Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Björn Ranelid

”Föräldrar twittrar på stränder i stället för att umgås med barnen”

Björn Ranelid skriver varannan fredag i Kvällspostne. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Bär ditt barn som den sista droppen vatten. Vi stjäl barnens nycklar till framtiden.

Två flickor som är åtta år talar med varandra. Båda säger att de är trötta på livet. Den ena retas på skolan för att hon är tjock och den andra därför att hon anses vara ful. 

De vill inte leva längre.

Det är fullkomligt sant att de var för sig säger de orden. De två flickorna har nyss börjat skolan och jag föreställer mig att de inte är ensamma om dessa otäcka tankar. Utan tvivel är deras förtvivlan ett tecken i tiden som borde skrämma alla föräldrar och mana till eftertanke.

Den viktigaste revolutionen i mänsklighetens historia måste vara en världsomspännande förändring i kärlekens och omsorgens tecken som riktar sig till barnen i alla länder.

Det är inte omöjligt att nå detta mål. 

För ett hundra år sedan hade det varit en utopi och en fullkomligt bisarr tanke att en människa skulle sätta sina fötter på månen eller att vi en dag skulle sända meddelanden till varandra med ljusets hastighet flera tusen mil. Eller att människan kan få en hjärtklaff från en gris.

Alla barn skriver sina liv på baksidan av ögat. Mina ord är som en äng för allas fötter och när du trampar på grässtråna reser de sig igen när du lämnar platsen.

Efteråt är du inte dig lik från förr. 

 

När barn har det alltför svårt och de är trötta av sorg vill en del, men inte hela kroppen sova. De slagna, övergivna och ledsna kan ligga långt in på natten och blunda medan hjärtats öga är vidöppet i starkt ljus.

Många barn åldras i förtid och det borde vara en brottslig handling att beröva dem leken och lusten, glädjen och tron på morgondagen. Vi stjäl barnens nycklar till framtiden.

När du läser mina ord i denna stund kan du färdas långt och djupt inom dig, fastän du sitter blickstilla och du kommer att finna skatter som du inte trodde fanns. 

Din själ har inga gränser och den är snabbare än ljuset.

Människan är ett värre skadedjur än råttan. Barnen flyger som fåglar och sätter sig på gamla telefontrådar och avlyssnar oerhörda samtal som pågår i världen. En dag skriver de ut vår skuld med vacker handstil. I varje stund på jorden föds flickor och pojkar som får namnen Krig, Terror, Svält och Lidande.

Lägger du örat mot spåren av våra handlingar kan du höra när framtiden närmar sig på rälsen. Träden, vetefälten och grundvattentäkterna talar till oss, men vi lyssnar inte och framför allt lär vi oss inte från en gång till en annan.

De kloka, visa, begåvade och intelligenta kvinnorna och männen styr inte världen i dag. När ministrar, presidenter och överstar börjar sina krig håller de barnen som sköldar mot fienden.

 

När ett barn föds darrar alla kompassnålar, ty ingen särskild riktning för flickan eller pojken är bestämd av ödet, men de övertar mycket av det som vi har skapat åt dem i förväg: krig, politik, fattigdom och oräkneliga orättvisor som oförskylt kommer att drabba de små liven.

Barnen är pilar som färdas mot framtidens hjärtan. Det är en skam för mänskligheten att miljoner amerikaner vill lära sina barn att hantera skjutvapen innan barnen klarar av multiplikationstabellen och att knyta sina skosnören utan hjälp.

Hatets ljusbågar når långt, men kärleken är solen. Många människor går långt för att upptäcka mirakler och förstår inte att de finns inom dem. Vi har så många platser i våra kroppar och själar som vi sällan når, eftersom vi tror att de är utom räckhåll för oss. 

Vi har längtans plats, glädjens, lustens, lyckans, kärlekens, men även ondskans, hatets och avundens platser under huden.

Min främsta uppgift som författare är att behålla barnet inom mig levande.

Jag har dömt mig till att vara en tro högre än livet, men jag är inte naiv, inbilsk eller godtrogen. Många barn i den rika delen av världen låter sig förtrollas av den lilla maskinen som kallas mobiltelefon, men de vet inte hur många njurar, lungor och hjärtkamrar som de har i sina kroppar. De ägnar mer tid åt att titta på de döda tingen som inte kan tala och inte skratta, leka, gråta eller älska dem som de är.

Det är en tragedi för mänskligheten. Deras föräldrar läser mail och sms och twittrar på stränder och lekplatser, i kök och vardagsrum i stället för att umgås med sin avkomma.

Barnen och deras mammor och pappor borde kvittra med varandra och inte twittra. Lär av fåglarna. Apor leker och klättrar i träd, medan människobarnen står kvar på marken och bråkar med varandra på instagram. 

 

Förr i tiden hoppade flickorna rep och hage och de bollade mot skolans yttervägg. Eleverna i den första årskursen spelade kula när vårens knoppar brast i träden. Det kan man läsa om i sagorna och gulnade dagböcker i dag. Mor- och farföräldrar doppade sina stålpennor i bläckhornen och klistrade in sparmärken från banken med björnklister som doftade sötmandel.

Det kan aldrig vara konservativt och föråldrat att barn samtalar med varandra och lyssnar till vad de äldre generationerna har att lära dem i mänsklighetens historia. Det är radikalt och gagnar framtiden.

Barn skall läsa, skriva och räkna varje dag i skolan och därtill bör de röra på sig, springa, leka och bara drömma och fantisera emellanåt. Fetma och övervikt hos flickor och pojkar i skolåldern har i många fall sin grund i föräldrarnas matvanor. Motion och fysisk aktivitet hos döttrarna och sönerna är viktigare än klädmärken, utlandsresor och prislappar på bilar och bostäder.

Inga barn i världen är fallfrukter och inget av dem skall behandlas som skämda och kasseras. Det händer varje dag att flickor och pojkar föds med olika skador och defekter på kroppen. Det finns blinda, döva och förlamade barn, men de är inte mindre värda än de fullgångna, eftersom människovärdet inte kan kompareras. Det är givet från födseln.

Människan har skapat bilar som framförs av datorer, men hon har ännu inte avskaffat fattigdom och svält på jorden. De samlade försvars- och krigsbudgetarna för världens alla länder överstiger ofantligt vad som satsas på att stödja de fattiga befolkningarna.

Det är oförlåtligt och skamligt och särskilt barnen blir lidande av de förhållandena, eftersom de behöver näring av mat när de växer och är i början av livet. Analfabetismen har minskat i världen, men fortfarande är det så att hundratals miljoner människor inte kan läsa och skriva. 

 

Krigen i Syrien, Irak och Afghanistan har skördat tusentals offer och flera av dem är barn. Det är utan ett enda undantag vuxna människor och i nästan samtliga fall män som beslutar om och genomför dessa väpnade strider.

Inga krig, rent dricksvatten, mat och mediciner till alla och envar skulle förändra tillvaron för miljarder barn och vuxna individer i hela världen. Det krävs inga mirakler. Det finns tillräckligt med kapital och kunskap. Allting handlar om att fördela de samlade resurserna på ett klokt och rättfärdigt sätt.

Så lyder receptet till världens viktigaste revolution i mänsklighetens historia. 

 

LÄS MER: Här är sommarens krönikörer på Kvällsposten 

 

Björn Ranelid

Ålder: 69

Bakgrund: En av Sveriges mest prisbelönta och kändaste författare genom tiderna. Har bland annat fått Augustpriset 1994. 

Skriver gärna om: ”Jag skriver i första hand om ämnen som är allmängiltiga och aktuella och jag vinnlägger mig om att skapa unika krönikor. Mitt språk skall vara som ett fingeravtryck. Jag doppar min tumme i svärta och placerar den på ett vitt papper. Ibland händer det att en droppe av mitt hjärteblod faller och lägger sig mellan orden och raderna”.  

Sommarfavorit: ”Margareta och jag bor cirka fem månader om året på Kivik. Jag har varit ambassadör i fem år för "Österlen lyser". Österlen är ett paradis på jorden”.

Smultronställe i Sydsverige: ”Får, lamm, kor och hästar betar på Haväng. På natten krymper den stora malmklockan i Ravlunda kyrka och blir till en liten pingla runt halsen på det minsta lammet. Så söker mamman barnet. Där hämtar jag kraft och mod och släpper lös min kärlek till havet och landskapet. Kusten spänner sin båge där vid Hanöbukten och Östersjön. En fredlig pil har träffat mitt hjärta livet ut”.  

Läs Björn Ranelid varannan fredag i Kvällsposten

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!