Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Varje räddad person blev en delseger"

19-åringen Patrik Nilsson från Asarum gjorde värnplikten som ytbärgare vid flygflottiljen F 17 Kallinge. Vid Estoniakatastrofen var han med vid räddningsarbetet. Foto: Patrik Nilsson
Här flyger en av Marinens Helikopter 4, en så kallad vertolhelikopter, över olycksplatsen. Vinschoperatörerna granskar en livflotte från Estonia i havet nedanför. Foto: Jonas Lemberg
Flera livflottar slog runt i de höga vågorna när Estonia gick under i Östersjön för 20 år sedan. Här hovrar en av Marinens helikoptrar över en livflotte, besättningen ombord söker desperat efter livstecken i flotten. Foto: Patrik Dahlberg
Totalt räddade Patrik Nilsson och Jan Landin 15 personer ur vattnet och nödflottar under räddningsarbetet. Räddningsinsatsen inleddes klockan 01.05 när larmsamtalet kom. Foto: Patrik Nilsson
Räddningsinsatsen under Estoniakatastrofen var omfattande och påfrestande för alla inblandade. De som besättningen på H-97 kunde rädda släpptes av på öarna Utö och Hangö. Foto: Patrik Nilsson
Efter insatsen under Estoniakatastrofen fick Patrik Nilsson och hans kollegor Inge Lundberg och Johan Larsson, ta emot varsin förtjänstplakett i guld. Foto: Försvarsmakten
Super Puma (HKP 10). Foto: Nina Karlsson
Jan Landin var helikopterförare under räddningsinsatsen, men jobbar nu som flyglärare inom Frivilliga flygkåren. Foto: Lasse Svensson
1 / 8

989 personer var ombord på Estonia när hon lämnade Tallin för att gå mot Stockholm.

Bara 137 personer kom i land - 15 av dem räddades av besättningen på helikoptern H-97, som var den första svenska räddningshelikoptern på plats efter katastrofen när färjan gick under.

– Vi kände redan när vi kom ut att det här inte skulle sluta lyckligt, säger ytbärgaren Patrik Nilsson från blekingska Asarum som var 19 år när han sänktes ned över det rytande havet där människor kämpade för sina liv.

Super Puma

Helikoptern som användes vid räddningsinsatsen är en så kallad Super Puma (HKP 10).

Ombord finns bland annat:

Hydraulisk vinsch för två personer/270 kilo.

Elektrisk vinsch för en person/136 kilo,

Vinschbar bår med vakuummadrass.

Medicinsk utrustning.

Två bårplatser, sex sittplatser och utrustning för ytbärgare.

Ytbärgare - så funkar det

Besättningen på H-97 bestod av helikopterförarna Jan Landin och Anders Isaksson, navigatören Lars Flemström, teknikern Lars-Åke Hellblad och värnpliktige ytbärgaren Patrik Nilsson.

De tillhörde flygflottiljen F 17 i Kallinge, Blekinge, men var i beredskap på flygbasen i Visby den 28 september 1994 när de första larmen om haveriet kom:

Ytbärgarens uppgift är att vinschas ner från en räddningshelikopter för att rädda personer i ett utsatt läge.

Inom Sjöfartsverket finns i dagsläget ett 20-tal anställda ytbärgare.

Den som efter hårda gallringar blir antagen får göra sin första praktiska del av utbildningen i en specialanläggning i Finland.

Kraven på blivande ytbärgare är stora. Förutom bra kondition och styrka krävs ett starkt psyke.

Källa: Sjöfartsverket

Helikopterpiloten Jan Landin på flygflottiljen F 17:s bas i Visby ville gå och lägga sig tidigare på tisdagskvällen 27 september 1994. Han skulle vara med om en tv-inspelning dagen efter och tyckte att onsdagsschemat såg pressat ut.

– När jag sa till mina kamrater i besättningen att jag tänkte ta natt vid 22-tiden för att det var mycket på schemat skrattade de bara åt mig, säger han.

Nattsömnen blev kort. Klockan 01.05 ringde larmtelefonen. Det var flygräddningen som då satt posterad på Arlanda flygplats som larmade om att passagerarfärjan Estonia hade fått slagsida på Östersjön, enligt larmet låg hon med 20, 30 graders lutning.

Körde till flygfältet

I samma stund ringde det hos en familj i ett hus bara några hundra meter från besättningens bostad innanför ringmuren i Visby. Hos familjen var den värnpliktige ytbärgaren Patrik Nilsson, 19, inkvarterad.

– Pappan i familjen kom ut till det uthus på gården där jag bodde och sa att något hade hänt och att jag skulle ge mig iväg till den övriga besättningen, berättar Patrik Nilsson.

Besättningen körde tillsammans ut på flygfältet och väntade på ytterligare instruktioner. Medan de väntade gjorde de i ordning helikoptern, en Super Puma.

Plötsligt ringde flygräddningen igen och sa att de hade tappat Estonia på radarn. Besättningen fick startorder och information om att färjan kunde ha omkring 1 000 personer ombord.

– Jag minns att jag att tänkte "1 000 personer i vattnet och min lilla helikopter?", säger piloten Jan Landin.

"Vi flög i totalt mörker"

Varje besättning har två förare, de turas om att flyga vartannat pass.

När startorden kom tog helikopterföraren Anders Isaksson sikte mot Östersjön. Kraftig medvind gav flygfarkosten ytterligare 50 knop till den hastighet de redan fått upp och den fem man starka besättningen flög i full fart ut över det blåsiga och mörka havet där vinden rev i vågorna.

– När vi lämnat Gotlands östra kust var det helt svart. Vi flög i totalt mörker, säger Patrik Nilsson.

Under flygtiden till haveriplatsen, var stämningen ombord djupt koncentrerad. Det fanns inget utrymme för småprat, alla var fokuserade på uppdraget.

– Vi förstod att vi gick mot något väldigt, väldigt stort, säger Jan Landin.

Såg aldrig Estonia

När de närmade sig den angivna positionen förstod de snabbt att de snart var framme hos den förmodade haveristen.

På radarn ombord syntes stora fartygsekon från de andra färjorna som larmats ut för att hjälpa till i räddningsarbetet. Fartygen såg ut som små städer med alla sina lampor där de sökte av havet i jakt på överlevande från Estonia.

Men besättningen i H-97 såg aldrig Estonia. Fartyget hade redan sjunkit när de kom dit som första svenska räddningshelikopter. En finsk besättning, som hade närmare till olycksplatsen, hade redan varit på plats och lyckats rädda några nödställda ur det svarta, iskalla havet.

– Allt vi såg när vi kom var blixtljus från strålkastarna på fartygen i närheten. Reflexvästar som blänkte. All möjlig bråte låg och flöt och lös mot oss, säger Jan Landin.

Han berättar att han fick flyga in helikoptern mot haveriplatsen under mycket svåra förhållanden. Han höll helikoptern på standardhöjden vid nöduppdrag, 40 fot eller cirka 10-13 meter över havet.

– Men vågorna gick högt, åtta, tio meter. Det var full storm, mörkt och regnigt. Sikten var i det närmaste obefintlig.

"Tankesättet var det samma"

Trots de kaotiska scenerna med mängder av människor i vattnet behöll besättningen på helikoptern lugnet. De tillät sig aldrig att lägga in sina egna känslor i vad de tvingades bevittna.

– Vi jobbade som de yrkesmän vi är. Det här är något vi övar på varje vecka och har gjort många gånger tidigare, aldrig i den här omfattningen visserligen, men tankesättet var det samma. Att rädda liv utifrån de rutiner vi har vid ett nöduppdrag, säger Jan Landin.

Patrik Nilsson minns känslan minuterna innan räddningsoperationen drog igång. Som värnpliktig ytbärgare hade han utfört skarpa uppdrag tidigare, men naturligtvis ingenting som kom i närheten av insatsen vid Estoniakatastrofen.

– Det absolut svåraste var innan man kom igång. Vi var den enda helikoptern där och omfattningen av vad som hade hänt gick upp för oss. Jag fick en känsla av otillräcklighet, att det spelar ingen roll hur fasiken vi än gör. Det kommer inte att sluta lyckligt, säger han.

Men besättningen inledde omedelbart sitt arbete och Patrik Nilsson beskriver hur han började fokusera på de vinschningar från helikoptern som han kunde göra.

– Varje person vi räddade blev som en delseger.

Stora krav på piloterna

Efterhand blev det allt trängre i luften. Över 20 räddningshelikoptrar från Finland, Danmark och Sverige hjälptes åt för att hitta nödställda vilket ställde höga krav på piloterna som hade att manövrera sina stora farkoster under mycket extrema förhållanden.

Jan Landin berättar att det var svårt att hålla helikoptern prick stilla medan de vinschade ner ytbärgaren.

– Det var ingen sikt alls och det blåste mycket kraftigt. Jag fick ta sikte på något framför mig som jag kunde ha som riktmärke, en planka eller något annat.

"Vi gjorde allt vi kunde"

I en första insats lyckades besättningen plocka upp fem personer som klamrade sig fast i kölen på en upp och nervänd livbåt. Ytterligare en man som stod i en vattenfylld båt räddades.

De sex räddade flögs till finska Utö för vård och omhändertagande.

– Så fort vi landat där ville vi bara tillbaka till havet igen för att försöka rädda fler. Vi gjorde allt vi kunde för att minimera tiden på land, säger Jan Landin.

Besättningen flög ut så fort de kunde och på nästa pass vid Estonias sjunkna vrak lyckades de plocka upp ytterligare nio personer som kämpade för sina liv "i vattnet, i flottar. Överallt".

Återigen flög den svenska helikoptern mot säkerheten med djupt chockade medmänniskor.

– En man som vi hade räddat satt på durken mellan mig och min kollega. Jag klappade honom på axeln, uppmuntrande. Han tittade på mig som om jag var ett ufo.

– Det måste ha varit fruktansvärt, de vi räddade hade förlorat anhöriga, kämpat för sina liv och fann sig plötsligt i säkerhet i en helikopter. Chocken måste ha varit stor.

"Det fanns inga människor kvar"

De nio sattes av på finska Hangö som låg närmare katastrofplatsen. Proceduren var som på Utö: Snabbt i väg igen för att rädda fler.

Men då, vid sjutiden på morgonen, fanns det inga fler liv att rädda.

– Vi flög över om och om igen och vi hoppades hitta någon, men det fanns inga människor kvar. Bara tomma flottar.

Tillsammans med de andra besättningarna på räddningshelikoptrar från Finland och Danmark, totalt deltog över 20 helikoptrar, bestämde sig räddningsmanskapet för att skära upp ett hål i duken på de flottar de hade sökt igenom.

– För att inte behöva sätta ner en ytbärgare varje gång. När vi kom till en uppriven flotte kunde vi flyga nära och blåsa upp den, då såg vi om någon hade krupit in där sedan vi var där senast, säger Jan Landin.

Den som kontrollerade de skadade och nödställdas status var ytbärgaren Patrik Nilsson. Den delen av jobbet, att sortera ut levande och döda, var tuff.

Patrik Nilsson förklarar.

– I vanliga fall handlar det om att prioritera de nödställa. Om inte kapaciteten i helikoptern räcker till larmas fler helikoptrar ut, då står det hela tiden en bakom beredd att gå in och lyfta upp de andra som är kvar.

– Men här var det bara vi. Det fanns ingen annan, ingen annan att rådfråga heller, säger han.

Han beskriver hur han tvingades göra sin prioritering om vilka som skulle plockas upp under värsta tänkbara förhållanden.

– Förhållandena där var oerhört svåra, jag hade allt emot mig.

Kunde inte kontrollera pulsen

I havet och i flottar låg människor som han inte visste levde, var medvetslösa eller nedkylda. Som ytbärgare var det bara han som kunde fatta beslut om vilka som skulle vinschas upp i säkerheten i helikoptern.

– Man hänger över havet och har en helikopter över sig som dånar, under dånar havet lika mycket och det går inte att kommunicera med någon. Allt man ser är det som strålkastaren från helikoptern lyser upp, i det skenet får alla människor en konstig färg vilket gör det omöjligt att se om de är nedkylda eller inte.

Han kunde inte kontrollera pulsen på människorna i havet heller. Ytbärgarnas handskar är för tjocka och dessutom har nedkylda personer ofta svag puls.

Vissa kunde han snabbt konstatera vara döda, vilka som var nedkylda, men vid liv var svårt att avgöra.

– Teoretiskt är det enkelt och lätt sagt att göra den här prioriteringen, men i praktiken är det inte fullt lika enkelt. Man har bara sig själv att förlita sig på i det läget.

Vågorna var tio meter höga

Efteråt har han funderat på vilka beslut han fattade över det rytande havet där vågorna gick upp mot tio meter medan nederbörden störtade ner mot honom i beckmörkret. Lejonparten av hans besättnings insats skedde under dygnets mörka timmar.

– Man har som sagt bara synen att förlita sig på. Kanske bedömer man någon medvetslös som avliden. Det är framför allt de besluten som jag hade med mig hem. Om jag verkligen gjorde allt jag kunde.

– Det är flera frågor som aldrig någonsin kommer att få några svar. Det tog ett tag att förlika sig med det, säger han.

Klockan 12.15 på onsdagen flyger besättningen på H-97 ut en gång till över vrakplatsen. Synen är helt annorlunda än då de var där första gången vid tretiden på morgonen. I dagsljus är området betydligt större än i det upplysta skenet från helikopterns strålkastare.

Hoppet lever om att hitta ytterligare överlevande, men alla sökningar är förgäves. De har räddat de som fanns att rädda.

– Det var en jävligt tuff insikt framåt förmiddagen när vi inte hittade fler överlevande, otroligt jobbigt, säger Patrik Nilsson.

"Stärkt mig som människa"

16.15 styr helikoptern i väg från finska Hangö mot Visby. Nästan exakt två timmar senare landar den fem man starka besättningen efter en insats i det som senare konstateras vara en av de dödligaste fartygskatastroferna under sent 1900-tal.

Jan Landin beskriver det som om han satt i en guldsits när han styrde helikoptern över Estonias vrakplats.

– Jag fick förmånen att vara med i en besättning som räddade 15 liv.

– Det som vi var med om då har stärkt mig som människa. Jag har en ödmjuk syn på livet nu och går inte igång på småsaker och tjafs, säger Jan Landin som gick i pension från flygvapnet år 2000 och nu bor tillsammans med sin fru Kerstin i Åryd utanför Karlshamn.

Nu jobbar han som flyglärare inom Frivilliga flygkåren. Vid årsskiftet lämnar han den tjänsten.

Påverkas av erfarenheterna

20 år efter katastrofen till havs minns Patrik Nilsson ett uppdrag som var både tidskrävande och en extremt fysisk och psykisk utmaning.

– Det som jag var med om då har påverkat mig, naturligtvis. Hur är svårt att säga. Men jag tror man kan säga att alla erfarenheter som man får under sitt liv bidrar till att skapar ens personlighet.

– När man väl har lärt sig att leva med de här händelserna, tagit tag i de delar som varit jobbiga då blir de en del av en själv. Och jag vill tro att jag har blivit ganska ödmjuk inför livet.

– Man har gått från att vara 19 år och tro att man har varit med om allt som går att uppleva, men sedan har man lyft blicken och förstått att det finns rätt mycket kvar ändå.

"Det var ju 852 som dog"

Totalt lyckades besättningen på H-97 få i land 15 överlevande.

– Det låter kanske inte så mycket, det var ju 852 som dog. Men vi gjorde vad vi kunde och vi hade mycket att göra ända fram på förmiddagen, säger Patrik Nilsson.

I dag arbetar han fortfarande till havs och i luften, han är chefsytbärgare på Sjöfartsverket och jobbar både operativt och administrativt.

– Egentligen borde jag kanske ha funderat på något annat jobb efter det jag har varit med om. Men samtidigt, det är det här jag brinner för, säger han.

Efter de dramatiska timmarna ute på Östersjön på natten den 28 september 1994 har besättningen träffat några av dem som de kunde rädda.

Mötet betydde mycket för samtliga.

– Jag kommer aldrig att glömma en kvinna som vi träffade. Hon har sagt de vackraste orden till mig, ord jag aldrig någonsin kommer att glömma: "Tack för att du finns", sade hon, säger Jan Landin.