Vi har just kommit till tältlägret som ligger mitt i Malmö.
Bara en knapp kilometer från Möllevångstorgets pulserande nattliv ligger ödetomten där det en gång fanns en färgfabrik. Nu ligger tomten öde sedan många år. Marken är förgiftad och måste saneras, fastighetsbolaget som äger den har länge kämpat för att få bygga lägenheter här.
Under de elva år jag bott i Malmö har tomten varit tillhåll för skejtande ungdomar och så småningom läger för hemlösa.
Nu har mellan 50 och 100 romska EU-migranter slagit sig ner här.
På parkeringen intill står ett par skåpbilar, några husvagnar och en cykel. Bakom husvagnarna är tälten uppsatta huller om buller.
Första gången vi är här är i mitten av september och det är ännu varmt ute. Sommaren vill inte ge med sig riktigt än och trots att det redan hunnit mörkna är det på gränsen till t-shirtväder i Malmö.
Det är sopor överallt. Jag och fotografen Drago kliver över krossat glas och kryssar mellan tälten i det halvhöga gräset, till vi kommer fram till en öppen eld.
Här sitter fyra personer och lagar mat. En kartong tomatkross och en halv plastflaska matolja står på marken, i ett rostigt wokjärn fräser det om ett par grytbitar.
Drago förklarar att vi är journalister och att vi vill prata om hur det är att vara här. Hur det är att tigga i Malmö och hur det är att bo i det här lägret.
Blev attackerad
Kvinnan som verkar basa över matlagningen har rynkor i pannan och en sjal som döljer hennes mörka hår till hälften. Hon ser ut att vara i 50-årsåldern och nickar när Drago förklarar.
Ganska snabbt tar hon upp ett kuvert med fotografier. Hon visar ett foto från Rumänien, där hon sitter på en trappa tillsammans med två yngre pojkar och en flicka. Hennes barn, säger hon stolt.
Jag frågar vad hon heter, men innan hon hinner svara blir vi avbrutna.
Min och Dragos ankomst har väckt nyfikenhet och flera andra närmar sig. Ganska snart pratar tre-fyra i munnen på varandra och Drago gör sitt bästa för att tolka, förklara och samtidigt fråga om han får göra det han egentligen kom dit för: fotografera.
Ganska snart står 15-20 människor omkring oss. En äldre man tar starkast ton och det är han som Drago nu lyssnar på. Jag förstår ganska snabbt att han inte är lika sugen på att prata med oss. Han är misstänksam och har följe med några yngre män som också försöker göra sig hörda.
"De är rädda"
De vill inte att vi ska prata eller fotografera. De är rädda, säger de, och de tror att om det skrivs någonting om dem så kommer deras liv att bli ännu svårare.
Medan Drago träget försöker sticka emellan och göra sig hörd knackar en kvinna mig på axeln och ställer frågan: "Varför är ditt folk rasister?"
Först blir jag förvånad över att höra engelska, sen blir jag ställd och medan jag försöker hitta en tafflig formulering till svar, fortsätter hon - och nu sprutar orden ur hennes mun.
Innan jag ens hunnit fråga vad hon heter har hon berättat att hon under dagen gråtit två gånger, för att hon blivit attackerad. Ena gången var det en man som sparkade undan hennes kopp, och den andra gången var det en kvinna som stal hennes pengar.
"Hon sa att jag var smutsig"
Det visar sig att hon heter Gina. Hon berättar att hon är 24 år och att hon har varit i Sverige i tre månader. Innan dess har hon varit i Norge, Finland och Portugal. I Norge lyckades hon få jobb som städare, men i de andra länderna har hon fått tigga för att försörja sig.
Hon är här tillsammans med sin man och längtar efter sina tre barn som är kvar hemma i Rumänien.
I Malmö varvar hon tiggeriet med att sälja tidningen Faktum.
- För någon dag sedan kom en kvinna fram till mig och sa att jag inte fick sälja tidningen, hon sa att jag var smutsig och luktade illa och att jag aldrig tvättar mig. Men vad ska jag göra? Det är inte så lätt, se dig omkring - som här ser ut, säger hon och pekar ut över platsen.
Gina berättar att hon blev övergiven av sina föräldrar när hon var liten, att hon växte upp på barnhem men att hon tagit hand om sig själv hela livet. Hon säger att hon gjort ett enda misstag i sitt liv och det var att låna pengar för att köpa ett litet hus till sig och sina barn.
Nu är hon skyldig pengar och är rädd för att återvända till Rumänien tomhänt.
- Jag är så frustrerad, trött och ledsen, säger hon och för första gången under vårt samtal möter hon inte min blick.
Hon tittar ner i marken.
Medan jag står och pratar med Gina fortsätter Drago att försöka förklara. Men den äldre mannen blir alltmer uppjagad och trots att jag inte förstår ett ord rumänska så inser jag att det är dags att åka därifrån.
Precis innan vi hoppar in i bilen hinner Gina ikapp oss. Hon ber om ursäkt för mannens uppträdande och säger att det visst finns de som vill prata.
Skäms över att tigga
Några dagar senare är jag tillbaka vid ödetomten. Nu har jag med mig Sorin, en god vän som kom till Sverige från Rumänien för 20 år sedan. Han ska hjälpa till att tolka.
När vi kommer till parkeringen bredvid tälten råder där en ganska uppsluppen stämning. En radio spelar folkmusik och tre personer dansar. På en vit plaststol sitter en kvinna och sjunger.
Nyfikenheten över oss verkar stor, men misstänksamheten är ännu större.
De som vill prata vill göra det om tre saker: de berättar att de känner rädsla, att de skäms över att tigga och att de längtar hem till sina barn.
Vasile kommer fram till oss. Han kan vara i 60-årsåldern, han har en dov, vänlig röst och är blind på ena ögat. Vasile berättar att han har tre barn och tolv barnbarn som han saknar.
Han vill få ihop pengar för att de ska få det bättre och helst skulle han skaffa tillräckligt för att kunna operera sitt sargade öga.
Vasile säger att han är trött och ledsen över att bli utpekad som tjuv.
- Det är inte tiggarna som stjäl från folk. Visst, vissa romer gör det, men det är folk som går runt, det är aldrig tiggarna.
Samtidigt som vi pratar står flera andra bredvid och tittar på oss skeptiskt.
Gina kommer fram till oss.
Precis innan vi skildes förra gången frågade jag om vi fick fotografera henne. Det skulle inte vara några problem. Men när vi nu ses igen har hon tvärvänt.
Hon vill absolut inte ställa upp på något foto. Hon berättar att hon är rädd, räddare nu än någonsin.
- Alla har ett hjärta. Alla människor här och där, säger hon och pekar in mot stan, har likadana hjärtan. Det enda som skiljer är våra ansikten.
***
Jag träffar Gina ett par gånger till. Någon gång på platsen där hon tigger, men oftast i tältlägret.
Hon vill fortfarande inte vara med på bild, men berättar alltmer om sitt liv. När hon var i Norge ställde hon upp för en journalist, berättar hon. Gina fick skriva dagbok i en tidning och fick till och med resa hem till Rumänien där en journalist kunde se hur illa ställt det var med landet.
Just när vi pratar om detta bryter en kvinna som heter Maria in. Hon har fem barn och lika många barnbarn, tillsammans bor de i ett litet hus i Rumänien.
- Vill du verkligen veta någonting ska du följa med till Rumänien och se hur det är där. Vårt lilla hus ramlar ihop. Taket håller på att rasa in över oss och vi har ingen mat, säger hon.
Bilden av ett Rumänien i förfall är vad som återkommande målas upp när jag besöker tältlägret.
Jag pratar med Gabriel, 23. Han kom till Sverige för bara tre veckor sedan. Han är orolig över att det snart ska bli kallt: han har bara en tunn vindjacka - inga vinterkläder alls.
- Du kan inte förstå hur illa det är i Rumänien. Det finns inga jobb och inget skyddsnät. Där finns ingen som man kan be om hjälp. Regeringen stoppar pengarna i sina egna fickor och bryr sig inte ett skvatt om hur folket har det, säger han.
I Sverige tigger han. Han hoppas kunna få ett jobb, men säger att det är svårt. Under de veckor han har varit här har han hunnit göra sig en bra bild av oss svenskar.
- Ni är trevliga, lite lågmälda men de flesta är snälla. Ni blir lite annorlunda när man ber om pengar, men jag gör det inte för att jag tycker det är kul. Jag vill bara överleva.
Längtar hem
Nästa gång vi kommer till tältlägret har det blivit kallt. Det har gått några veckor sedan vi var här första gången och temperaturen har hunnit sjunka rejält.
Brasorna är fler och större och det är inte längre någon som sjunger.
Sorin är med för att tolka den här gången också och det första som möter oss är fyra personer som sitter tysta framför en eld. En äldre man i smutsig och alldeles för liten kostym sitter farligt nära lågorna och dricker sprit. Bredvid honom sitter två yngre kvinnor och betraktar hur en kille i 20-årsåldern försöker bryta loss en planka från en gammal lastpall som han hittat: elden behöver hållas vid liv.
Människorna som bor här har börjat känna igen oss. Misstänksamheten är inte längre lika stor - och inte heller nyfikenheten. Vi har bara hunnit vara vid lägret några minuter när Gina hittar oss igen. Hon fryser och berättar att hon åkt på en ordentlig förkylning. När Gina börjar pratat med oss kommer också två män fram.
"Ni skämmer ut vårt land"
Nicusor har stort vitt skägg och lyssnar ett tag på vårt samtal, innan han försiktigt bryter in. Han är 61 och berättar att han arbetat som lastbilschaufför i 41 år. För ett år sedan blev han av med jobbet och nu vill ingen anställa honom.
Nicusor har sällskap med Catalin, 39, som tidigare varvat jordbruksarbete med att köra lastbil. Inte heller han ser längre några större möjligheter att hitta jobb. Vi har inte pratat länge innan vi kommer in på den politiska situationen hemma i Rumänien.
Både Nicusor och Catalin känner sorg över vad som händer där.
- Politikerna har lett landet till en katastrof, det är därför vi är här. De har sålt allt, fabriker och båtar, allt. Jag jobbade på en cementfabrik som såldes till en fransman som stängde ner allt utom två ugnar. Resten sålde han för att tjäna pengar på skrotet, säger Catalin.
Nicusor berättar att när han tiggde i Lund kom en annan rumän, en icke-rom, fram till honom.
- "Ni gör oss till åtlöje och skämmer ut vårt land", sa han. Men, nej, det är inte jag som skämmer ut landet, det är politikerna som gör det. Det är de som gjort att vi inte kan leva som människor längre.
Längtar hem
Nicusor och Catalin har varit i Sverige sedan i april. Precis som alla andra vi pratar med längtar de hem. När jag frågar dem vad de drömmer om, skrattar de till. Uppgivet.
- Vad kan jag önska mig egentligen? Det enda jag önskar mig är lite pengar så jag kan resa hem och slippa vara här och tigga när det är så kallt, säger Nicusor.
- Var och en, alla, tänker i sitt huvud: "Herregud, vad är det jag kan göra för att mina barn ska överleva?" Vi skäms för att vi behöver tigga, men vad ska vi göra? Ska vi stjäla och hamna i fängelse? Då kommer våra barn att dö. Det är bättre att leva med skammen att tigga, än att stjäla, säger Catalin.
Nicusor berättar att han hoppas samla ihop tillräckligt mycket pengar för att resa hem i november. Han säger att han måste det - han vill hinna hem till presidentvalet.
- Jag vill rösta. Och jag vill säga till människor att de ska sluta rösta på tjuvarna i regeringen.
Både Nicusor och Catalin pratar om väderomslaget. Det är kallt nu och ingen av dem har särskilt mycket varma kläder. Det har inte Minicuta, 32, heller. Han har hört när vi pratat om situationen i Rumänien och närmat sig. När vi gått över till att prata om kylan börjar han berätta.
- Jag åkte hem för att jag saknade mina döttrar, men jag kunde bara vara hemma en vecka. Det gick inte, det fanns ingenting att göra för att få ihop pengar. Jag kom tillbaka till Sverige för två månader sen.
Räknar med att stanna
Minicuta, till skillnad från Nicusor, känner inga större förhoppningar att komma hem till presidentvalet. Han räknar med att stanna hela vintern.
- Eftersom jag har barn - vad ska jag göra? Jag måste genomlida kylan också, jag måste lida för barnen.
Jag frågar Nicusor och Catalin om jag får fotografera dem. De flesta jag har pratat med har ryggat tillbaka inför den frågan. De har sagt att de är rädda och oroliga, och det är vad Nicosur också säger. Han drar fingrarna genom sitt vita skägg och säger att han vill fundera lite först.
Catalin vill vara med på bild och eftersom jag inte har någon fotograf med mig traskar vi bort till gatlyktan som skänker lite ljus. Medan jag fotograferar Catalin kommer Nicusor. Han har bestämt sig: Han vill också vara med, han vill inte låta rädslan vinna och han frågar mig när tidningen kommer ut och om han då kan få några exemplar. Han vill ta med sig den när han är ute, för att kunna visa den när han tigger.
Har blivit sjuk
Vi står kvar ute på gatan när jag och Sorin börjar prata om att det är dags att åka hem. Det är mörkt, kallt och sent och jag har en varm lägenhet knappt en kilometer bort.
Plötsligt kommer Vasile, den enögde mannen med den vänliga rösten, fram till oss. Han har med sig kvinnan som jag och fotografen Drago tog en bild på första kvällen vi var här. Jag har letat efter henne, jag vill försäkra mig om att det är okej att vi använder bilden där hon sitter och lagar mat vid elden.
Hon heter Maria och är gift med Vasile. Hon verkar glad över att se oss, men huttrar och säger att hon inte mår bra. Hon har ont i magen, och vill åka hem.
- Hade jag haft pengar hade jag åkt i morgon.
Vasile fyller i.
- Så fort vi har pengar måste Maria hem. Hon är sjuk.
Tanken är att Vasile ska stanna över vintern, de har inte råd att åka hem båda. I Rumänien arbetade han på en gummifabrik - nu är den nedlagd och att resa utomlands för att tigga var enda utvägen.
Smutsiga täcken
Nicusor och Catalin står kvar. De är tysta medan Vasile och Maria berättar om sina liv. Efter några minuter går Maria, hon fryser och vill tillbaka till elden. Vasile frågar mig om jag vill se hur de bor. Sorin står kvar med Nicusor och Catalin medan jag följer med till Vasiles och Marias tält.
Vasile drar upp blixtlåset och visar.
En röd madrass, ett par tunna, smutsiga täcken och en sportbag.
Det är allt.
