Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Springer långlopp till döda dotterns ära

Johan Reberg, 47, i Furulund förlorade sin dotter Lisa i en tågolycka 2009.

Nu ska han springa 25 mil genom Sahara för att samla in pengar till hennes minne.

– När det känns tungt brukar jag säga åt henne att blåsa i ryggen, säger han.

FAKTA

Därför samlar Johan in pengar

Johan Rebergs dotter Lisa ville bli barnläkare. Därför vill han samla in pengar till Läkare utan gränser. Du kan följa Johan Reberg på hans väg genom öknen på bloggen utangranser.blogspot.se.

FAKTA

Marathon Des Sables

Kallas ofta bara MdS.

Startades 1986, går i år av stapeln för 28:e gången.

Pågår 7-12 april.

Ett extremt ansträngande lopp som går genom Sahara-öken.

Äventyret varar i sex dagar och motsvarar sex maraton.

Deltagarna ska springa 25 mil i 50 gradig hetta samtidigt som de bär på sin egen packning.

Det enda man får hjälp med är vatten, annars måste man vara självförsörjande och själv bära kök, kläder, sovsäck, nödutrustning mm. Arrangörerna står för förläggning i beduintält på nätterna.

1000 personer kan delta i loppet. Folk anmäler sig år i förväg.

Sommaren 2009 knackade polisen på familjen Rebergs dörr med det ofattbara beskedet. Familjen 14-åriga dotter Lisa hade förolyckats i en tågolycka.

– Jag brukar beskriva det som att någon hade tryckt sin hand genom min bröstkorg, tog mitt hjärta och sedan kramade så mycket det gick, säger han.

Från en sekund till en annan hade livet förändrats för alltid.

– Där och då gjorde det fruktansvärt fysiskt ont. En smärta som jag inte trodde att sorg kunde göra.

Men mitt i det känslomässiga mörkret fanns också ljuspunkter. Vänner och bekanta, människorna runtom. De som inte backade utan vågade möta familjen i deras sorg.

– Ord faller platt när du har förlorat ett barn. Det handlar om någon som vågar möta din blicka eller lägga en hand på din axel. Det är närvaron man behöver, säger han.

Och mitt i kaoset hittade han också en annan terapiform. En som inte krävde några ord.

– Det var en kamrat som tog med mig bara veckor efter att det hade hänt och så sprang vi.

Ett sätt att bearbeta

Johan kände hur han mådde bättre. Att den fysiska aktiviteten även påverkade honom psykiskt. Löpningen blev ett sätt för honom att försöka bearbeta.

Och det fanns en medicinsk förklaring. Vid trauma sjunker halten serotonin, som motverkar depression.

– Jag har fått förklarat för mig att i ett sådant här läge fungerar hjärnan lite som ett durkslag serotoninet rinner bara ur, men vid motion fylls det på.

Sedan hösten 2011 har han föreläst en del om det som hände. En av de sakerna han trycker hårt på är acceptans.

– Så länge du inte accepterar det som har hänt så krigar du mot någonting du inte kan förändra. Det är ett krig du aldrig kan vinna.

Johan tror att det tog honom ett år att själv komma till den punkten där han faktiskt hade accepterat vad som hänt. Och även om han accepterat kommer det ändå aldrig riktigt sjunka in. Det handlar mer om att lära sig leva med det, säger han.

– Man kan aldrig förstå, det är så fel ordning. Man ska inte överleva sina barn.

Svårt att förlika

Men han säger också att han mår bättre nu än han någonsin gjort tidigare. En känsla som han till en början hade svårt att förlika sig med.

– Jag berättade det för en kvinna och då tog hon mig på armen och sa: Du ska inte ha dåligt samvete, det är Lisas gåva till dig.

Johan säger att han har lärt sig att leva i nuet på ett helt annat sätt än tidigare.

– Det var också något som Lisa var väldigt bra på.

Löpningen har blivit en slags terapi. Det är där han sorterar sina tankar och skriver sina föreläsningar. Med åren har loppen blivit längre och allt mer krävande.

På söndag inleder han de 25 milen genom öknen med nio kilo packning. Loppet, Marathon Des Sables, är världens längsta maraton.

– Det är inte frågan om jag kommer få blåsor och skavsår utan när.

Under loppet samlar han även in pengar till Läkare utan gränser till minne av sin dotter.

– Lisa pratade ofta om att hon ville bli barnläkare. Hon hade ett socialt patos och någonstans tror jag att hon hade kommit att jobba för läkare utan gränser, säger han.

Det är med skräckblandad förtjusning han ger sig ut bland sanddynorna.

– Det korta svaret på frågan varför är: För att jag kan, säger han.

Och Lisa kommer förstås att vara med.

– Hon är alltid med. Det är hon som blåser mig i ryggen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!