Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Björn Ranelid

Du väljer att bli kriminell

Du väljer att bli kriminell, skriver Björn Ranelid.Foto: FRITZ SCHIBLI

Vi bodde fem personer på fyrtiosju kvadratmeter i två rum och kök på Sallerupsvägen 32 F i Malmös östra del. Familjen Ranelid bestod av mamma och pappa och tre barn. Jag var yngst och min syster var tio år äldre. 

Pappa försörjde ensam familjen med sin lön från fabriken Rasco där han var rotationstryckare. Hans veckolön var cirka 175 kronor när jag föddes den tjugoförsta maj år 1949.  

Pappa målade tavlor och ibland sålde han en akvarell, men sällan en oljemålning. Pengarna skulle räcka till hyra, mat, kläder, elektricitet och en del oförutsedda utgifter.

Stadens sista bondgård låg knappt två hundra meter från huset där vi bodde och det var längre avstånd från vår adress till Malmös centrum än vad som senare skulle vara fallet med den nya stadsdelen Rosengård.    

År 1950 började mamma arbeta som städerska i en köttaffär som låg på hörnet av Smedjegatan och Södra Förstadsgatan i Malmö. Senare blev hon expedit i affären. Jag satt under en stor våg och lekte med sågspån och träklossar medan mamma arbetade.

Det var ungefär ett hundra meter mellan köttaffären och Möllevångstorget. Jag åkte på pakethållaren sex dagar i veckan när mamma cyklade till sitt arbete. På eftermiddagarna hämtade pappa mig. Även han cyklade. Mina föräldrar hade inte körkort för bil.

Från det att jag var fem år gick jag varje dag från köttaffären till Möllevångstorget. Det var mitt första universitet i människokunskap. Ibland kom en poliskonstapel och förde bort en berusad karl som druckit pilsner i en av ölhallarna som låg kring torget.  

Vi bodde på Ellstorp tills jag var sexton år och skulle börja på läroverket. Bostadsområdet präglades av barnrika familjer. Lägenheterna bestod av ett, två eller tre rum. Jag uppskattar att det fanns fler än ett tusen barn där.

När jag diskuterar med barndomsvänner och försöker bedöma hur många pojkar som blivit mördare, dråpare, rånare, tjuvar eller kända våldtäktsmän av dessa när de nått vuxen ålder och senare så kan vi inte nämna en enda av dessa tusen individer. 

Många som bodde i omoderna lägenheter i Malmös inre delar flyttade av fri vilja till de fina och stora lägenheterna på Rosengård med hiss, tvättstugor och alla faciliteter i köket. Det var i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.  

Alla som bor i dag på Rosengård har finare och bättre utrustade lägenheter än vad familjerna på Ellstorp och Kirseberg i den östra delen av Malmö hade när jag var barn. Ingen politiker eller sociolog kan med rätta anföra bostadsstandarden som förklaring till att vissa individer blir kriminella. 

Lägg därtill att familjerna i gemen som bor på Rosengård i dag har mer pengar i hushållet än vad familjen Ranelid hade från år 1939 när min syster föddes till 1965 när jag började på läroverket. Vi var fattigare än de var, men vi var rika på kärlek. Således faller begreppet ekonomisk fattigdom som förklaring till att vissa ungdomar och vuxna människor blir kriminella.     

Jag bodde i Malmö från det att jag föddes tills jag var tjugosju år. Under den tiden följde jag skeendena i staden. Fem av mina barndomskamrater hade många syskon. I en av familjerna fanns det åtta barn.  

Människor som bor i Rinkeby i Stockholm, Biskopsgården i Göteborg och Rosengård i Malmö i dag har rent dricksvatten och elektricitet i sina bostäder. De lider inte av hungersnöd och barnen har avgiftsfri för- och grundskola och detsamma gäller för gymnasiet. Många av familjerna som bor där har försörjningsstöd och socialtjänsten står till deras förfogande vid behov.

Inga barn föds med en gen som determinerar dem till att bli kriminella. Miljarder människor i Afrika, Indien, Pakistan och vissa delar av Asien lever under förhållanden som är väsensskilda för vad som gäller för individer i Sverige som flytt och emigrerat hit. Hungersnöd, epidemier av sjukdomar, brist på dricksvatten, allmän fattigdom, krig och terror präglar många av länderna där.

Människor som lever i så kallat utanförskap i Sverige är inte förutbestämda till att sälja knark, bära vapen, spränga byggnader, våldta kvinnor och bränna bilar. Alla som begår brott av olika slag väljer att bli kriminella. Man väljer att sköta sitt skolarbete och skaffa sig utbildning.

Omkring 32 000 ester, 5000 letter och 500 litauer kom till Sverige under den senare delen av det andra världskriget och många av dessa stannade kvar när freden inföll. Av allt att döma blev de människorna laglydiga och de lärde sig att tala svenska och arbetade och betalade skatt.   

1956 inträffade revolutionen i Ungern. Sovjetväldet förtryckte människorna i den lilla satellitstaten. Cirka 8000 från Ungern sökte skydd i Sverige. Mina föräldrar läste aldrig en rad i tidningarna om att dessa personer misskötte sig på något sätt sedan de flytt från sitt fosterland.     

På 1950- och 60-talen tog Sverige emot personer från folkgrupperna serber, kroater, makedonier, slovener och albaner. Det rörde sig om cirka 25 000 individer. Det handlade i stor utsträckning om arbetskraftsinvandring. I Malmö blev det så att flera av dessa anställdes på Kockums Mekaniska Verkstäder och båtvarvet i staden.

De flesta av de individerna lärde sig det svenska språket och de arbetade och betalade skatt. Många kvinnor var sysselsatta utanför hemmet. En del av karlarna hade dubbla anställningar för att tjäna extra pengar till hushållet.

Jag skriver här om den första generationen som kom från dessa länder till Sverige och inte om de som fötts här och som kommit långt senare hit. Bland de sistnämnda finns kända kriminella som är dömda för olika brott. Ibland talade människor i Malmö om ”juggemaffian”.

År 1968 kom cirka 3000 människor från Tjeckoslovakien till Sverige. Även flyktingar från Polen, Argentina och Uruguay och senare från krigets Libanon kom till Sverige.   

I en statskupp den tjugoförsta april 1967 tog en militärjunta makten i Grekland och den diktaturen kom att vara fram till 1975. Cirka fyra tusen greker flydde förtrycket till Sverige. Hur många av dessa greker blev kända här som mördare, terrorister, rånare och våldtäktsmän?   

Under 1970- och 1980-talen rådde en diktatur i Chile. Fler än 20 000 individer flydde från det landet till Sverige. För dessa personer gällde det att lära sig att tala svenska och skaffa sig ett arbete och en försörjning. 

År 1979 anlände cirka 5000 båtflyktingar från Vietnam till Sverige. De flydde kriget i sitt hemland. De uppfyllde alla kriterier för att söka asyl. Sammanlagt lär ett par miljoner individer ha flytt Vietnam och sökt sig till Amerikas Förenta Stater, Kanada, Australien, Tyskland och Storbritannien. Finland tog emot 100 av dessa miljoner individer. 

Jag har aldrig hört talas om eller läst att dessa vietnameser blev kriminella. De brände inga bilar, våldtog inte kvinnor och gjorde sig inte skyldiga till sprängningar på allmän plats i Sveriges städer.    

Alla grupper och gäng består av individer. De kan välja att skaffa utbildning, lära sig språket som talas i landet där de bor, söka arbete och uppföra sig anständigt och lagligt i förhållande till sina medmänniskor.