Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tareq och Habib drömde om ett klipp

Tareq och Habib från Bangladesh fick arbete i Malmö. Foto: Robban Andersson

MALMÖ. Existerar ett svenskt slaveri? Frågar du Tareq och Habib, som arbetar i köket på en restaurang i Malmö, är svaret ja.

De betalade 113 000 kronor var för att få jobb i Sverige och reste hit med drömmar om att återvända till Bangladesh med pengar på banken.

Verkligheten blev 1 300 kronor svart i månaden och en madrass på ett lägenhetsgolv.

Från Dhaka till Indian Flavour i Malmö - steg för steg

1 Blir kontaktade i hemlandet

Tareq och Habib blir var för sig kontaktade i Dhaka under 2011. För Habib kommer erbjudandet om ett jobb över telefon från en person han känner i Malmö. För Tareq är det en mellanhand som letar upp honom i Dhaka och fixar kontakten med Golam "Raton" Rahman.

2 Sätter in pengar

Nu börjar betalningarna för arbetstillståndet. Habibs insättningar till Golam Rahman i Dutch-Bangla Bank LTD är datumstämplade 3 och 7 november 2011. Tareqs 21 juni, 17 juli, 14 november och till sist 27 december. Totalt har de betalat motsvarande 113 000 kronor var för sina arbetstillstånd.

3 Grönt ljus för restaurangen

Ett arbetserbjudande undertecknas för att godkännas av Migrationsverket och facket. Där står att kollektivavtalsenlig lön ska gälla. Indian Flavour får grönt ljus.

4 Får arbetstillstånd

Ett rosa uppehålls- och arbetstillståndskort utfärdas på Sveriges ambassad i Dhaka. Med ett sådant kan Tareq och Habib var för sig flyga till Malmö. Där träffas de för första gången i januari 2012.

5 Skriver kontrakt

Ett kontrakt med lön på 15 000 kronor och deltidstimmar skrivs under. Men snabbt märker Tareq och Habib att de inte alls arbetar deltid utan sju dagar i veckan året om.

6 Skriver upp sina timmar

Personalliggaren i köket fylls snabbt av Tareq och Habibs timmar. Det är de två som håller i gång restaurangen. Men för säkerhets skull börjar Tareq och Habib också att skriva upp alla timmar de arbetar i egna kollegieblock. De har en känsla av att de kommer behöva bevisa hur mycket de jobbat.

7 Får ingen lön

Lönebetalningarna uteblir. Under två och ett halvt år arbetar båda killarna heltid utan en enda löneutbetalning. Men till Migrationsverket får de skriva under lönespecifikationer på 15 000 kronor som Golam "Raton" Rahman skickar in varje månad. Att restaurangen skickar in påhittade specifikationer och skattar för Tareq och Habibs ickeexisterande löner gör att arbetstillståndet tillåts fortlöpa.

8 Ersättingen: en hundring

Killarna själva får motsvarande dricks i ersättning. Runt en hundralapp per dag som månadsvis landar på mellan 1 300 och 3 000 kronor. Tareq och Habib visar oss sina tomma svenska bankkonton.

9 Invändningar mot "Raton"

Efter två år ska arbetstillstånden förnyas. Går det igenom blir de efter fyra år till permanenta svenska uppehållstillstånd. Men Migrationsverket har invändningar mot att Golam "Raton" Rahman inte betalat försäkringar för sina anställda och ber om kompletterande information. Tareq och Habib förstår att deras två gratisarbetande år kanske kommer att ha varit förgäves.

10 Erbjuds uppehållstillstånd

I en inspelat samtal föreslår Golam "Raton" Rahman att hjälpa till genom att sälja ytterligare ett uppehållstillstånd till Tareq och göra honom till anhöriginvandrare. Tareq föreslår i stället att killarna kan hjälpa till att betala arbetsgivarens skatter och försäkringar.

11 Flyr restaurangen

Tareq skaffar ett nytt jobb i andra änden av Sverige och flyr den 1 juni från restaurang Indian Flavour. Det är efter två år och fem månaders gratisarbete på mer än heltid. Kvar blir Habib som nu arbetar bådas pass ensam. Han får fortfarande runt en hundralapp om dagen i ersättning. Tareq och Habib har ännu inte fått besked om ifall deras arbetstillstånd i Sverige kommer förlängas eller dras tillbaka.

Shahbag är ett medelklassområde i centrala Dhaka. Här betyder ett vagt viftande från de boende att det är dags för tiggarpojkarna att lämna området. Gesten kommer automatiskt för områdets studenter som varje vardag kryssar mellan stora kaffetermosar. Småbarn bär runt på dem i hopp om att någon ska betala.

Längst fram vid Dhaka Universitys trappor hoppas samma barn i stället på att en medtagen pennvässare ska räcka för att sälja tjänster. Att någon student behöver vässning innan en tenta.

Det är här i Shahbag som 28-åriga Tareq blir uppraggad. Han har ett bra kontorsjobb inom redovisning och har tidigare arbetat i Sony Ericssons servicecenter. Fattigare Dhakabor skjutsar hans familj vart de vill, gatupojkar förser dem med service, pappan är en känd, om än lågavlönad, regeringstjänsteman. Men snart kommer han gå i pension.

En mellanhand åt en svensk arbetsgivare kommer med ett erbjudande. Fast lön i Malmö och efter fem år möjlighet till ett Schengenpass.

Tareq börjar räkna. Jobbet kommer ge strax över 16 000 i månaden, vilket ger 10 000 i handen efter skatt. För de pengarna skulle han kunna spara ihop till en lägenhet att ge fadern efter dennes pension. Men det finns också ett pris för erbjudandet. 113 000 svenska kronor.

Mellanhanden har spanat in de han vet att han kan fråga, de Dhakabor som skulle kunna ha möjlighet att låna ihop sådana summor från släktingar och bekanta.

 

■■■

En dag ringer mellanhanden Tareq med ett uppdrag. Vi har problem med en kille som är precis som du, förklarar han. Men han fyller inte i sina papper korrekt. Kan du möta honom på svenska ambassaden och fylla i hans blankett?

Det är först på ambassaden Tareq förstår att de ska till samma arbetsplats, han och den nya killen. Han har trott att han var ensam om att bli utvald. Killen vill inte prata så mycket, mellanhanden har instruerat att absolut inte dela några detaljer med varandra. Därför vet Tareq heller inte att en tredje Dhakabo redan sitter på planet från Dhaka. En 27-årig köpman vars storsäljare i hans egen medicinbutik är preparat mot värk, diarré och influensa. Han heter Habib.

Det är november 2011 och den här månaden har en svensk restaurangägare just fått in 339 000 kronor för sålda arbetstillstånd.

 

Möllevångstorget är stekhett. Genom ett öppet fönster hörs orakade trettioåringar spela på stora trummor. Tareq sitter på sin bäddade säng. Han bläddrar i en pappersbunt. Kollegieblocket där alla arbetstimmar är uppskrivna. Kvittona från en bangladeshisk bank på en insättning på motsvarande 100 000 kronor till vad som skulle komma att bli hans svenska chef. Och slutligen hans svenska deklaration, som visar att han på papperet har tjänat 144 000 kronor under 2013. En inkomst som nästan exakt når upp till minimigränsen för vad en arbetskraftsinvandrare behöver tjäna utan att bli av med arbetstillståndet, den landar bara precis under. Det skulle kunna ha varit helt okej. Det är bara det att sängen inte är hans, lakanen är lånade och lönen har han aldrig fått.

Rummet är hans femte i Malmö. Det kostar 850 kronor i månaden. De flesta månader är den summan över hälften av vad Tareq får ut. Lägenheten delas med fyra andra. Samtliga arbetar på olika restauranger. Skriven där är han inte, det krävs ytterligare en att stå i skuld till för att få lov att ha sin adress någonstans. Äter hemma gör han i princip aldrig, i stället blir det mat en gång om dagen under arbetstid i restaurangköket.

På en låst dörr i lägenheten står ordet KONTOR med överdrivet stora bokstäver. Där bakom sover en annan restaurangarbetare. Men, som om någon skydde en kontroll, får kontorsskylten sitta uppe och klargöra varför krögare äger lägenheten.

 

Habib har just varit på Swedbanks kontor på Gustav Adolfs torg. Han behöver ett betalkort. Bankkvinnan avslår diplomatiskt.

- Jag ser att du öppnat ett lönekonto hos oss men där finns inga transaktioner. Du får inte in någon lön.

Sedan flytten till Sverige, sin första utlandsvistelse, har han haft 0 kronor i hyra. Mat köper han aldrig till sig själv. Hans hunger och sömn är beroende av en Malmöbosatt släktings välvilja.

Men i fotoalbumen på Facebook är Malmölivet något vackert. Där har han turist- bilder på Turning Torso, Zlatans gamla villa och Malmö Hovrätt.

Och i kommentarsfälten skriver han alltid att allt är bra. Habibs Facebooksidas profilbild är en stor blågul grafikfigur där namn på svenska kommuner bildar ett hjärta. Luleå, Norrköping, Täby, Gävle, Växjö, Eskilstuna, Örnsköldsvik.

Det enda han i realiteten fått i Sverige, följeslagaren Tareq, är däremot inte med på några bilder.

Habib vill egentligen hellre till Singapore. Mellanhanden rekryterar honom för att han gett uttryck för att vilja utomlands, oavsett var. I apoteket i Dhaka tjänar han 10 000 taka i månaden, vilket motsvarar 1 000 svenska kronor. Men mellanhandens erbjudande låter okej. Att låna ihop till det som den svenska arbetsgivaren kallade för administrativa avgifter på 113 000 kronor går lätt om han sedan använder lönen på 16000 kronor till att snabbt betala av skulden, resonerar han. Sedan byter han profilbild på Facebook.

 

Lilla Indian Flavour ligger mitt emot tingsrätten. Här äter många domare och jurister lunch. Ännu kändare är restaurangen för sitt populära stånd på Malmöfestivalen, där de varje sommar säljer tusentals naanbröd och curryrätter.

Det är i Indian Flavours kök Tareq och Habib presenteras för varandra. Men de pratar inte, vet ingenting om varandras situation. Diskret sticker ägaren åt dem några hundralappar i veckan. De är förbjudna att tala om vad de tjänar. Totalt landar det på från 1 300 kronor i månaden till det högsta belopp de någonsin får: 3 000 kronor i månaden. Deras nyöppnade svenska bankkonton förblir tomma.

Tareqs medföljande vän från Dhaka försvinner snabbt, restaurangägaren tycker plötsligt att tre köksassistenter är för många och viftar bort honom när han kommer för att jobba. Ingen vet var han tar vägen.

Den tystlåtna medicinsäljaren Habib är plötsligt den enda Tareq har. Det tar många månader för dem att inse att de båda fört över 113 000 svenska kronor till den svenska restaurangägaren Ratons bankkonto för att komma till ett litet restaurangkök där de inte får pengar.

 

Stortorget har en stor staty i mitten. Den lutar sig Tareq mot. Mellan klockan tre och fem varje dag.

- Jag går ofta hit. När vi får rast. Mellan lunch- och middagsgästerna. Jag hinner inte hem och restaurangen är inte vilsam. Så jag sätter mig här och somnar mot statyn.

Det finns skillnader i hur han och Habib blir bemötta. Gradvis har chefen börjat inse deras skillnader och börjat agera utifrån dem. Habib har motsvarande gymnasiekompetens i Dhaka, medan Tareq har motsvarande en kandidatexamen. Det är något deras chef blivit mer och mer medveten om. Det händer att han tystnar när Tareq berättat att han försökt kolla upp en skatteregel medan han tar till mer handgripliga metoder mot Habib.

- När Habib gör misstag försöker jag täcka upp för honom, men jag lyckas inte alltid, säger Tareq och visar med knuten näve hur deras chef slår till Habib när han är missnöjd.

Också i relationen mellan chef och arbetare råder en sorts omvänd klasstrappa som Tareq känner igen från vad andra bangladeshiska restaurangarbetare i Malmö vittnat om.

- Många av oss som jobbar är masterstudenter. Det är vi som har haft råd att komma. Men ägarna har i stället jobbat sig upp. Kanske arbetat på restauranger i Europa i många, många år innan de själva har blivit ägare.

Tareq fortsätter att ensam gå till statyn på rasterna. Bra dagar kommer de två lugna timmarna fort. Och det är ingen som kommer fram och stör en trött kille som vilar mot Karl X Gustaf.

 

■■■

Det finns bara en gata i Malmö. Den går mellan hemmet och restaurangen. Restauranglokalerna ringar in livet. Tareq flyttar runt mellan olika adresser. Han är till en början osäker på om han borde prata så mycket med Habib. Det är ju en tävling nu. En av dem ska sparkas.

Adressen i Lorensborg där han sover på en madrass i en hall flimrar förbi. Övriga boende kliver över honom när de ska till toaletten. Tareq hamnar till slut i ett rum ovanpå sin chefs andra ställe, budgethaket Sapla. Genom att dela boende med många andra restaurangarbetare och hyra direkt av restaurangägare fungerar det bättre att leva på riktigt låga löner. Det här vet restaurangägarna. Därför är det ingen slump att Tareq till slut landar just här. I ett 850 kronors-rum ovanför Sapla: Det billiga lilla förfeststället fullt av unga öldrickare.

"Skygg personal" gnäller kommentatorer i krogguider när Sapla recenseras på webben.

En gång när jag sitter i hans lilla rum ringer hans mobil och jag ser hela Tareqs kropp stelna till när han ser displayens namn. Trots att han träffar sin chef varje dag är varje påminnelse om honom kopplat till fara. När Tareq till slut svarar är rösten som ett barns. Restaurangägaren vill bara påminna honom om att köpa med extra lök till köket.

 

Hösten 2012 ansöker Indian Flavours ägare Golam "Raton" Rahman om ytterligare två arbetstillstånd för sin lilla restaurang. Vad två nya heltidstjänster skulle göra i det lilla köket där Tareq och Habib redan spenderar all vaken tid är svårt att se. Tareq gissar att det snarare handlar om att återigen få in avgiften då tillstånden säljs, han tjuvlyssnar på en diskussion som uppstår om ifall de två avslagna killarna ska få tillbaka pengar de investerat i kontrakten som aldrig blev.

Dessutom har vårterminen 2012 just inletts med ett nytt regelverk: Utländska studenter kan inte längre gratis studera vid svenska universitet och högskolor. Att hitta arbetskraft som säger ja till att jobba svart för en mycket låg lön minskar när de utländska studenterna blir färre. Men Indian Flavours nya ansökningar om att få anställa ytterliga två arbetskraftsinvandrare avslås av Migrationsverket. Motiveringen är att företagets kontosaldo på 70 000 kronor inte anses kunna bära två nya anställningar.

I stället blir det en ny sommar för Tareq och Habib. Ingen av dem har ännu sparkats som utlovat. Under de sammansvetsade arbetsveckorna blir det allt öppnare mot varandra. Värst är arbetsbördan under Malmöfestivalen. En vecka varje sommar, plus fyra förberedelserveckor innan den drar i gång.

 

Raton är missnöjd med att administrera det han ser som sina två vita anställdas dyra kostnader.

Efter två år, då arbetskontraktet ska förnyas, hålls därför ett möte. Raton föreslår nu att Habib och Tareq byter spår. De ska bli anknytningsinvandrare genom att gifta sig i Sverige.

Billigare för alla, lovar Raton.

Han själv slipper ju skatt och arbetsgivaravgift om arbetstillstånd blir familjeinvandring. Raton kan dessutom själv ordna fram tjejer till dem och generöst nog kan han då låna dem summan detta kostar. Ska tjejen få 6 000 kronor i månaden, kan detta betalas av Raton mot ett skuldsaldo.

 

Tareq har ett inbetalningskort i handen. Vi träffas vid statyn. Karl X Gustaf. Inbetalningskortet har han varit och hämtat efter långa funderingar. Skatteinbetalning, står det. Inkomstår 2013.

Migrationsverket har anmärkt på att Tareq och Habib tjänat för lite under sina två första år som arbetskraftsinvandrare och tvekar därför att förlänga arbetstillståndet.

Erbjudandet om att gifta sig mot ytterligare betalning antog de inte. Nu är det därför två år till på arbetstillstånd som behövs för permanent uppehållstillstånd.

Att på papperet ha tjänat för lite, det vet killarna automatiskt vad det betyder.

- Hela tiden har det känts som att det värsta är att vara kvar i restaurangen. Men samtidigt vill jag kunna betala tillbaka allt jag lånade innan jag åkte. Jag tog med så mycket pengar från Bangladesh. De som hjälpt mig är inte rika, de är medelklass, släkt som velat hjälpa till. Om jag inte betalar tillbaka blir det relationsproblem inom släkten.

De diskuterar vad de bör göra och kommer fram till att de smartaste är att åter låna pengar. De ber Raton. Om vi betalar dig, kan du då föra över den missade skatten i efterhand? Kontakterna i Bangladesh är uttömda, så de finkammar personer de träffar i Malmö. Målet är att få ihop 20 000 till sin arbetsgivares missade skatter.

När de samlat ihop två tredjedelar av summan går Raton till slut med på att föra till resterande belopp.

Nu har Tareq och Habib inte bara betalat för att få tillståndet och för att få arbeta utan även erbjudit chefen betalning för att få honom att sätta in skattepengar på lönerna som inte finns.

 

■■■

Ett nybygge i Dhakas bättre områden är en bra investering. Men det finns något som är ännu mer fördelaktigt. Att investera i mark. En bit land med rätt att starta ett nybygge där du sedan säljer varje lägenhet i det planerade huset. Ett populärt nybyggarområde är Nikonjo. Mitt emot Radisson SAS fina hotell tornar området av små stängselinringade byggarbetsplatser upp sig. Golam Rahman står det på en skylt till ett av dem. Ett mindre landområde i Nikonjo kostar motsvarande 100 000 svenska kronor att investera. Den som kontant köper mark i Nikonjo att planera, bebygga och till att sedan sälja kan däremot återföra pengarna till svenska bankkonton som vita.

I Sverige deklarerar Golam "Raton" Rahman 56 000 kronor i inkomst år 2013.

Kocken Tareq som sköter hans restaurangkök varje dag växlar mellan många olika mobilnummer för att genom Halebopkontantkort som delats ut gratis på stan alls kunna ringa. Köksassistenten Habib somnar på ett golv varje natt.

 

Ett köpt men tomt arbetstillstånd ger en märklig tillvaro. Du kan ha en faktisk lön på 1300 kronor uppdelad i varsamt doserade hundralappar, men ändå vara kreditvänlig. Skatt och sociala avgifter kan betalas in utan att själva lönen gör det. Hotell- och restaurangfacket har vittnat om flera fall där även arbetsgivaravgifter och skatt betalas av den arbetande själv, som alltså samtidigt inte mottar lön. Det förekommer också att lönen faktiskt sätts över på ett konto, men därefter direkt tas ut i bankomat och hamnar i ägarens händer igen: Vips så är lönesumman både en tvättad utgift och en säker svart inkomst för företagaren.

Under tiden jag håller kontakt med Tareq och Habib förändras de. Den absolut viktigaste anledningen till deras nyfunna självförtroende är att de börjar dokumentera sin arbetsplats. Hela tiden visar de nya mobilbilder, anteckningar i kollegieblock och framför allt - videoklipp.

De spelar in hur Raton skäller ut dem, hur han lägger fram nya affärsförslag kring deras uppehållstillstånd och berättar hur dåligt de arbetar. Och de spelar upp klippen för mig i timlånga sessioner. Vi pausar efter varje mening för att översätta. Ibland är videoinspelningarna lika långa som deras arbetsdag. Men det är tydligt att det skänker en sorts ro att dokumentera vad som händer.

 

För arbetsgivare som tjänar pengar på slaveri är all information hårdvaluta. Tareq och Habib förlitar sig till hundra procent på andrahandskällor som förklarar reglerna kring migrationsrätt och arbetsrätt. En uppgift de hela tiden återkommer till är hur de aldrig kommer få ett nytt arbetstillstånd om de själva slutar sin anställning. De måste bli uppsagda.

När Tareq och Habib hittat möjliga öppningar till en ny anställning, som hade kunnat ge dem ett nytt svenskt arbetstillstånd, ber de därför Raton om en uppsägning. Raton vägrar, väl medveten om att hans arbetare tror att detta innebär att de inte kan avsluta anställning. Samtidigt läcker det ut att Tareq och Habib inte bara försökt avsluta sin anställning. De misstänks dessutom ha talat med en journalist. En för Tareq okänd krögare konfronterar honom.

- Vad är ni? Revolutionärer? ropar han över curryserveringen på Möllevångstorget när han ser Tareq en tidig morgon.

Tareq tystnar och låter den arga ägaren fortsätta.

- Du ska veta att här i Sverige vinner företagen alltid. Ni kommer att förstöra era liv.

Det är första, men inte sista gången Tareq och Habib får höra det här från Möllevångens olika restaurangägare.

 

I Shahbag har Habibs medicinbutik överlåtits och Tareqs gamla kontorsjobb är upptaget. Habibs mamma sitter oroligt i lägenheten mittemot Dhaka University och undrar hur sonen någonsin ska komma in i Dhakas medelklass anställningsbara del igen.

Jag, Tareq och Habib sitter tillsammans vid statyn. Vi väntar på ett samtal från en av Migrationsverkets experter. När han ringer meddelar han att informationen Tareq trott på - att han måste bli uppsagd för att kunna söka arbetstillstånd på nytt - inte stämmer.

Det är en varm dag i Malmö, snart tre år efter att de båda flyttade hit.

De diskuterar om det verkligen kommer fungera att flytta till en ny svensk stad, att få ett nytt arbetstillstånd beviljat, att den här gången verkligen få lönen och kunna börja betala av skulderna från kontraktet de köpte av Raton.

Habib avbryter när Tareqs tonfall är positivt. Glad att en av dem kommer lyckas lämna Malmö. Vi växlar över till svenska, som vi annars inte använder så mycket under intervjuerna, och Habib lägger handen först på sin egen bröstkorg, sedan på Tareqs.

- Du vet. Sakna mycket.