Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tvingades amputera näsan efter läkarmiss

Lena minns inte när vänstra bilden togs, "men inte så hemskt många år sedan". Hon var frisk och kontakterna med sjukvården bara rena rutinkontroller. Foto: Privat/Ronny Johannesson

Lena Karlsson, 70, i Malmö sökte ett halvår för stickningar och värk i näsan. Men läkaren hittade inget fel.

När den rätta diagnosen ställdes var det för sent. Cancern hade spridits bakåt. Hon tvingades amputera hela näsan.

- Se så jag ser ut. Jag är sjuk. Det är många värden som gått förlorade, säger Lena Karlsson.

Att läkaren nu får skarp kritik förändrar inget av hennes smärta och besvikelse.

Det var i början av 2012 som Lena sökte sin husläkare som hon haft kontakt med i tio år. Så långt hade hennes besök varit rätt odramatiska. Mer som rutinkontroller.

Men den här gången irriterades hon av envisa smärtor och stickningar i vänster näsborre.

- Han tyckte inte det var så farligt. Han hittade inget i alla fall, säger hon.

Besvären blev värre och i slutet av februari fick hon läkaren att ta några prover.

- Men de gav inget sa han.

Läkarbesöken fortsatte utan att någon diagnos kunde ställas. Lenas allmäntillstånd blev allt sämre och hon rasade i vikt.

- Sommaren var en enda lång plåga. Jag var ständigt sjuk och smärtorna i näsan bara tilltog, samtidigt växte den. Det blev som en stor bula.

Den 19 september konstaterade husläkaren en "synlig svullnad på näsryggen", men han skulle på semester ett par timmar senare och hänvisade Lena till en kollega.

Togs äntligen på allvar

Och äntligen togs hennes besvär på allvar. Läkaren misstänkte att det rörde sig om cancer och skickade en remiss till Öron, näsa-halskliniken på Universitetssjukhuset. Där konstaterades att cancern var så långt gången in i hela näspartiet att näsamputation och strålbehandling var nödvändig.

- Det där pågick fram till januari i år. Jag har inte återhämtat mig än. Strålbehandlingen var tuff och jag fick lunginflammation. Och så detta att ha hela näsan bortopererad. Det rinner och jag blir kall. Jag är nästan inte utanför dörren längre. Jag orkar inte, säger hon.

Lena är född i Malmö. Det är i Malmö hon har bott och arbetat inom äldrevården i hela sitt liv.

Hon har en dotter och är gift sedan 25 år.

- Min man hjälper mig med allt när jag är trött och svag. Han är fantastisk, säger hon.

Retar sig på nonchalansen

När strålbehandlingen var över och ärren efter operationen i ansiktet läkta fick Lena prova ut en gumminäsa.

- Den har jag väl ibland, men det är obekvämt. Det blir vått och känns avigt med den där attrappen. Visst stirrar folk, men jag är mer betryckt av att mitt allmäntillstånd är så dåligt.

- Jag försöker vänja mig vid att inte ha någon näsa. Det går förstås. Jag berättar öppet om vad som hänt. Mina vänner till exempel i Canastaklubben reagerar inte alls längre.

Ibland tycker hon det är riktigt stimulerande att betrakta människors olika sätt att möta henne.

- Särskilt barnen. De är nyfikna, inte ett dugg rädda eller skeptiska. De frågar helt naturligt varför jag inte har någon näsa, vad det är som har hänt. Så lyssnar de väldigt intresserat och deltagande.

Vad som retar henne och ibland gör henne riktigt arg är läkarens slappa inställning. Hans nonchalans mot att ta hennes oro och tydliga sjukdomstecken på allvar.

- Hade jag kommit under riktig behandling tidigare, när symtomen först uppstod med den envisa irritationen i vänster näsborre, då hade jag kanske sluppit hela det här förfärligt plågsamma sjukdomsåret.

I svaret på den anmälan Lena Karlsson gjorde i våras bedömer inte Inspektionen för vård och omsorg (IVO) vilka chanser hon hade haft att slippa den omfattande amputationen vid en tidigare upptäckt av cancern.

Svidande tillrättavisning

Men myndigheten är skarpt kritisk mot läkarens upprepade brist på dokumentation av undersökningar och provresultat. Hans slarviga, obefintliga och missvisande journalföring för en svidande tillrättavisning.

- Jag hoppas det leder till att de blir mer noggranna och att de tänker mer på patienten och lyssnar. De som är så nonchalanta och oengagerade som han var, säger Lena.

- Men jag kan ju inte gräva ner mig i det där. Det leder inte längre än så här. Näsan är borta och det får jag vänja mig vid. Det har maken redan gjort.

- Och så kan jag vara glad över att kontrollerna jag går på med jämna mellanrum inte visat något alarmerande.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!