Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Björn Ranelid

”Eleven är inte och skall aldrig vara chef i klassrummet”

Björn Ranelid skriver krönikor varannan fredag. Foto: MIKAEL SJÖBERG
Den första skoldagen är en blomknopp som slår ut i barnets öga, skriver Björn Ranelid. Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK

Den första skoldagen är en blomknopp som slår ut i barnets öga. 

Anna bär ryggsäcken på väg till uppropsdagen. 

Hon håller sin mamma i handen och emellanåt svänger de armarna som ett hopprep mellan sig i förväntan och ett litet mått av ängslan.

Jag skriver dessa ord i kärlek och omsorg, men jag är bekymrad och ledsen över tillståndet i den svenska skolan. Åtskilliga föräldrar och lärare har berättat för mig och vittnat om verkligheten. Jag ser, hör och läser om vad som sker och inte sker i skolans värld.

Mina egna barn och barnbarn kan vittna om förhållandena på olika skolor och min hustru var skolsköterska i trettiotvå år, varav tjugoett på Adolf Fredriks Musikklasser. Jag undervisade i sammanlagt tolv år på ett gymnasium, två år inom svenskundervisning för invandrare och ett år på en grundskola. 

Jag har sett femtonåringar som inte kan hålla en penna rätt i handen när de skall skriva. En student berättade för mig att hon inte skrev en enda mening för hand under sex terminer i gymnasiet. Hon menade de orden bokstavligen. 

 

Alla medborgare i Sverige skriver sina namnteckningar för hand när de undertecknar handlingar i köpeavtal, bankärenden och signerar sina pass. Handstilen hos unga människor tycks vara avskaffad. I bästa fall textar många av dem knappt läsbara bokstäver. Det är djupt tragiskt för dem och deras omvärld. Handstilen avslöjar mycket i en människas personlighet. På min tid hade vi betyg i välskrivning.

Tusentals elever i den svenska grundskolans högre årskurser stavar och skriver så illa att de borde återvända till den första övningsboken på lågstadiet. 

 

”Det är en nationell tragedi att många studenter inte klarar elementära prov i ordförståelse”

 

Det är en nationell tragedi att många studenter inte klarar elementära prov i ordförståelse. De som är dyslektiker måste få kvalificerad hjälp av speciallärare eller annan personal.

Varje elev lär sig multiplikationstabellen som ett rinnande vatten. Sedan kan de använda den källan och brunnen resten av sina liv. Det är blott träning och åter träning som gäller. Människans hjärna har ett eget gymnastikprogram sju eller åtta timmar om dagen. Alla elever kan inte få högt betyg i matematik. Det handlar om intellektuell stimulans i hemmet, intresse, flit, övning och i oklar utsträckning om genetik.

Nu ringer skolklockan till den första lektionen i lusten att skriva, läsa, räkna och i stillhet tänka på olika problem som eleverna ställs inför. De sitter i sina bänkar och lyssnar till vad läraren har att säga.

Alla i klassen har papper och en blyertspenna till hands att skriva med. Inga mobiltelefoner och inga datorer är tillåtna i denna stund. Varje flicka och pojke lär sig alfabetet i det svenska språket under det första året och övar sig dagligen i att skriva de små och stora bokstäverna.

 

När barnen har lärt sig att läsa öppnas litteraturens och bokens underbara värld för dem. Bokstäverna vandrar långt i öknen utan att dricka vatten och de uthärdar sträng kyla och orkanvindar, men de måste vårdas och underhållas.

Läraren är utbildad och kvalificerad för ämnena som hon eller han undervisar i. Eleven är inte och skall aldrig vara chef i klassrummet. Lugn och ro råder medan barnen arbetar med olika uppgifter på lektionerna.

Hur är det möjligt att cirka trettio procent av eleverna i vissa grundskolor inte har godkänt betyg i ämnena svenska och matematik? Matematiken väger tungt, men förmågan hos barnen och ungdomarna att uttrycka sig i tal och skrift är ännu viktigare.

Läraren påtalar för var och en i klassen att pengar, utseende och dyrbara kläder inte kan ersätta ett rikt ordförråd och konsten att formulera meningar som kan användas i livets alla skeenden framöver. 

Förmågan att tala och skriva skiljer människan från alla andra levande varelser på jorden.

Om en förälder eller både mamma och pappa talar ett annat språk än svenska i hemmet, så måste skolan träda in och bli den avgörande resursen för dessa barn.

Det finns ingen annan väg och möjlighet. Den sanningen måste sägas utan förskönande omskrivningar och utan falsk omsorg i förhållande till de berörda familjerna.

 

När barnen begraver sina vackraste drömmar står de vuxna människorna redan beredda med spadarna. Det är oförlåtligt och en skam att inte de små liven tillåts tro på framtiden och lyckan, glädjen och lusten över att bara få finnas till på jorden.

Du kan inte skriva vackert, om du knyter handen i vrede. Hat och ondska slår läger och reser sina tält överallt på jorden medan vakterna och gevärspiporna sover med ett öga öppet.

Det bor en liten skolflicka och gosse i den äldre människan. Många av oss tror att vi har lämnat skolbänken, undervisningen och den ena läxan efter den andra för gott, men det är inte sant. Det hårdaste och grymmaste betyget som en människa kan få är att hon inte räknas och att ingen behöver henne. Hon är underkänd i själva livet och blir inte uppflyttad till nästa klass och högre årskurs.

Skolklockan ringer och de blyga, talföra, framfusiga, försiktiga och sällsynt begåvade barnen samlas på skolgården. De tjocka och smala flickorna och pojkarna har inga gömställen där, men ingen tillåts att reta dem opåtalat från lärare och kamrater.

 

”Den svenska grundskolan är segregerad numera”

 

Den svenska grundskolan är segregerad numera. Det gäller i stor utsträckning för gymnasiet, ty friskolorna i de största städerna är mer lockande än de kommunala inrättningarna. Bostadsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö med stora problem i fråga om föräldrarnas utbildning och möjligheter att hjälpa sina barn med läxor värker och blöder i den svenska samhällskroppen. 

Många barn till invandrare i andra och tredje generationen och nyanlända från krigshärdar i världen har över lag sämre odds än flickor och pojkar som lever i välbärgade familjer där föräldrarna har högskoleutbildning. Skolorna i Fittja, Rinkeby, Ormskärr, Hagsätra och Tensta i Stockholm har låg status i förhållande till friskolorna och vissa kommunala skolor i stadskärnan. Detsamma gäller för problemområdena i Göteborg, Malmö, Uppsala och Norrköping. 

Vilka nyutexaminerade lärare lockas till dessa skolor i strykklassen? 

Alla barn i familjer från Somalia, Afghanistan, Syrien eller Irak borde få undervisning av god kvalitet och precis som inom vetenskapens, kulturens och idrottens värld skulle aldrig någonsin hudfärg eller nationell härkomst få vara ett klassmärke. 

Det råder lugn och ro i klassrum och ordning och reda i korridorer och allmänna lokaler inom skolan. Ingen klottrar på väggar och skåp. Lektionerna börjar och slutar på givna klockslag. Oskrivna och speciella regler i syfte att motverka mobbning mellan eleverna gäller.

 

Det skall vara möjligt att locka med högre löner till lärare som antar utmaningen att undervisa i skolor som är kända för olika problem, men i det långa loppet räknas endast att eleverna får en god undervisning och en trygg miljö att vistas i under sju eller åtta timmar på dagen.

Så lyder min fromma önskan om en skola för barn och ungdomar som skall ta över framtiden i Sverige.