Gulli flyttade in i huset 1964 tillsammans med maken Valter och de två barnen. För tjugo år sedan gick maken bort och Gulli blev kvar själv i villan.
– Jag valde att bo kvar och allt har fungerat bra fram tills nu. Jag hade städhjälp men klarade mig själv, berättar Gulli.
För fem år sedan drabbades hon av en stor stroke och fick en rullator. Hon återhämtade sig efter den första stroken men har fått ett antal mindre anfall sedan dess.
– Men förra våren ramlade jag med rullatorn och slog i benet. Hela sommaren gick men såret läkte inte, säger hon.
Tvingades amputera
I början av oktober fanns det till slut ingen annan utväg än att amputera underbenet.
– Jag kom hem igen vid jul men jag ville egentligen inte tillbaka till huset, säger hon.
– Redan när operationen gjordes förstod jag att det skulle bli svårt att bo kvar och började ansöka om ett annat boende.
Men Gulli Perssons ansökan om ett särskilt boende fick avslag både av Ystads kommun och förvaltningsrätten. I stället får hon fyra gånger om dagen besök av hemtjänstpersonal som hjälper henne att stiga upp, få mat och gå och lägga sig.
– Jag kan inte använda köket eller badrummet. När jag är ensam måste jag använda en provisorisk toalettstol inne i ett helt annat rum.
Bor kvar i hemmet
Efter de två avslagen orkar Gulli Persson inte driva frågan längre. Hon har i stället ställt sig i kö till ett trygghetsboende hos Ystadsbostäder. Tills dess får hon bo kvar i huset.
– Jag vill bara kunna reda mig själv bättre och kunna laga mat och gå ut igen, säger hon.
Karin Olsson Lindström (FP), ordförande i socialnämnden, kan inte kommentera det enskilda fallet. Men hon betonar att grundprincipen är att försöka hjälpa människor i hemmet så länge det är möjligt.
– Man har gjort bedömningen att hon får tillräckligt stöd och hjälp hemma i nuläget. Särskilda boenden är väldigt avancerade och för att få en plats där krävs svåra somatiska besvär eller demens, säger hon.
