Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sven Wollters dotter dog av ätstörningar

Foto: Simon Eliasson

I 17 år kämpade Sven Wollters dotter Ylva mot ätstörningarna innan de till sist tog hennes liv.

Bara dagar före sin 30-årsdag dog Ylva i sviterna av anorexi och diabetes.

– Sjukdomen är det absolut värsta som har hänt i mitt liv, säger Sven Wollter, 81.

DE VANLIGASTE TYPERNA AV ÄTSTÖRNINGAR

Anorexi: Stark viktfobi, den drabbade personen bantar eller fastar av rädsla för att bli tjock.
Bulimi: Hetsätning för att sedan försöka göra sig av med maten, oftast genom att kräkas, använda laxermedel, träna överdrivet eller följa en sträng diet.
Hetsätning: Hetsäter ofta en stor mängd mat utan att kompensera för det efteråt. Personen kan därför gå upp mycket i vikt.
Ortorexi: Försöker leva så hälsosamt som möjligt på ett tvångsmässigt sätt som till slut i stället leder till ohälsa.
UNS: Vanligaste formen av ätstörning, namnet står för "Utan närmare specifikation" och används när det inte går att specificera exakt vilken typ det handlar om. Kan utgöra en inkörsport till mera svårbehandlade former av anorexi och bulimi.
Fakta: Frisk och fri, Vårdguiden

VARNINGSSIGNALER

– Du bantar och blir allt mera upptagen av tankarna på matvanor och vikt.
– Du äter långsamt, skjuter gärna upp måltider och vill äta utan sällskap.
– Du hoppar över måltider, äter oregelbundet eller äter stora mängder "förbjuden" mat i din ensamhet.
– Du tränar överdrivet mycket.
– Du får svårt att koncentrera dig på ditt arbete eller skolarbete.
– Du kritiserar din kropp.
– Du utvecklar tvångsbeteenden, till exempel speciella sätt att äta vissa saker.
– Du blir nedstämd eller ångestfylld.
– Du utvecklar ett självskadebeteende eller självmordstankar.
– Du försöker göra dig av med mat genom att till exempel kräkas.
Källa: Vårdguiden och Föreningen Frisk och fri

Ätstörningar leder inte bara till tragedier för den drabbade, utan river upp sår i hela familjer.

I sommar har det gått 23 år sedan Sven Wollter förlorade sin dotter Ylva till sjukdomen som varje år kostar ett antal människoliv.

Sven Wollter minns att han såg de första tecknen på sjukdomen under sommaren 1975. Han berättar att han började märka att hans 13-åriga dotter åt allt mindre.

Men när Ylva fick diagnosen anorexi på akademiska sjukhuset i Uppsala hade Sven Wollter knappt hört talas om sjukdomen.

– Kunskapen och det allmänna vetandet om anorexi stod på en väldigt låg nivå. Men det värsta var att när jag frågade om prognosen fick jag veta att doktorn inte gav henne stor chans att överleva, eftersom hon förutom anorexi också var drabbad av diabetes.

– Jag kunde givetvis inte låta min dotter vara kvar i behandlingen hos en läkare som inte trodde på hennes möjligheter att överleva. Så hennes mamma och jag var överens om att ta henne därifrån. Jag fick skriva på ett intyg att jag gjorde det på egen risk. Det var oerhört smärtsamt.

Här började en kamp på liv och död som skulle hålla på i 17 år.

Behandlingsmetoderna var många, men också i många fall väldigt motstridiga. I Uppsala ansåg läkarna att ungdomarna skulle spärras in och tvångsmatas, i Göteborg var vården mer öppen.

Fanns ljusningar

Sven Wollter säger att kunskapen på den tiden var mycket dåliga.

– Jag försökte alla möjliga metoder: Att skälla, tvinga och böna och be och vi var fullständigt ovetande om hur vi skulle bete oss.

Han säger att han vet mer om sjukdomen i dag jämfört vad han visste då. Många gånger var det nattsvart, men det fanns också ljusningar.

– Som anhöriga famlade vi verkligen i mörkret, förtvivlan, gråt och sorgen, men mitt i allt detta fanns också en levnadsglad, tokig och fantastisk tjej.

När Ylva vägde som minst stannade vågen på 28 kilo. Hon blev satt på en sluten anstalt och fick till slut tvångsmatas.

– Den avskyvärda inlåsningen som både hon och jag hatade räddade hennes liv. Jag åkte själv ut nästan varje dag och gav henne sonden eftersom jag hade läst att barn som tvångsmatas ofta blir suicidala.

Efter att Ylva gång på gång rymt från sjukhuset bestämde sig Sven Wollter för att prova något annat. Han frågade om Ylva ville följa med honom på en turné med tältprojektet sommar 1977.

– Jag sa: Nu är vi tillsammans, men jag klarar inte av att kontroller och tjata på dig med det här med maten. Nej, farsan, det ska du inte behöva svarade hon.  

Och Ylva höll sitt löfte, men en tid efteråt övergick ätstörningarna i bulimi. Sedan planade det tillfälligt ut, säger Sven Wollter.

Under början av 1980-talet tog sig Ylva in på Teaterhögskolan i Stockholm men där kom också återfallet. En morgon hittade hennes mamma henne livlös på golvet i lägenheten som hon hyrde.

– Hon ville sköta sig själv och vi trodde också på det, att det skulle göra henne bäst, säger Sven Wollter.

Ylva hade hamnat i djup koma och efter 48 timmar i medvetslöst tillstånd hade hennes hjärna svullnat – emboli.

Men än en gång vann hon över sjukdomen – men fick betala med en mindre hjärnskada. Kampen mot ätstörningar fortsatte men under ungefär ett decennium hölls den någorlunda i schack.

– Men genom att ibland manipulera med sitt insulin förvärrade hon sin sjukdomsbild, säger Sven Wollter.

Sommaren 1992, bara dagar före Ylvas 30:e födelsedag, orkade kroppen inte längre.

– Den gav upp på en gång. Det var som att vrida om en kontakt. Hon var som en fågel som lyfte, sa en sköterska.

HANS DOTTER DOG I ANOREXI. Sven Wollter är 81 år och det har gått 23 år sedan hans dotter Ylva dog i sviterna av anorexi och diabetes. Foto: Simon Eliasson
Sven Wollter och dottern Ylva.
Några dagar före Ylvas 30-årsdag orkade kroppen inte längre. Foto: Simon Eliasson
Än i dag frågar sig den folkkäre skådespelaren om han gjorde tillräckligt för att rädda sin dotter. "Jag frågar mig hela tiden vad som är mitt fel i detta. Jag känner skuld för att jag visste så lite." Foto: Simon Eliasson

Ungefär ett år efter Ylvas bortgång valde Sven Wollter att för första gången prata om sjukdomen.

– Då gjorde jag ett val att öppet prata om det och sedan dess har jag aldrig nekat en intervju eller att prata om detta i olika sammanhang.

På frågan om han tror att hans öppenhet gjort skillnad säger han att han hoppas att det hjälpt någon.

– När man blivit drabbad av anorexi i familjen vill man bara att så få som möjligt någonsin ska drabbas av den där jävla sjukdomen

Rådet han vill ge andra föräldrar i samma situation är vikten av att söka stöd utifrån.

– Man behöver någon med viss distans och någon som inte är så emotionellt inblandad. Det gäller att få kontakt snabbt när man märker tendenserna, säger han.

Än i dag frågar han sig också om han gjorde tillräckligt för att rädda Ylva.

- Jag frågar mig hela tiden vad som är mitt fel i detta. Jag känner skuld för att jag visste så lite. Jag vill ju tro att jag gjorde så gott jag kunde men jag är inte säker på att jag gjorde det och därför finns skulden där. Det är kanske inte intellektuell och behöver inte vara logisk men den finns där ändå.

"Viktigt att se sina barn"

Hans egen analys är att de drabbade ofta kommer från hem med höga krav på prestationer. Att patienterna oftare kommer från akademiska hem, snarare än arbetarklassen.

- Det finns inget som är så skadligt för barn som krav man har svårt att motsvara.

Som förälder är det därför viktigt att se sina barn, säger han.

- Spionera inte på ungarna för djävulen, men var observant.

När han tänker på Ylva i dag är det med glädje. Hade hon fortfarande varit vid liv hade hon var 53 år.

– Jag har levt med Ylva i så många år. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och kommunicerar. Jag är ingen religiös person, men jag tror på något sätt jag får göra den sorg jag lever med till en tillgång

Han säger att han och Ylva, som var hans första barn, stod varandra oerhört nära, men vill också lyfta fram att det är en hel familj som drabbats. Inte bara föräldrar som har förlorat ett barn utan även syskon som förlorat sin storasyster.

– All smärta finns naturligtvis också där men det är glädjen som dominerar. Hon gav så mycket trots att hennes liv blev kort.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!