en fest eller ett sällskap som var på väg hem från en konsert. De var ute och strök som katter i natten.

Ingen femtonårig pojke i Sverige skall äga eller förvara ett riktigt vapen. Det är en lag och det finns inga undantag. Den skyldige har förmodligen föräldrar i livet. Det är inte osannolikt att han även har syskon.

Vaktmästaren som blev beskjuten fick livshotande skador av skotten och han kommer aldrig att bli helt återställd. En skolpliktig gangster har förändrat och nästan krossat en oskyldig människas liv. 

 

Från det att jag var sju år tills jag hade levt nästan trettio år i Malmö hade jag inte hört talas om att en ung man bakbundit, rånat och våldtagit en nittioårig kvinna i Sverige. Det skedde tidigare i år. Inga ynglingar släpade hjälpsamma personer efter en rullande bil och skrattade och hånade offren på allmän plats.

Vandaler krossade fönsterrutor på en låg- och mellanstadieskola i Ljungskile i fjol till en kostnad av 60000 kronor. Skadegörelsen har fortsatt på samma skola i år. Om polisen lyckas få tag i ligisterna skall dessa dömas och tvingas att betala tillbaka varje krona som skadorna har kostat. Det vore gott och riktigt om det fanns angivare som kunde namnge de skyldiga. Vet föräldrarna vad deras barn håller på med på kvällar och nätter?

 

Vet föräldrarna vad deras barn håller på med på kvällar och nätter?

 

Om föräldrar känner till att deras döttrar eller söner använder narkotika och super sig redlösa på fredags- och lördagskvällar, så skall papporna och mammorna söka sina barn och ta hem dem till varje pris. De skall tala dem till rätta, banna dem och kanske söka hjälp utanför familjen.

Det har stått att läsa i tidningar om att fler ungdomar som bor på Östermalm, Djursholm och i Danderyd i Stockholm använder droger än de i motsvarande ålder som har sina hem i Rinkeby, Tensta, Fittja och andra utsatta områden i staden.

 

"Om föräldrar känner till att deras döttrar eller söner använder narkotika och super sig redlösa på fredags- och lördagskvällar, så skall papporna och mammorna söka sina barn och ta hem dem till varje pris", skriver Björn Ranelid. Foto: CHRISTER WAHLGREN / FOTOGRAF © CHRISTER WAHLGREN

 

Barnen skall alltid komma i första hand. De är viktigare än föräldrarnas hemmakvällar, fester och arbeten. Det handlar inte om att skuldbelägga mammor och pappor, men ansvaret vilar ytterst på dem som gett liv åt avkomman.

Jag är radikal i min syn på fostran av barnen. Jag är make, pappa, morfar och farfar och min fru har varit skolsköterska i trettiotvå år. Hon har därtill arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö och Lund.

Jag har varit adjunkt i sammanlagt fjorton år och jag har skaffat mig en bred och djup kunskap om barnens och ungdomarnas liv i byar och små och stora städer i Sverige. Jag kan jämföra med vad som sker i Sverige i dag.

Barnen skall fostras i kärlek och omsorg under ansvar. Det är en radikal moral, ty det livet försöker omfamna framtiden för de små och unga som själva i de flesta fallen kommer att bli föräldrar. Reaktionära är de som inte kämpar emot förfallet.