Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Wollstad

Kockums är viktigare än en rosa enhörning

Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: Mayra Vidal / KVP

Efter närmare tvåhundra år lämnar Kockums Malmö. De högteknologiska utvecklings- och testavdelningarna flyttar till Lund, där företaget ska samla ihop de anställda som tidigare varit utspridda över Skåne. 

Jättekul för Lund, förstås. 

Mindre roligt för Malmö, som förlorar ytterligare ett av sina företag. Ytterligare en expansion. Ytterligare arbetstillfällen.

Nyss var det Pågen, som mötte så mycket motstånd när de ville bygga ut och nyanställa 200 personer att de valde att flytta expanderingsplanerna till Landskrona. Jättekul för Landskrona, förstås. Mindre roligt för Malmö.

När Pågen ansökte om lov att riva en del av sin anläggning för att bygga nytt hotades man i stället med att en av byggnaderna skulle klassas som bevarandevärd, och därmed inte kunna ändras alls.

Samtidigt klargjordes att gatorna kring fabriken skulle smalnas av, vilket skulle försvåra transporterna av såväl råvaror som nybakat. Och så ska de byggas bostäder i området, inte nu men någon gång, och då kan det rakt inte bullras och bakas bröd hur som helst. Ett miljötillstånd för utbyggnaden kunde bara ges för tio år, men Pågen har förstås betydligt längre planeringshorisonter än så.

Malmös politiska ledning skyller på miljönämnd och länsstyrelse, som om de skulle driva en helt egen linje. Från kommunledningens sida ville man minsann prioritera Pågen över eventuella framtida bostäder, hette det. Men tjänstemännen sätter inte agendan. Det är Malmös Socialdemokratiska ledning, med benäget stöd från partikamraterna i Stockholm, som driver en företagsfientlig politik.

För om det är så här Pågen, det stora Malmöbageriet, behandlas kan man bara föreställa sig hur situationen ser ut för stadens alla småföretagare. De som inte har egna jurister, som inte kan nagelfara regleringar och beslut och som inte kan eller orkar ta striden i pressen. Som inte kan flytta till en stad där de är välkomna.

Jodå, visst är det glädjande att jobben ändå stannar i regionen, och det är ju inte längre än att det går att pendla. Om man vill. Men allt fler av de som har råd att välja väljer bort Malmö. När man pluggat klart och skaffat arbete och familj räcker inte längre stadens charm, kulturliv och restauranger. Då är det andra värden som prioriteras. Trygghet. Bra skolor och barnomsorg som ligger i närheten av hemmet och har plats när det behövs. En säker uppväxtmiljö för barnen.

När då jobben inte finns i Malmö, skolsituationen känns osäker och otryggheten ökar, varför stanna?

Så utarmas staden. Företagen lämnar. Jobben lämnar. Invånarna med trygga inkomster lämnar. Färre jobbar, färre betalar skatt, färre handlar och äter ute. Färre företag startas, färre av de som bor kvar har ett arbete att gå till, färre av stadens barn ser mamma och pappa stiga upp och gå till arbetet.

Det är en långsam process, Malmö är fortfarande en i högsta grad levande stad med stort utbud av nöje och kultur och ett näringsliv som kämpar på bäst de kan. Framför allt är det en process som kan bromsas, till och med vändas.

Men då måste stadens styrande sluta drömma om rosa enhörningar och internationella event, och fokusera på det som verkligen spelar roll. Det börjar med jobben. Det börjar med företagen.

Bäst

I går kom antagningsbeskeden till högskolan, och med dem hoppet om en alldeles vanlig studenttillvaro med föreläsningar i syrefattiga lokaler, sena pluggkvällar på biblioteket och nationsbaler på AF-borgen. Unnar varenda student att ta igen allt det de tvingats ge avkall på för skydda andra under pandemin.

Sämst

Bristen på hänsyn. För hur ska man annars tolka alla dessa elsparkcyklar slängda över trottoarer och gångvägar? För synskadade är de bokstavligen en dödsfälla, för rörelsehindrade ett oöverstigligt hinder. Det är mycket möjligt att det behövs striktare regler, men framför allt behövs lite hyfs och omtanke.

Amanda Wollstad

Amanda Wollstad, född 1986, bor i Malmö och är till vardags chefredaktör för Svensk Tidskrift. Hon har tidigare skrivit på Kvällspostens ledarsida.

Amanda krönikerar om sydsvensk politik, Öresundssamarbetet och hjärtefrågorna försvar och säkerhet. När hon inte skriver lagar hon mat, läser eller hejar på Malmö Redhawks.